Har 2.0-tänkandet påverkat biblioteken – eller inte

Om framtiden vet vi intet heter Per Bergströms magisteruppsats från BHS. Det är en undersökning av hur Bibliotek 2.0 påverkar folkbibliotek och bibliotekarier. Utgångspunkten för uppsats är en artikel skriven av Christer Hermansson i Svenska Dagbladet 2008. I artikeln anser Hermansson att Bibliotek 2.0 har fört bort biblioteken från det, som enligt honom, borde vara fokus för verksamheten, nämligen att lyfta fram skönlitteraturen.

Per Bergström har intervjuat sex bibliotekarier om och hur de tror att Bibliotek 2.0-tänkandet påverkat yrkesroll och folkbiblioteken roll i samhället.
”En del menade att yrkesrollen har förändrats, men inte på grund av 2.0. Andra menade att kärnan i yrkesrollen inte har förändrats, de använder de gamla delarna på nya sätt.”

Århundradets fajt…

…är det kanske inte. Men jag utgår från att det slår gnistor om den debatt som äger rum i Strängnäs fredag 4 september, när Christer Hermansson, kulturchef och författare möter Niclas Lindberg, Svensk Biblioteksförenings ordförande generalsekreterare i en debatt om folbibliotek. Klockan 12.00 på Multeum i Strängnäs!

Den finansiella krisen, biblioteken och Christer Hermansson

I DN tar Christer Hermansson strid för de bibliotek som hotas av nedläggningar i finanskrisens spår:
”I landets alla kommuner presenterar ledande tjänstemän och politiker besparingsförslag som innebär att den lagstadgade biblioteksverksamheten, kulturskolorna och allmänkulturen får stryka på foten. Kultur betraktas inte som någon kärnverksamhet.”

Det här får mig att fundera på några saker:

1) Christer Hermansson efterlyser en kulturlag. Det skulle kunna vara det som säkrar kommunala satsningar på kulturen. Möjligheten till en kulturlag omnämns i kulturutredningen, men avfärdas:

”Ett alternativ till den samverkansmodell som vi föreslår skulle kunna vara en generell kulturlagstiftning. En sådan skulle, efter bl.a. norsk förebild, kunna fastslå det offentliga ansvaret för att främja ett brett spektrum av kulturverksamheter så att alla kan få möjligheter att delta i kulturaktiviteter och uppleva en mångfald av kulturuttryck.

En lagstiftning skulle vara ett sätt att stärka kultur som politik-område samt att ge kultur större tyngd och klarare status som offentligt ansvarsområde. En lagstiftning som skulle reglera den offentliga ansvarsfördelningen för kulturverksamheter skulle dock, bl.a. med hänvisning till den kommunala självstyrelsen, med nödvändighet vara en lagstiftning utan tillsynsmyndigheter och sanktionsmöjligheter. En lag kan endast bli av symboliskt värde i och med att det skulle vara svårt att veta vem den skulle rikta sig till och vilken typ av kultur eller kulturyttringar som lagen skulle omfatta. En lag kan också, med rätta, ses som ett centralistiskt sätt att styra landstings och kommuners kulturpolitik. Å andra sidan kan en lag bli så allmänt hällen att den inte skulle få något reellt genomslag. Vi därmed inte lagstiftning är alternativ till den modell vi föreslår. Vår modell knyter i stället an till den del av den svenska förvaltningstraditionen som genom dialog och överenskommelser löser gemensamma uppgifter.”

2) Nu lyfts kanske skolbiblioteken in i skollagen, vilket skulle kunna rädda en del av de skolbibliotek som Christer Hermansson nämner.

3) Var finns en marknadsföringskampanj av biblioteken när man mest behöver den? Svensk Biblioteksförening verkar mest nöjd med framgången att Kungl. Biblioteket får ett nationellt uppdrag och att biblioteken köper fler böcker. Varför är man inte i Almedalen detta år som kommer att präglas av nyliberalers pyrschjakt på biblioteken?

4) Apropå folkbiblioteksstatistiken 2008 och den ökade utlåningen så är det ett känt faktum att vid ekonomiska kristider så ökar användningen av folkbibliotek. S te x filmen från USA här.
Bara med den kunskapen – att kollektivt ägande är bättre i kristider – borde vara något för kommunpolitikerna att ta fasta på.

5) Christer Hermansson beskriver varför ett kulturellt utbud behövs:
”Det kulturella utbudet utgör en väsentlig del i attraktionskraften för boende och besökande i kommunen. Ett rikt kulturliv bidrar starkt till en förbättring av medborgarnas livskvalitet, främjar kreativiteten och fyller en viktig identitetsskapande funktion. Utan kultur kan människan inte existera. Att ta del av och uppleva olika estetiska uttryck gör oss till mer empatiska människor.”

