Ny norm för radikalitet behövs!

Oj vilket knepigt uppdrag att kommentera BiS nya program! Det är ju så enkelt att komma med kritik på resultatet av processer som man stått utanför. I bästa fall kommer synpunkterna att leda till en diskussion som gör programmet bättre eller åtminstone tydligare.

I vilket fall: det nuvarande dokumentets spretighet gör att man bara kan ana den diskussion som föregått det. Är tänkt att det vara ett idépolitikst statement om bibliotekens roll i samhället? Eller syftar det till att ge råd till kommunbiblioteken i medieplanearbetet? Som jag läser det finns det flera typer av mottagare:

• Ideologer som ska sätta in biblioteket i ett samhällpolitiskt sammanhang
• Biblioteksansvariga på folkbiblioteken – de som ska formulera biblioteksplaner och stå för verksamheten
• Bok- och mediainköpare på folkbiblioteken
• Riksdagspolitiker – som ska ändra lagar
• Kommunpolitiker – som ska ge ökade resurser och högre lön
• Fackföreningarna – som ska höja lönenivån inom kultur- och utbildningssektorn

Jag menar dock att som idépolitiskt manifest är BiS program för inriktat mot praktisk medieplanering på folkbiblioteken. Jag menar också att de snabba perspektivskiftena i programmet gör det diffust och svårtolkat. Ibland handlar det om ”bibliotek” och ”biblioteksväsen”, ibland begränsas ”bibliotek” till enbart kommunbibliotek. Som kommentar till folkbibliotekens medieurvalsarbete är dokumentet ganska verkningslöst. Det kommunala självbestämmandet gör att de lokala biblioteksansvariga i bästa fall kan fylla på med argument från programmet, på samma sätt som från vilken annan extern inspirationskälla som helst.
Jag tycker att det är både beskäftigt och storebrorsaktigt att programmet ger förslag till innehållet i lokala biblioteksplaner. Det verkar som om BiS inte har tilltro till dem som arbetar på den lokala nivån. Riktigt pinsamt blir det när det definieras en klasskillnad mellan olika textbegrepp. Här är det skrivna ordet kung! Inga funderingar på vidgade textbegrepp eller media litercy. Det är det skrivna ordet som är viktigast, helst i skönlitteratur pappersboksform kan man ana. Det rimmar lite illa med slutsatsen om att det är den globala ekonomins effekter som ställer krav på bibliotekens verksamhet. Det visar mer på en konservativ vilja att det ska vara som det alltid varit.
En del slutsatser av generell och svepande karaktär som påståendet att ”Bibliotekets medieurval ska ge möjlighet till livslångt lärande” kan bli tveksamt om man kommer bortom folkbiblioteken. I vilket fall torde man först behöva en definition på ”livslångt lärande”. För mig som har folkbibliotekperspektiv – dvs livslångt lärande från Mödravårdscentralen till Ålderdomshemmet – funkar det ganska bra. Men för högskolebiblioteken med sin väldefinierade målgrupp av studenter är lärandet knutet till främst lärsituationen. Att ett skolbibliotek skulle satsa speciellt på förskolemedier känns lite konstigt, om syftet inte är att utbilda förskolepersonal eller om det inte hade förskolan som kund.

Andra slutsatser är speciellt inriktade på folkbibliotekens mediesituation, där BiS ger uttryck för uppfattningar vad det lokala biblioteket ska innehålla. Samtidigt tar man fram den breda penseln när man säger att folkbiblioteken ska ha medier på så många som möjligt av de språk som finns i landet. Naturligtvis menar man inte att alla folkbibliotek ska ha medier på alla språk som finns, men det blir lite svårt att veta vilka man vänder sig till. Allrahelst som man tidigare pekat på vad som ska eller inte ska finnas i folkbibliotekens samlingar och då med ett lokalt perspektiv. Det lokala folkbiblioteksperspektivet blir extra tydligt när man räknar upp vilken typ av mjukvara som bör finnas på biblioteken.

Ett perspektiv som fattas i beskrivningen av behov och tjänster är perspektivet på olika människor med funktionshinder. Jag håller med om att det är OK att det finns medier på olika språk och att ett mångkulturellt samhälle är både dynamiskt och berikande. Men jag saknar samma engagemang för funktionshindrades rätt till kunskap, information och medier.

Jag saknar också ett genusperspektiv. T ex vad betyder det att biblioteken satsar i utvecklingen av medier främst på sådant som efterfrågas av män i 30-årsåldern? (e-böcker, mp3-böcker, mp3-musik, databaser etc) och i de traditionella bokinköpen främst på medier för en bildad medelklass med svensk bakgrund (deckare, underhållningslitteratur etc).

Dock, ibland bränner det till. Till exempel när programmet identifierar den globala ekonomins effekter, i form av sociala motsättningar och växande klass-, informations- och kunskapsklyftor, som faktorer för nya krav på biblioteken. Detta känns som en central slutsats som dock släpps lite lättvindigt och tyvärr inte följs upp. Det hade varit spännande med en analys kring den globala ekonomins effekter som utvecklats och samkörts med andra radikala tänkare. (Manuel Castells teorier om nätverksamhället, Robert D. Putnams tankar om social inklusion, Howard Rhinegolds om det virtuella samhället, Donna Haraways tankar om genus och cybernetik och inte minst Richard Floridas teorier om den kreativa klassen) Då hade de demokratiska och humanistiska krafterna haft ett efterlängtat biblioteksmanifest mot nyliberalism och rasism. Jag hoppas ni noterade att jag inte skrev ”de socialistiska” krafterna. Socialismen, som jag känner den, är ett resultat av arbetarklassens organisering i och inför industrisamhällets utveckling. Det är inte säkert att den traditionella socialism som fungerade fram till mitten av 1990-talet fungerar längre. Med ingången i ”interaktionssamhället” påverkas våra sätt att tänka, agera och analysera vår situation på individuell nivå lika väl som gruppnivå (traditionell socialistisk retorik: ”klassnivå”). Även organisationer som kommuner och bibliotek påverkas – t o m marknad och kapital berörs. Interaktionssamhället skapar nya klassgränser som inte kan förstås om man har ett perspektiv som utgår från industrisamhällets förutsättningar, produktionsfaktorer och produktivförhållanden. Här måste man vara öppen för att hitta nya klasstrukturer. Man måste leta bortom den manlige, heterosexuelle, medelålders industriarbetaren med svensk bakgrund vars behov är det som är norm för radikalitet. Man kanske rentav måste acceptera att Sverige är del av en europeisk gemenskap och hitta radikala samverkanspartners inom unionen för att nå gemensamma mål.

Men sen så stelnar det till igen och programmet blir ett kravdokument i klassisk vänsteragitatorisk anda. Varför inte jobba med mål i stället? Det är lätt att kräva saker och förändringar, men det är mer spännande att få beskrivet hur förändringen ska gå till.

”Alla tendenser till ökad byråkratisering och bypolitik måste bekämpas!” är lätt att säga, men om man inte också beskriver hur det ska gå till så blir det bara gammaldags kravretorik och snömos.

Det skulle kännas bättre med en målformulering om att ”BiS ska aktivt jobba för en revidering av biblioteks- och sekretesslag”, och sen räkna upp alla de sätt som målet ska nås genom. En sådan formulering är mer krävande. Den innefattar lobbyarbete, marknadsföring av idén och debattartiklar även utanför tidskriften bis. Den innebär ett aktivt ställningstagande. Det innebär att BiS tar ansvar. Det förpliktigar.

Peter Alsbjer

Örebro