Iaf om man är bokälskare och bor i Malmö enligt Sydsvenskan. Filmsnutt finns här. Biblioteket väljer att ge bort utgallrade böcker i stället för att sälja dem eller låta dem gå till pappersåtervinningen. Att ge bort böckerna till sina ägare känns ändå som den mest sympatiska åtgärden just nu, men det är enligt min erfarenhet knappast troligt att alla böcker kommer att hitta någon ny ägare.
Här finns en förklaring till varför man väljer att gallra ut ca 20 ton böcker. Tillsammans handlar det om 59 000 + 36 000 volymer enligt den här artikeln. I en annan artikel handlar det också om att biblioteket ska få större möjlighet att frontskylta böckerna. Och då måste man skapa utrymme.
Det får mig att fundera över
- 95 000 volymer som köpts in under, en gissning, över 60 år.
En grovt skattat, genomsnittlig kostnad, kanske 100:- per bok i inköp ger ett förvärvsväde på, lågt räknat, 9 500 000 kronor.
Nu vet jag inte om det är mycket pengar för landets tredje kommun, men det finns åtskilligt man kunde använt pengarna till – mer personal, ökade öppettider.
Jag vet heller inte om man inte haft någon gallringspolicy över åren, eller hur den fungerat, men en så här drastisk utgallring ger signaler till omvärlden. - Om jag vore politiker i Malmö skulle jag överväga minskningar i inköpsanslaget eftersom biblioteket tydligen inte behöver så mycket medel för inköp av medier. Men däremot till programverksamhet.
- I grunden handlar diskussionen enligt min uppfattning inte primärt om hur man hanterar utgallrade böcker (oavsett man ger bort eller säljer dem så kommer det att bli många böcker kvar att hantera) utan om bibliotekens roll i den framtida samhällsutvecklingen och övergången från fokus på mediesamlingen till fokus på relationer och möten. Om det kan man tycka vad man vill.
I princip tycker jag att Elsebeth Tank gör rätt, om hennes uppdrag är att arbeta med att förändra biblioteket. Jag håller helt med Anna-Stina, som i en tidigare kommentar säger att biblioteksansvariga ofta är för otydliga när det gäller att förklara sina visioner för politiker och allmänhet.
Jag tror också detta gäller också när det gäller att förankra förändringsprocesser som man planerar att genomföra. I Malmöfallet verkar det som om man inte tänkt att ta in t ex fokusgrupper av användare i processen. Annars skulle man nog inte ha tagit till lösningen att, i stället för pappersåtervinning, skänka bort böckerna så plötsligt. - Det finns några tidigare intressanta exempel på diskussion om bibliotekens medieplanering och bibliotek i förändring:
Köpenhamn
Katrineholm - Eftersom jag precis varit på en projektledarkurs med en av landets ledande experter på riskanalys, så funderar jag på om MSB:s ledning överhuvud taget gjort någon analys av riskerna med detta projekt. Förmodlighen har man inte det, men det är inte så konstigt, eftersom det görs på tok för sällan.
Peter Alsbjers blogg (2007 - 2022) 
Det finns nog en riskanalys – man beskriver den traditionella målgruppen som ”de lättflörtade”, vilket jag anar är en aning felaktigt om verksamhetens karaktär förändras. Det finns andra sätt att få tag på böcker idag.
Malmö har delat upp ansvaret och stadsbiblioteket har sluppit stadsdelsfilialerna som har fått förfalla sedan 1996. Det är problematiskt med fyra nivåer av utlåningsverksamhet och jag tror inga visioner eller måldokument kan förklara skillnaden mellan skolbibliotek, stadsdelsbibliotek, stadsbibliotek och den fjärde aktören Högskolebiblioteket som tyvärr inte alla vet är publikt.
Nu försöker Stadsbiblioteket som ligger under Kulturnämnden att göra sig till en del av ”berättelsen om det framgångsrika Malmö” och vi är en del som menar att det hotar kärnverksamheten och att det inte går att utläsa den skisserade omgörningen ur de s.k. visionsdokumenten.
