Drakar och demoner på biblioteket

“Fawlty Towers would be a top-rate establishment, if only we wouldn’t have to bother with the guests. They always seem to get in the way and make unreasonable demands.”
Fritt efter Basil Fawlty, hotellägare.

Det är i först hand inte lokalerna, inte dess ålder eller utformning som är problemet. Det är heller inte tillgången till media olika former. Det stora problemet för allmänhetens tillgång till folkbibliotekens serviceutbud finns att hitta hos bibliotekspersonalens attityder gentemot sitt uppdrag, gentemot brukarna och deras servicebehov.

Draken kan användas som metafor för en varelse som har till uppgift att skydda och försvara en skatt – en analogi som för tankarna till hur en del av bibliotekspersonalen tolkar sitt uppdrag.
Demonen kan exemplifieras av ”Conan the Librarian” som agerar som bibliotekspolis: det finns bara två sätt: rätt eller fel – och gör man fel så kostar det på.

Det finns en hierarki

Drivkraften i etablerandet av de bibliotekstyper som ligger till grund för dagens folkbibliotek har framför allt varit en pedagogisk vilja till att öka kunskaper och erfarenheter hos olika intressegrupper och klasser. Grundprincipen för folkbildningstraditionen som berört såväl 1700-talets borgare, 1800-talets bildade bönder som 1900-talets folkrörelser har varit att delad kunskap inte försvinner. Delad kunskap är en förutsättning för utveckling och tillväxt.

Parallellt med utvecklingen till de folkbibliotek som vi känner dom i dag finns en utveckling av privata och statliga specialbibliotek. Det är inte så att dessa alltid är offentliga eller publika bara för att de är finansierade av skattemedel. Det handlar om bibliotek för speciella ändamål, yrkesgrupper och institutioner. Det handlar om bibliotek med ett stort ansvar inför eftervärden för sina samlingar.

Jag vill hävda att dessa bibliotek är mer aristokratiska, exklusiva och exkluderande i sitt fokus på insamlandet av böcker och andra media. Dessa biblioteks affärsidé och primära uppgift kan sägas vara att skydda och bevara de egna samlingarna för användarna. Om moderna folkbibliotek numer tenderar att drivas av en utvecklingtill att bli medborgarkontor och/eller fritidsgårdar så har specialbiblioteken sina förebilder på museer och arkiv.

Även om vi alla, i vår kollegialitet, kommer att förneka det så finns det ett skråtänkande inom våra bibliotek. Det är de där två åren i Borås, eller möjligtvis det faktum att man varit överliggare i Lund eller Uppsala, som gör att man utan att tveka vågar göra inlägg på Biblist eller mingla med Kulturrådet på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.
Det finns också en hackordning mellan biblioteken. Det finns ”finare” bibliotek än andra, det finns folkligare. På många bibliotek finns attityden att låntagarkontakter smittar – ju längre bort från biblioteksbesökarna desto finare bibliotek. Det odlas ofta en uppfattning bland kollegorna att det är finare att jobba på biblioteket i centrala kommunen än på en filial eller bokbuss. Det är finare med inre arbetsuppgifter än yttre, för att inte tala om uppsökande verksamhet.

I den hackordning som präglar svenska bibliotekssystemet är det på specialbiblioteken som de ”riktiga” bibliotekarierna finns. Och, ja det är här man hittar dem: hard-core-katalogisatörerna som kan klassificera i Dewey och UDK lika lättvindigt som i det mer vulgära SAB-systemet. Det är här de finns: indexeringshjältar och Marc-matadorerer. Bibliotekarier som bär vita tyghandskar i tjänsten eftersom de arbetar med inkunabler och originalmanuskript, och mer sällan med talböcker. Det är här man hittar budord som ”Du skall icke googla” och ”Det ska vara svårt” eller ”Om vi gör våra system och strukturer tillräckligt komplicerade så kommer inte någon utifrån att våga ifrågasätta dem”.

Börja i värdegrunden!

Så länge som personalen på folkbiblioteken accepterar detta skråtänkande och så länge man hämtar sina förebilder för sin verksamhet från bibliotek med helt andra uppdrag, arbetsmetoder och roller så kommer attityderna gentemot de egna användarna aldrig att förändras. Det är trist att folkbibliotekspersonalen inte tar avstamp i en värdegrundsdiskussion kring det egna uppdraget, utan automatiskt överför en värdegrund från ett helt annat sammanhang till den egna verksamheten. Det är ännu mer trist med den totala avsaknaden av värdegrundsdiskussioner överhuvudtaget i branschen.

Avsaknaden av diskussioner kring värdefrågor på våra bibliotek är tyvärr lika påtaglig som avsaknaden av en nyfikenhet hos bibliotekspersonalen om sina användare som ligger bortom de tämligen amatörmässiga enkäter biblioteken genomför högst oregelbundet. Enkäterna tenderar att enbart fylla funktionen att bekräfta bibliotekens och personalens självförträfflighet. Egentligen behöver vi ju inte ens enkäter – vi vet ju att 60 – 70 % av befolkningen redan använder sig av våra tjänster under ett år. Om man frågar biblioteksbesökarna hur det var för dem, så svarar de ”perfekt”. Perfekt kanske är rätt ord, eftersom brukarna aldrig fått frågan om hur de skulle vilja ha det i stället, eller så saknar de något att jämföra med.

Public service kräver annat tänkande

Tolkar man dagens folkbibliotek som ett kommunalt public service-uppdrag med tonvikt på förmedling – det vill säga som ett komplement för medborgarna till den kommersiella marknaden när det gäller upplevelser, möten och information – så måste man hämta sina förebilder någon på annat håll än specialbiblioteken. Kanske på Apoteket, kanske på ICA, kanske på LunarStorm – men absolut inte på Postverket.

