Interaktion en förutsättning för anything 2.0

Den del av samhällsutvecklingen som vi befinner oss i just nu beskrivs på olika sätt, av olika personer, med olika perspektiv på samhället. Några pratar om ”det postindustriella samhället” eller ”tjänstesamhället”. Begrepp som sätter relaterar till ett ekonomiskt-historiskt perspektiv. Andra pratar om ”kommunikationssamhället”, ”informationssamhället” eller ”kunskapssamhället” – vilket indikerar att det är spridning av kunskap och information som är i fokus. Någon beskriver den tid vi lever i som ”postmodern” med hänvisning till de frihetsvärderingar som slog igenom under 1970-talet och som konkurrerade ut de trygghetsvärderingar som låg till grund för framväxten av den skandinaviska folkhems- och välfärdsstaten som vi känner den.

Jag väljer att beskriva den tid vi lever i med begreppet ”interaktionssamhället”. Interaktionssamhället, menar jag, kännetecknas av en vilja till delaktighet mellan medborgare, medarbetare och kunder å ena sidan och politiska beslutsfattare, ansvariga tjänstemän och entreprenörer – oavsett om det handlar om offentligt eller privat företagande. Det är samma värdegrund man hittar i framgångsprojekt som svenska IKEA, där själva affärsidén är att låta kunden göra jobbet, och framgången för Toyota i USA, där bilarbetarna på verkstadsgolvet bjuds in i utvecklingsprocessen för att bygga framtidens bilar.
Denna ömsesidiga vilja till interaktion är ett framgångskoncept för såväl företag som regioner och sociala grupper. Som värdegrund utmanar det gamla ideologier och härskartekniker, det provocerar makten. Stöd för radikalitet i interaktionssamhället finns lika lite att hämta hos gamla ideologer som Karl Marx som hos nyliberaler som Milton Friedman eller Henri Lepage. 2008 finns radikaliteten hos tänkare som Manuel Castells (nätverkssamhället), Richard Florida (den kreativa klassen), Robert D Putnam, Howard Rheingold, dana boyd och Thomas L Friedman (sociala beteendemönster) samt Donna Haraway (genus och cybernetik)och Larry Lessig (copyright).

Med sin bakgrund i nykterhetsrörelse, arbetarrörelse och frikyrkorna har de svenska folkbiblioteken ofta anpassat sig till sina brukares behov och önskemål. Ett interaktivt pionjärsteg var när man i början av förra seklet gjorde bokhyllor och böcker direkt tillgängliga för brukarna. Tanken att låta vanligt folk gå in bland hyllorna och själv välja sina böcker är så radikal att den ännu inte landat hos alla typer av bibliotek. Det finns fortfarande bibliotek som ser sin huvuduppgift att skydda mediesamlingarna från sina ägare.

Interaktion är egentligen ett sätt att fördela arbetet på. Om resurserna inte räcker till för att jobba som man gjort tidigare kan man välja mellan att arbeta mer och hårdare eller att arbeta smartare. Interaktion handlar därför också om att kontrollfunktionen går från tjänsteproducenten till konsumenten. Exempel på det är snabbköp, bensinstationer med självbetjäning och bricklunchrestauranger. Det handlar också om att det finns ett förtroende mellan konsument och tjänsteleverantör. När bankautomaterna kom på 1980-talet innebar det också att kunderna fick förtroendet att själva ansvara för att ta ut de pengar man hade insatta på ett konto. Det tog ungefär 10 år innan de första biblioteken gav sina användare förtroendet att ansvara för sina medielån på samma sätt.

Interaktion 2.0

Ett annat sätt att förklara interaktionssamhället finns i 2.0-tänkandet.
Begreppet webb 2.0 användes av Tim O’Rielly 2005[1] för att förklara på vilket sätt den nya generationens webbfunktioner – fildelning, wikis, bloggar, applikationer – skiljde sig från tidigare webbverktyg.

Exempel på webb 1.0-lösningar blev, enligt detta sätt att se, funktioner som utgick från envägskommunikation, där experter presenterade och publicerade sitt innehåll för en kunskapstörstande allmänhet. Information och kunskap spreds hierarkiskt, uppifrån och ner. Man utgick från fasta standarder och licensierade dataprogram. Det är typiskt att metaforen för platsen för kunskap blev begreppet ”portal”; kunskapen är bortom portalen, hindret. Att komma igenom en portal kräver en nyckel; nyckeln kan vara språket, värdegrunden, tankesättet. ”Du måste kunna prata som oss för att komma in och ta del.” ”Vi hoppas att du förstår att det ska vara svårt att få ta del av kunskapen, det är ju vi som är experterna – och våga inte ifrågasätta vår kompetens eller våra kunskaper!”