Kanske är det kulturkonservativt att värna om kärnverksamheten. En del bibliotekarier tycks tro att det handlar om en strid mellan gammalt och nytt, böcker och datorer. I skolans värld försöker vi lämna den typen av dikotomiseringar. Tyvärr menar jag att du bidrar till att upprätthålla detta stereotypa tänkande genom att så oreserverat ansluta dig till ”det nya” marknadstänket.
‘Tillsammans handlar det om 59 000 + 36 000 volymer’ – skriver du, men det er ikke helt rigtigt. Det handler om at vi ser over disse 95.000 böger for at undersöge, hvilke som fortsat skal väre i stadsbibliotekets samling, og hvilke som skal gallras. Jeg ved ikke på hvilket tal vi ender, men forestiller mig at den samlede gallring i år når omkring 60.000 eksemplarer. Tidligere har biblioteket hvert år gallrat cirka 40.000 exemplarer om året. Ligeså mange, som indköbes hvert år.
Efter min opfattelse handler bibliotekets strategi ikke om markedstänkning overhovedet, men om at give malmöboerne mest muligt moderne bibliotek (herunder også stor dybde og bredde i samlingarne) for skattepengene.
Og bibliotekernes kernevirksomhed forrykker sig i disse år, ikke bare i Malmö, men i verden. Bögerne er et dominerende middel for at fremme ideen om fri og lige adgang til viden og kultur, men der findes mange andre, og det er dem vi sätter i fokus i denne forandringsproces, der har til mål at fastholde de kendte anvendere og nå flere og nye målgrupper. Og målgrupperne er börn/unge, familier og ‘multikulturaliteten’.
Og så klart har vi lavet store riskanalyser. Tankeväkkende nok er vi blevet ‘ramt’ af noget vi ikke havde tänkt på, nemlig at Sydsvenskan ville skrive fejlagtigt om vores gallringar og dermed oppiske en unödig mistrosik stemning. Derfor måtte vi improvisere – og det siger lidt om riskanalysers värdi i et komplekst og hastigt foranderligt samfund.
Elsebeth: Som sagt, jag jar bara uppgifterna i tidningen att referera till när det gäller antalet böcker som ska bort.
Annars är det här med bibliotekets kärnverksamhet hyper intressant. Jag grubblar fortfarande på vad Svensk Biblioteksföreningm Niklas Lindberg skrev i Biblioteksbladet i våras (se bl a hans blogg på http://osorteradetankar.bloggsida.se/?p=106 och här: http://osorteradetankar.bloggsida.se/?p=39).
”Samla, ordna och tillgängliggöra” är nyckelorden enligt Lindberg. Det stämmer hyfsat bra på traditionella bibliotek, det stämmer ochså på museer och arkiv. Jag är inte säker på att det går att hitta några ord för kärnverksamheten för ”bibliotek” om man inte först definerar biblioteket. Jag tror att varje bibliotek – oavsett om det är ett kommunalt filfialbibliotek eller ett universitetsbibliotek – måste själva göra den definitionen tillsammans med sina brukare.
Så, Elsebeth, vilke tre ord skull du vilja använda dig av för att beskriva MSB kärnverksamhet i den vision du har för biblioteket?
Det kan vara språkproblem men ”akut radikal gallring” och ”paradigmskifte” är starka ord som antyder att det är förändringar som iinte är helt rutinmässiga.
Malmö är en stad som länge har försökt marknadsföra sig som modern och spännande – är det fel att se omgörningen av MSB som en del av denna strategi? Berättelsen om den dynamiska entrepenörsstaden måste hela tiden upprepas för att medborgarna ska tro på den. Det blir särskilt svårsmält när stadsdelsbiblioteken förfaller – även om alla vet att det är en annan budget så verkar det rimligt att medborgarna undrar vart pengarna tar vägen.