Det här är ord jag känner igen från vårens arbete med en kulturstrategi för Örebroregionen, som jag varit involverad i.  Det är ord som gärna finns i olika typer av styrdokument, handlingsplaner och utvecklingsplaner. Här gäller det att kämpa för att de inte bara ska vara vackrare ord än mantrat vård-skola-omsorg, utan också att de omformas i konkret handling.
När det finns vetenskapliga bevis på att kulturen har en helande kraft – varför måste den alltid ifrågasättas?
Och det är kanske det här som är paradoxen: i stället för att argumentera för kulturen som samhällsbyggnadsfaktor, som stöd till social inklusion, folkhälsa, trygghet och individens utveckling så får kulturcheferna rollen som kulturens bödlar.
I vårt förslag till kulturstrategi för Örebroregionen citerar vi Winston Churhill som under brinnande världskrig kritiserades för att han avsatt pengar till kultur i stället för vapen.
Gamle WC svarade på kritiken: ”If we don’t maintain the arts, then what are we fighting for?”

6) Något vi inte konstaterar, men som slagit mig är att det traditionella folkbiblioteket är något av en så kallad hygienfaktor. Något som finns på alla ställen – som en toalett, ungefär. Det är inte en tillgång, det är inte en brist – utan bara något man kan förvänta sig. Däremot borde ett modernt, nyskapande, utmanade bibliotek ses som en tillgång. Ett bibliotek som det skrivs om i massmedia – ett bibliotek i famkant. Läs gärna 2.0.

Hermansson vs Lindberg

Vi ser fram emot den de ebatt mellan Christer Hermansson (författare och kulturchef) och Niclas Lindberg (generalsekreterare i Svensk biblioteksförening) som planeras genomföras iden 4 september.

Debatten kommer att handla om folkbibliotek och kvalitet. Vad ska folkbiblioteken egentligen ägna sig åt? Vilka är de viktigaste uppgifterna? Tid och plats: fredag 4 september 2009 kl. 12.00 i Multeum, Strängnäs.

Tidskriften Författaren om bibliotek

Nr 5 av årets Tidskriften Författaren har bibliotek som tema. Författaren bjöd in mig att kommentera årets biblioteksdebatt. Jan Ristarp skriver om Författarförbundets engagemang i biblioteksfrågor. Christer Hermansson kritiserar folkbiblioteken för att man inte har fler möten med författare på biblioteken utan hellre engagerar sig i PR-kampanjer med rosa hjärtan. Joacim Hansson intervjuas.

Jag hoppas att mitt bidrag – Biblioteket: Vad vill det oss – och vad vill vi med det?  gör att fler är med och tycker något. (Tack Jenny för synpunkter och förbättringar!)
Kommentera gärna innehållet!

Mediepanik och förhållningssätt: om TV-spel och folkbliotek

Fredrik Vanek och Malin Wiklander har skrivit Bivil-uppsatsen TV-spel och folkbibliotek – nya medier, mediepanik och biblioteksdiskurser.
Uppsatsen tar avstamp i den diskussion om de svenska folkbibliotekens innehåll och förhållningssätt till nya medier som kom efter Christer Hermanssons debattinlägg  i SvD den 9 januari i år.
Själva uppsatsen är en briljant redovisning över den framtidsdebatt som berörde bibliotekutveckling under 2008 med hänvisningar till bloggar och artiklar. Lite kul för min egen del är, att tillsammans med andra som gjort inlägg, bli recenserad: ”Genom att utelämna sitt subjekt döljs avsändaren och argumenten får på
det sättet bättre slagkraft då de verkar mer allmängiltiga anser vi.”

Uppsatsförfattarna menar att ”Den nyligen uppblossade diskussionen tydliggör folkbibliotekens olika syn på sin egen verksamhet, sin roll och sina användare. Ett högaktuellt koncept som i samband med denna debatt ofta förs på tal är Bibliotek 2.0…”

De frågeställningar de vill ha svar på är:
 Vilka är huvuddragen i debatten som påbörjades av Christer Hermansson?
 Vad anser debattörerna om folkbibliotekets verksamhet och roll?
 Vad anser debattörerna om bibliotekariens, respektive användarens, roll?
 Vilka diskurser urskiljs i denna debatt kring TV-spelens förekomst på folkbibliotek?

Biblioteksdebatt

Författaren och kulturchefen i Strängnäs, Christer Hermansson, har i en debattartikel i SvD 9 januari, Bibliotekarier – stå upp för litteraturen uttryckt sin oro för att de svenska bibliotekarierna håller på att banali­sera och avintellektualisera sig själva i sina ambitioner att fokusera på kunddialog och nya medier.

