Intresset för vattentorn

Bläddrar man i den senaste kulturtidskriftskatalogen är den första känslan man får: oj så många och så konstiga! Den andra känslan är: var det inte fler? Och: varför så få tidskrifter om normala och vanliga ämnen som jag är intresserad av? – Som t ex bokbussutveckling eller fristående byggnader med högreservoarer för vatten.

Själv är jag med i ett nätverk för inbördes beundran. Vid närmare eftertanke är jag med i flera nätverk som mer eller mindre uttalat håller på med att ge varandra bekräftelse och uppskattning i olika form. Det är inget fel i det – att få höra av andra att det man säger är intressant och viktigt gör att man mår bra. Att säga till andra att de är kloka, begåvade och har fascinerande tankegångar gör dem minst lika glada och nöjda och därmed vackra.

Det är ganska ovanligt att den här typen av nätverk uttalat säger att de finns till för just inbördes beundran. Istället hittar man gärna på ett syfte som ligger lite utanför, en minsta gemensam nämnare. Ett exempel är inom fanzine-kulturen. Här kan de devota fansen samlas kring sina idoler och gemensamt oförbehållet ägna sig åt sin dyrkan. Den gemensamma nämnaren behöver ju heller inte vara fanets idolskapande, det kan ju lika gärna vara en apart hobby som tågspanande, analyser av skillnaden mellan Kalle Ankas och George Bushs moralfilosofiska ställningstaganden eller rentav strutsuppfödning. Vitsen är att man hittar likasinnade som man kan diskutera med, byta tidningsartiklar och fotografier med och inte minst viktigt: att få stöd av från gentemot ’de andra’ som ännu inte sett ljuset.

Visste ni förresten att Skånska Vattentornsällskapet har en egen webbplats: www.eber.se? Vattentorn! Snacka om kinky och korny. Inte nog med att dom mäter storleken – dom har fotografier också!

I ett större sammanhang är dessa små grupper av mer eller mindre nördkaraktär bra måttstockar för samhällsklimatet. Ju fler idéer, tankar och konstiga hobbies som får möjligheten att ges uttryck, desto större chans är det att vi lyssnar på varandra och kanske emellanåt också blir påverkade av varandra. Jag tror att det är större risk att en främlingsfientlig person stigmatiseras av sina uppfattningar om hon målas in i ett hörn av det övriga samhället. Hur ska vi övertyga henne att hon har fel om vi inte är i dialog? Då kanske det är lättare att först prata om gemensamma intressen som höjden på vattentorn, nödvändigheten av bokbussar eller, varför inte, priset på kulturtidskrifter.