Antalet böcker som ska gallras tycks vara höljt i dunkel – men det är ganska bråttom att bereda plats för de 400 stolarna. Prognoserna för hur många böcker som ska gallras verkar vara svävande och utfallen mot Sydsvenskan en aning slumpmässiga. Beskeden från biblioteket har i stället varit vaga eller motstridiga.
Man kan rensa utifrån kriterier som är kopplade till bokens kvalitet e-l-l-e-r mål. Jag uppfattar det som om målet att göra plats för scenen har varit överordnat gallringskriterierna. Olika kriterier ger olika utfall. Men det är svårt att bedöma utifrån och transparensen minimal. Nu förlöjligar bibliotekarier de som undrar varför dessa böcker plötsligt blivit omoderna – det stärker inte tilltron på lång sikt och det blir svårt att motivera framtida bokinköp.
Den avgörande frågan måste vara huruvida lånetal och besöksfrekvens ökar genom att färre böcker blir synliga i biblioteket. Jag är rädd att bibliotekschefen överskattar de trogna besökarnas tålamod.
Visst ska vi väl ”samla, ordna och tillgängliggöra” men mitt problem med de orden är att de bara uttrycker hur vi hanterar materialet, inte vad vi vill uppnå hos dem vi är till för, medborgarna i våra respektive kommuner. Hur stort antal böcker vi har på öppna hyllor eller i våra magasin säger egentligen ingenting om vad vi gör för att verka för läskunnighet, stödja människor under utbildning, stimulera fantasi och kreativitet eller skapa förståelse för kulturen. Allt detta är ju folkbibliotekets uppgifter enligt Unescos folkbiblioteksmanifest. Jag tror att vi behöver arbeta mycket mera med att utveckla relationer med våra användare (och icke-användare) och också, som du skriver Peter, involvera dem i biblioteksutvecklingen.
”Jag tror att vi behöver arbeta mycket mera med att utveckla relationer med våra användare (och icke-användare) och också, som du skriver Peter, involvera dem i biblioteksutvecklingen.”
Men är detta verkligen ett ”paradigmskifte” – det låter som något ganska vardagligt i min värld. Annars vill jag veta varför det har blivit viktigt just nu? Och varför det inte har varit viktigt tidigare.
Mats, som jag ser det är förändringarna som planeras på Malmö stadsbibliotek inte uttryck för något paradigmskifte. En term som Bibliotek 2.0 kan felaktigt ge bilden av att folkbiblioteken stöptes i en form (1.0) från början, därefter stagnerat och nu helt plötsligt ändrat mål och inriktning. Så är det ju inte. Folkbiblioteken har successivt anpassat sin verksamhet för att kunna möta människors behov av till exempel stöd i deras studier och till önskemål om att kunna utföra flera tjänster via webben. Valet att tillgängliggöra andra medier än tryckta böcker (talböcker, filmer, skivor, TV-spel, e-böcker etc) har också i omgångar förändrat förutsättningarna för verksamheten, medieplaneringen och biblioteksrummets utformning. Däremot är det mycket som konkurrerar om tid och uppmärksamhet idag och vi behöver arbeta hårdare för att nå ut och fram. Med det menar jag både att vi behöver etablera relationer med människor utanför biblioteksbyggnaderna och skapa attraktiva miljöer på biblioteken. Att involvera människor i utvecklingen av folkbiblioteken har gjorts på sina ställen men mycket mer finns att göra. Här ett spännande danskt projekt: http://www.brugbrugerne.dk
Vänliga hälsningar, Anna
Aha – så det är bara ett ord man använder för att skapa en illusion av dramatisk förändring? Det tricket känner jag igen.
”Akut radikal gallring” betyder med samma logik ”lite lagom trevlig rutinmässig städning”.
Finns det kurser för att lära sig behärska det här nyspråket?
Även om det har gallrats mycket på kort tid innebär inte det någon dramatisk förändring av Malmö stadsbiblioteks mål och syften med verksamheten. Det är en illusion som främst en journalist på Sydsvenskan skapat. Däremot är vi många som gärna arbetar med nya metoder för att nå målen.