2.0-tänkandet omfattar idén att vi människor är varandras lärprocesser. Det vill säga att det är i mötet, samtalet, dialogen mellan människor som kunskap uppstår. Även experten lär sig något hela tiden. Det handlar om ett nerifrånperspektiv som gör att delaktigheten och intresset för en fråga eller ett utvecklingsproblem ökar. Man bjuder in till aktiv samverkan där alla kan bidra.
Därav följer en tilltro till Open Access[2], Creative Commons[3] och Copyleft[4] snarare än begränsningar som copyright och licenser. Därav följer utvecklingen av fria applikationer på nätet när det gäller fildelning (YouTube[5], Flickr[6]) och ordbehandling (Google Dokuments[7]). Därav spännande sk mash-ups där tekniken från ett område, t ex en kartdatabas, kombineras med innehållet från en annan databas, t ex en informationsdatabas, med en helt ny tjänst som resultat – t ex svenska Riksantikvarieämbetets Kulturmiljösök[8].

Som en konsekvens av 2.0-perspektivet bjuds tjänstekonsumenten in i produktionen av tjänsten. Det är den samlade kunskapen om vilka sökningar som görs på webben som skapar ett värde för Google och Yahoo lika väl som för bokförsäljningssajten Amazon.
Wikipedia[9] är världens mest framgångsrika kunskapsprojekt just nu, det skulle inte fungera utan sina medskapare. Del.icio.us[10] och StumbleUpon[11] är exempel på hur samlad kunskap om webbsidor skapar ett gemensamt högre, värde där vanligt folk tillsammans skapar ämnesord och etablerar så kallade folksonomier som alternativ till experternas definitioner.

Om metaforen för Kunskap 1.0 var portalen så blir metaforen för Kunskap 2.0 den digitala samfälligheten, nätkulturen, sociala webben eller communityn.

Bibliotek 2.0

Bibliotekens måste förhålla sig till webb 2.0 lika väl som man förhöll sig till webb 1.0. Det gäller att identifiera möjligheter som den nya tekniken medger. Det kanske till och med gäller att våga avsluta sådana 1.0-projekt som inte längre har bäring. Till dessa hör frågetjänster som inte bygger på verklig interaktion med användarna utan vars syfte är att presentera biblioteken som allvetande svarsmaskiner. Till dessa hör bibliotekens länksamlingar på webben som kan ersättas av t ex del.icio.us. Till dessa hör uppblåsta biblioteksportalprojekt vars innehåll inte efterfrågas av brukarna.

För bibliotekens del handlar det om att ta styrka i webb 2.0-funktioner som driver utvecklingen vidare, Det kan handla om att fundera kring om framtidens bibliotekskatalog kan vara något som liknar LibraryThing[12]. Det kan handla om att integrera chatt-funktionen MeeBo[13] i bibliotekets OPAC. Det kan handla om att sätta upp en wiki eller blogg, eller att börja använda pod-utsändningar. Det handlar om att förhålla sig till allmänhetens förväntningar och behov av bibliotekens tjänster och till det som görs möjligt med hjälp av ny teknologi.

Det handlar i allra högsta grad om att använda sig av sociala plattformar som verktyg, såväl intern som externt. I alla fall om biblioteket har ambitionen att vara där befolkningen är, där medborgarna är, där biblioteksbrukarna är.

I Örebro har vi sen ett år en gemensam community för bibliotekspersonalen i länet[14]. Vi använder oss av ett verktyg som heter Ning[15]. Av länets ca 250 biblioteksanställda finns runt 70 med i communityn. Det finns undergrupper för bl a gymnasiebiblioteken och för länktips. Communityn har fungerat som en flervägskommunikation mellan medlemmarna för att informera varandra om vad som händer på andra sätt än via e-post och statiska webbplatser.

Men naturligtvis är det mer intressant med den typ av bibliotekswebbar som biblioteken bygger upp för sina brukare. I Sverige finns ett par exempel som är värda att titta närmare på:
Umeregionens ”Mina bibliotek”[16] och Stockholms Stadsbiblioteks ”biblioteket.se”[17]
”Mina bibliotek” är resultatet av en långsiktig samverkan mellan folkbiblioteken runt Umeå i Västerbotten i norra Sverige. Detta samarbete har uppmärksammats internationellt och gått vidare i den andra uttagningen till United Nations Public Service Awards 2008. Båda lösningarna bygger på en plattform för bibliotekswebbar från Teknikhuset AB ”Content Studio Library 2.0”[18]. Samtidigt planerar biblioteksdataföretaget Axiell att inom kort sjösätta sin variant på biblioteksplattform, Axiell Arena.[19]
Båda plattformarna innehåll stora delar av interaktion mellan biblioteksanvändare och bibliotek, där fokus är snarare på brukarnas behov och önskemål än på biblioteket, även om det är biblioteket som sätter agendan utifrån sina resurser och verksamheter. Funktioner finns för ”Mina sidor” och ”Forum” där man digitalt kan möta andra likasinnade.