Säger biblioteket att man arbetar med ”öppenhet”, ”tillgänglighet” och ”demokrati” som honnörsord så får man för sin trovärdighets skull inte ens i fikarummet marknadsföra ”stängt på lördagar”, ”dörröppnaren är ur funktion” eller ”dom bara stjäl”.

Jag menar att det är fel att påstå att folkbiblioteken är till för alla, på lika villkor – i alla fall i de kommuner som har identifierat speciella målgrupper. Om våra uppdragsgivare säger att ”barn och ungdomar” ska vara prioriterade så måste det synas på biblioteket och genomsyra verksamheten. Allt annat är båg och bluff! Det betyder att det ska finnas utrymmen och medier som är relevanta och intressanta. Besökarna ska mötas av personal som möter dem med respekt.
Det är väldigt sällan som våra kommunpolitiker har välutbildade, medelålders personer ur medelklassen som prioriterade grupper – men alltför ofta verkar det som om det finns en dold agenda på biblioteken. Eller, är det så att just den gruppen liknar oss själva mest? Och därför är lättast att tillfredsställa med engelska deckare, kokböcker och heminredningsporr.

När sedan staten, genom länsbiblioteken och andra aktörer, påpekar att det finns ett antal grupper i samhället med behov av stöd och utveckling (personer med funktionshinder, med annan etnisk bakgrund, med låg utbildningsnivå eller kanske rentav ungdomar) så tenderar man på kommunbiblioteket att vilja skjuta på budbäraren. I stället borde man ta sig en rejäl funderare kring hur närsamhället ser ut och om man verkligen är till för alla. Man kan kalla resultatet av en sådan fundering ”Biblioteksplan” om man vill, men poängen är att den inte görs för att det står så i lagen. Man gör det för att man vill ta användarnas behov och önskemål på allvar och likaså det uppdrag man fått från allmänhetens företrädare.

En intressant jämförelse kan göras med de svenska passmyndigheterna. Hösten 2005 anpassas våra pass till EU-reglerna för hur pass ska få se ut. I ett nyhetsbrev från Nationellt It-användarcentrum berättar Erik Borälv om de problem som uppstår när svenska folket ska byta ut sina pass. Framför allt uppstår det långa köer hos passmyndigheterna. I Stockholm t ex är öppettiderna måndagar och onsdagar klockan 9-18, övriga vardagar 9-15. Om man själv jobbar normal kontorstid, 8-17, så har man alltså 2 timmar i veckan för byta ut sitt gamla pass..
Erik Borälv citerar beskrivningen av 24-timmarsmyndigheten:
”Begreppet 24-timmarsmyndigheten står för en myndighet som är brukarorienterad, som arbetar öppet och effektivt med offentlig service och är tillgänglig för medborgare och företag när de efterfrågar den.” Han konstaterar att 24-timmarsmyndighet har alltför ofta tolkats till en utveckling av webbplatser och digitala tjänster. Men, det omfattar även så enkla ”analoga” saker som öppettider.

Likheten med biblioteksvärlden är slående.

Efterlyses: modiga chefer

Den stora revolutionen på biblioteken kom inte med internet och databaserna – den kom när biblioteken vände på hyllorna. Det vill säga nr vi tillät att besökarna själva att gå och välja vad de ville ha ur bokbeståndet. Det är en klen tröst att Systembolaget gjorde samma förändring fast 100 år senare.
Tyvärr är dock många av våra verktyg inte alltid anpassade efter dagens användares behov. Vi har klassifikationssystem och databaser som är mer anpassade till industrisamhällets strukturer än interaktionssamhället. Vårt sätt att planera och genomföra biblioteksverksamheten är satta i mallar som utformades för trettio år sedan; nya verksamheter kläms in i gamla lokaler som lika lite är anpassade för dagens behov som bibliotekspersonalens kunskaper. Vi försöker lösa nya uppdrag med att pressa in dem i strukturer som är uppbyggda i helt andra sammanhang och med helt annorlunda förutsättningar.

Nästa stora idémässiga revolution kommer att innebära ett ytterligare steg mot vad våra användare vill ha av oss, efter informationssamhället kommer interaktionssamhället. Anpassar sig biblioteken inte till detta nya paradigm kommer vi att sakta försvinna och/eller ersättas av andra verksamhetsformer som bättre svarar mot medborgarnas behov. Hade vi inte anpassat oss i övergången till informationssamhället så hade vi slutat att existera redan då.

För att överleva i denna process behöver vi modiga biblioteksledare – det är de som ska stå för visionerna och definiera innehållet i verksamheterna. Det är också deras ansvar att föra upp värdegrundsfrågorna på den lokala agendan. Bibliotekspersonalen måste ges utrymme och tid att tänka igenom sina uppdrag och måste kunna prata med en stämma – ha samsyn – oavsett om det handlar om kvaliteten på kvällstidningarna, handikappanpassning av lokaler eller förståbara databaser.

Vi behöver modiga bibliotekschefer som stimulerar sin personal till kreativt tänkande och nyfikenhet och som inte drabbas av panik när de distributionsstödda böckerna kommer från kulturrådet. Chefer som anpassar sina belöningssystem efter huruvida personalen förstått arbetsuppdraget i tider av förändring och huruvida man accepterar avlärning – inte bara inlärning av det nya – av gamla strukturer som inte längre har någon betydelse.

Våra chefer behöver också ert stöd, ni kreativa praktiker som dagligen möter och tolkar biblioteksanvändarnas behov och önskemål. Ert stöd behövs för att de biblioteksansvariga ska fatta rätt beslut. Om era chefer är för konflikträdda för att driva värdegrundsfrågor – så blir det er uppgift att se till att processerna kommer igång!