”Även om det har gallrats mycket på kort tid innebär inte det någon dramatisk förändring av Malmö stadsbiblioteks mål och syften med verksamheten. Det är en illusion som främst en journalist på Sydsvenskan skapat.”
Nu är ju detta inte riktigt sant. Och ” paradigmskifte” är ju faktiskt ett ord som Tank själv använder. Läs strategidokumentet 2009-2012 http://www.darlinglibrary.se/?p=67, klicka på ”klikke her!”
Så allt tal om förnyelse är bara på skoj?
Kanske skulle man i så fall fundera lite över ordval i interna PM och på förändringsbloggen?
Jag är ganska van vid svulstig retorik från skolvärlden, men tycker nog att det är problematiskt med reklamkampanjer som skryter över att ”vi bär ut böcker” och omorganisationer som utgår från att medarbetarnas kompetenser i-n-t-e ska tas tillvara.
Knepet att skylla på journalister känns unket och jag ser inga direkta sakfel i artiklarna. Biblioteket har inte kunnat (eller vågat) ge besked om volymer eller kriterier och försöken att dementera är motsägeslefulla. Tank säger sig på chatten ha lämnat ut listor – listor som inte finns.
Besökarna är förvirrade – författarna är förbannade!
Att ”vi bär ut böckerna” i kampanjens slogan skulle syfta till att vi gallrar är just ett sådant sakfel. Det syftar istället på att Stadsbiblioteket gratis kommer att dela ut nya pocketböcker. Listorna som ligger till grund för gallringen är på sådant material som inte varit utlånat under flera år. Ämnesansvariga har sedan bedömt om materialet i alla fall kan tänkas vara efterfrågat av malmöbor eller av andra bibliotek och i så fall har det sparats. För mig är förnyelse och paradigmskifte inte samma sak. Vad jag menade var att Stadsbibliotekets mål och syften med verksamheten kvarstår men att metoderna delvis förändras. Jag tror att en bred och öppen diskussion kring vägval och metoder på alla sätt gynnar Stadsbibliotekets utveckling. Författarinlägget i dagens Sydsvenskans är ett konstruktivt bidrag till den här diskussionen, tycker jag (förutom den trista slängen till Elsebeth Tank om hennes danska ursprung). Länk här: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article538450/Kunskapens-appelskrutt.html
”Paradigmskifte” är inte mitt ordval.
Inte heller ”akut och radikal gallring”.
Så bra att du är för en ”bred och öppen diskussion” – motsatsen vore anmärkningsvärd.
Är du förvånad över att vi är en del som har saknat den dimensionen i det arbete som bedrivits? Jag anar en antydan till självkritik i tidigare uttalanden och kan inte bedöma den interna processen. Men att de trogna besökarna inte hör till målgruppen har jag förstått.
Aha ”bära ut” har ingenting med gallring att göra? Varför säger MSB inte att ”vi delar ut böckerna”?
Ska man verkligen ”bära in författarna” – ska de också delas ut gratis? Eller har parollen ändrats?
Ska biblioteket dela ut gratis pocketböcker? Vilken spännande nyhet – varför har ingen berättat detta tidgare?
Gratis? Hmmmmm….. vem betalar egentligen? Vem väljer böcker?
Så bra att du uppskattar författarnas inlägg som är ganska kraftfullt formulerat – befinner vi oss ”under galgen”?
Ja, kanske får vi bära hit författarna nu om de alla blivit upprörda över vår nya strategi 😉 Jag tror att kampanjens slogan fortsätter ”…och släpper in författarna”.
I vårt strategidokument används ordet paradigmskifte men enligt min åsikt handlar förändringarna om arbetsmetoder, inte om mål och syften.
Att jag tycker att författarnas inlägg i Sydsvenskan bidrar till en konstruktiv debatt är inte samma sak som att jag håller med. Jag tror till exempel inte att upplevelser och möten behöver stå i motsats till ett värnande om kultur och bildning.