Christer utgår dels från en intervju med Stockholms Stadsbiblioteks Inga Lundén i Tidningen Vi tidigare i höstas, dels från Michael Caseys besök på Biblioteksdagarna i maj 2007.

Inga Lundén svarar några dagar senare: Det finns många vägar till den sköna litteraturen

Debatten följdes upp i SvT Kulturen fredagen den 19 januari. Med intervjuer med Christer och Inga samt ett inslag från en Goodgame-fortbildning i Luleå.

Själv tror jag att den här biblioteksdebatten handlar mer om vem som har tolkningsföreträde att definiera (folk)biblioteken, än om personalens eventuella brist på kunskaper ambitioner när det gäller skönlitteratur och litteraturförmedling.
Jag tror nämligen att själva begreppet ”folkbibliotek” är utsatt för ett stort förändringstryck just nu. Och att det är viktigt att fundera på vad det kan, bör eller ska innehålla – oavsett om det handlar om den lokala nivån eller den nationella.
Jag tror också att det är svårt att komma med påståenden om dagens bibliotek, påståendena kommer alltid att utmanas och ifrågasättas. (Även de jag för fram här, så det hela är egentligen lite meningslöst) Påståenden kan säkert relateras till skeenden på den lokala nivån, men det kan vara svårt att göra generaliseringar som är hållbara. Jag tror frågan om (folk)bibliotekens roller i framtiden och personalens kompetens är med komplicerad än så.
Därför väljer jag att formulera ett antal frågor i stället – till att börja med

Vad är en text?
I skolan har man börjat tala om ett vidgat textbegrepp som innefattar ”förutom skrivna och talade texter även bilder”. En text kan alltså vara en serie bilder, fotograferade, ritade, animerade, inspelade. En text handlar inte bara om bokstäver. Det kan också handla om symboler. Hur ska man tolka eller avkoda det som finns i en text?
I olika sammanhang pratar man också om ”media literacy” som komplement till ”literacy” – läskunskap.

”I själva verket kan man tala om en skriftspråksparentes, en begränsad tid från cirka 1850 till 1950 då skriftkulturen hade sin dominerande epok (Kjørup 1987). Innan dess var det framför allt den muntliga kulturen som dominerade, men under skriftkulturens århundrade växte bild- och symbolspråket fram, först som en förstärkare av skriftspråket, men efterhand kom det alltmer att utveckla sina egna lagar och följa sin väg.”
Ur Barbro Janssons artikel ”Virtuella lekkamrater” (Kulturella perspektiv 1996:4) där hon citerar Søren Kjørup ur ”Mediabarn. Barnet – bildene – ordene og teknologien” (Oslo 1987)

Vad är läsning?
Är det en skillnad om jag läser en tecknad serie eller om jag läser en roman? Är själva läsupplevelsen annorlunda? Kan man göra en kvalitativ bedömning att en viss sorts läsning är bättre än någon annan? Är läsning av en svartskriftsbok ”bättre”, oavsett vad den innehåller, än läsning av en film eller ett dataspel?
Om bild också är text (i t ex pekböcker, seriemagasin, film, smileys, kinesiska tecken, klickbara ikoner på en webbplats som tolkas – och i någon mening läses) vad får det för konsekvenser för det som biblioteken normativt kallar ”bok”? (Dvs en seriellt uppställd – helst skönlitterär, kanske deckare? – pappersbok i svartskrift skriven på latinska alfabetet)
Finns det några andra kommunikativa kärl för information, upplevelser, berättelser? Och vilka behov svarar de emotVad är en bok?
Finns i olika format: ett flertal digitala (.doc, .pdf . mp3 .etc), papper, vhs, dvd, cd-rom, ljudkassett, punktskrift, taktila, levande och finns under olika begrepp: pappersbok, ljudbok, talbok, teckenspråksbok, e-bok, seriealbum, mp3-bok, kassettbok, bok och band, pekbok, bilderbok…
En ”bok” under industrialismens uppbyggnad och genombrott var ungefär en massproducerad pappersbok i svartskrift, med ett visst antal sidor. I ingången av interaktionssamhället är denna pappersbok fortfarande norm som förvaringsplats för information, upplevelser och berättelser. I alla fall på biblioteken.
Normeringen av ”bok” som bärare av kunskap, upplevelser och information gör det svårt för biblioteken att förhålla sig till nya medier. Ett intressant exempel är hur biblioteken agerar när normerna bryts. För några år sen gav en filmtidskrift ut Walter Ljungquists ”Ombyte av tåg” som ett nummer av tidskriften. Satte man upp den på öppen hylla för utlån eller dömde man den till förvisning i en tidskriftssamlare på magasinet, ja vad tror ni? Cross-over är alltid besvärligt för dem som hyllar normen.