I vilken mån den här typen av bibliotekswebbar är intressanta för brukarna är inte självklart säkert. För att få en trogen kundkrets att vara aktiv måste biblioteken se till att det finns speciellt intressant material att hämta hem. Något som man inte kan hitta någon annanstans. Användarna måste få sin belöning för att de gjort sig omaket att lägga ner tid på att logga in. Här ska biblioteken placera ut sina guldägg; det skulle kunna handla om tillgång till specialdatabaser, inbjudningar till arrangemang, förstahandsinformation om nya medier etc. Gör man inte det så kommer brukarna snart att överge bibliotekswebbarna.

Biblioteken måste därför ha stor kunskap om beteendemönster och behov hos sina brukare. Man kanske kommer långt nog med att arbeta med använda befintliga och etablerade sociala plattformar som Facebook eller MySpace. Fördelen för brukarna blir att de slipper byta miljö, biblioteket delar arena med sina användare, man är på plattformen på lika villkor. Bibliotekets resurser och verksamheter anpassas till brukarnas behov och begränsas av plattformens möjligheter. Till exempel av tekniska förutsättningar som tillgången till bibliotekskatalogernas API:n.
Bland de skandinaviska biblioteken har t ex danska Kungliga Biblioteket och danska samsökkatalogen bibliotek.dk utvecklat sådana tjänster för Facebook[20] men det saknas ännu motsvarigheter för svenska bibliotek. Men det är bara en fråga om tid – och kanske pengar – innan motsvarande tjänster finns i Sverige.

Lika väl som biblioteken kan välja att utveckla egna arenor eller finnas på etablerade sociala plattformar kan man också göra sig synliga på sociala nätverk för olika teman. Självklart borde det finnas utrymme för bibliotekstjänster på en community för matlagning[21] eller en för sällskapshundar[22]. Det är lika självklart att det borde finnas bibliotekarier på landets största ungdomscommunity[23] för att ge lästips och information. Den här typen av communities är globala, dvs de är tillgängliga från hela världen. Det kan därför vara ett pedagogiskt problem för det lokala biblioteket att motivera sitt engagemang i tematiska communities. Det finns en risk att man tar på sig ett nationellt ansvar för information, när man i stället borde fokusera på de lokala förhållandena. Det finns heller inget stöd i vår biblioteksstruktur för att komma till rätta med det. Det kanske vore ett uppdrag som kunde vitalisera den nationella Fråga Biblioteket-tjänsten.

Det vore rimligt att tro att en ytterligare individualisering av applikationer på nätet är nästa steg i utvecklingen. Plattformar som Netvibes[24], Pageflakes[25], iGoogle[26] och svenska Superstart[27] innehåller element som kan utvecklas till verktyg för bibliotek. Antingen som Dublin City Library[28] som använder sig av Pageflakes som plattform för sina besökare, eller som Christchurch City Libraries[29] som skapat en rad widgets, bl a för boktips och bloggar för Netvibes-användaren.

Framtiden 2.0

Om man tittar i kristallkulan så ser vi en stark utveckling av mobila tjänster i framtiden. Alternativet att följa etablerade plattformar som Facebook och MySpace kan visa sig vara en smart strategi när biblioteken ska utveckla sina sociala webbar för mobiltelefonanvändning. De tekniska lösningarna och uppdateringarna sker centralt och görs över hela världen samtidigt. Man utgår från applikationer som standardiseras allteftersom. Att bygga upp mobilfunktioner i bibliotekswebbar typ ”Mina bibliotek” eller ”Axiell Arena” kan säkert göras, men någon måste stå för utvecklingskostnaderna.

Man kan bara spekulera i hur de sociala plattformarna kommer att bete sig när de möter den semantiska webben. Det finns en del intressanta experiment kring semantiska sökmotorer som t ex Rollyo[30] eller Oamos[31], men riktigt spännande och fantasikittlande blir det först när man ser Jonathan Harris och Sep Kamvars projekt ”We feel fine”[32]. Det gör mig berörd och nyfiken. Hur kan man integrera den mängd upplevelser, känslor och möten som sker fysiskt på biblioteken och virtuellt på bibliotekens webbplatser i en form som är lika vacker och spännande? Hur kan man få biblioteksbrukare och personal att jämlikt samverka för att skapa upplevelser och vara varandras lärprocesser?

Svaret ligger i en mentalitetsförändring hos personalen där vi går från att vara svarsmaskiner till att vara handledare. Svaret finns hos bibliotekschefer som sätter större värde på personalens sociala kompetenser, deras entreprenöriella tänkande, kreativitet och lekfullhet än på kunskaper i katalogisering. Svaret innebär en maktförskjutning där vi accepterar att biblioteken släpper från sig makten över kunskapen, informationen och upplevelserna – men att det inte gör något, det hotar oss inte; det är saker som inte försvinner när de delas.

Peter Alsbjer är Länsbibliotekarie vid Länsbiblioteket i Örebro län, han bloggar om bibliotek och kultur i interaktionssamhället på https://peterals.wordpress.com/.