Aha – ni ska släppa in författarna nu?
Jag visste inte att de varit utestängda?
Om vi ska diskutera debatten så tänker jag att det vilar ett stort ansvar på de som har varit uppenbart nedlåtande mot oss s.k. papperskramare som framställs som motståndare till möten och gemenskap.
Den polariseringen gick väldigt snabbt. Samtidigt var det svårt att förstå den dubbla retoriken kring gallring. Det var liksom höjden av rutin och väldigt dramatiskt samtidigt.
Frågan är hur bibliotekarierna ska återskapa allmänhetens förtroende. Nu framstår kåren som viljelösa vindflöjlar och om vi ska parafrasera det berömda uttalandet om att ”krig är en alldleles för allvarlig sak att överlåtas på militärer” till biblioteksvärlden…
Ja – då är vi tillbaka till den sfär där debatten är riktigt spännande. Vad ska vi ha bibliotek till? Vem ska bestämma över verksamheten?
Men då får bibliotekarierna sluta att vara arga på det dumma folket som inte förstår sitt eget bästa.
Var tog bloggägaren vägen?
Blev det jobbigt?
Hur ser Peter på författarnas upprop?
Har du kollat upp läget närmare?
Jag äger inte frågan, jag tycker saker.
Just nu har jag tyckt färdigt om den här saken.
Men jag tycker fortfarande att den är intressant att följa.
Jag har dock inte sett något upprop från någon.
Kanske för att jag inte äger frågan.
Jag har inte kollat upp något läge.
För jag äger inte frågan.
Men den intresserar mig.
Länk till författarnas upprop finns ovan i Annas inlägg.
Jag är osäker på vad du menar med att ”äga frågan”?
Ingen kan avkräva dig någonting men jag är nyfiken på om du ser andra nyanser än den Tanklojala hållning, med en klart definierad polaritet mellan böcker och annat, som du uttryckte i ditt inledande inlägg.
Eftersom du kallar dig evangelist vill jag gärna syna dina argument. Och då brukar bakgrundsinformation vara en hjälp. Men det kanske är en principiell och ideologisk fråga?
Vem menar du äger frågan?
Är inte bibliotekens framtid en gemensam angelägenhet?
Jag utgår från att det är de ansvariga för respektive bibliotek som svarar för att genomföra sitt uppdrag och förklara det för sina uppdragsgivare. I kommunbibliotekens fall medborgarna.
I det här fallet handlar det om att det är de personer som har i uppdrag att bedriva biblioteksverksamhet i Malmö kommun som äger frågan.
För mig handlar det inte om lojaliteter mot någon person, för mig handlar det om folkbibliotekens utvecklingsmöjligheter och överlevnad.
Kan man äga en fråga – eller en katt? – eller ett barn?
Vi närmar oss en spännande fråga: Förhållandet mellan politiker, tjänstemän och medborgare.
I det här faller kompliceras väl triangeldramat ytterligare av att det finns aktörer som ser konflikten ur ett större kulturpolitiskt perspektiv och att det finns anledning att följa utvecklingen extra noga därför.
Min vinkel är att det inte går att implementera delaktighet uppifrån och att politiker och bibliotekarier håller på att lära sig det nu den hårda vägen. Trots de goda avsikterna är den bristande förankringen katastrofal – särskilt om retoriken talar om gemenskap och inflytande.
När vi är många som undrar över språkbruket (paradigmskifte m.m.) reagerar bibliotekarierna med utsökt högdragenhet. Få av dem har antagligen läst Kuhn…
” Få av dem har antagligen läst Kuhn…” – anar jag en ”olustig elistisk ton” här? Jag är tydligen inte ensam om att använda mig av försåtlig retorik dí den här debatten.
Touché!
Då kanske man inte ska använda sådana ord i policydokument…
Filmsnutten ovan, som visar att man slänger den främsta Conradbiografin ”The Three Lives” är också den utgallrad. Släpp fångarna loss; utgallringen fortsätter …