Vad är (skön)litteratur?
Om man köper resonemanget om ett vidgat textbegrepp och att en text kan presenteras med hjälp av olika format och innefattas i olika medietyper – vad gör skönlitteraturen så speciell för biblioteken? Skönlitteraturen är säkert viktig för allt från att få ökad empati och inlevelseförmåga till konkreta läskunskaper. Men det är inte den enda litterära formen. Här kanske man bör fundera på olika behov hos olika människor. En 8-åring kanske blir motiverad för en större läsupplevelse av en bok om dinosaurier, men kan också läsa en enkel barnbok.
Mina läsbehov stimuleras av lyrik, deckare, facklitteratur, mjölkpaketet, dagstidningen, tidskrifter, webbsidor – ja t o m texteve. Räknar jag in nya medier som film och dataspel, är mängden läsmöjligheter gigantiska.

Vem är en författare?
Är jag en journalist om jag begår journalistiska handlingar? Är jag en författare om jag ”bara” är publicerad på webben? Om jag skriver fan fiction till olika filmer och teve-serier gör det mig till något annat än en författare? Finns det författare 2.0 och hur ser dom i så fall ut? Om det vidgade textbegreppet gäller för författande är i så fall Hergé en sämre författare än Graham Greene?

Vad är ett bibliotek?
Till de svenska folkbibliotekens själ och historia kan man koppla en rad positivt värdeladdade ord som folkbildning, demokrati och läskunnighet. Folkbiblioteken har varit en viktig del för byggandet av välfärdsamhället som vi känner det.
Biblioteken har ständigt definierats och omdefinierats. Ingen kan ha monopol på en definition om det som ska definieras ständigt förändras. Definitionen måste grundas på behov och önskemål på den lokala nivån – i alla fall om man pratar om folkbibliotek.

Den danska forskaren Dorte Skot Hansen har gjort en hyfsat hållbar modell där hon definierat postindustriella biblioteket som socialt centrum, kunskapscentrum, informationscentrum och kulturcentrum. Alla bibliotek kan placeras in i diagrammet, men har sin egen profil beroende på uppdrag och prioriteringar.
Själv försökte jag för några år sen definiera, för mig själv, vad mitt kommunbibliotek var. För mig blev folkbiblioteket ett gemensamt (kommunalt) verktyg för lärande, upplevelser, information och kunskap – lite väl instrumentellt; med det funkade någorlunda för mig.

Dagens svenska bibliotek lånar mest ut pappersböcker. I lite mindre utsträckning lånar man ut talböcker, ljudböcker, cd-skivor med musik och film på dvd. Dessutom lånar man ut en lång svans av föremål och företeelser: gångstavar, cyklar, datorer, skrivmaskiner, pianon, tid, leksaker och säkert en hel del annat som inte har med skönlitteratur att göra.

Apropå spel på bibliotek: Varför är det mer OK med ett fysiskt, analogt schackspel på bibliotekets ungdomsavdelning, men inte med en digital motsvarighet?

Vad är Det Nya Biblioteket?
Jag har fastnat för begreppet interaktionssamhället för att beskriva var vi befinner oss i samhällsutvecklingen just nu. Jag menar att det behövs en omdefinition av begrepp som ”bibliotek” och ”bok” för att förklara vad vi är och ska hålla på med. Det behövs säkert också en liknande förändrad syn på ”kunskap” och ”information”, men jag känner att det här redan drar ut på tiden för eventuella läsare.

Jag menar att den utmaning biblioteket står inför när vi går in i interaktionssamhället bygger på det innehåll som skapats i tidigare utvecklingsfaser, men kompletteras av ett kommunikativt innehåll och kommunikativa verksamhetsformer. Biblioteket blir en kommunikativ process. Nyckelord för folkbiblioteken blir därför mötesplats, samtal och konvergens snarare än förmågan att klassificera och katalogisera information. Det blir viktigare att vara där folk är än att få folk att uppsöka biblioteket. För att tala med danska Biblioteksstyrelsens direktör Jens Thorhauge: biblioteken går från att vara boklager till att vara förundringsrum.
Det här är inte helt okontroversiellt, och tanken på Det Nya Biblioteket utmanas även i Danmark. Den nya chefen på Köpenhamns bibliotek, Pernille Schaltz,  möts av kritik när hon plockar undan dammsamlande böcker och bokhyllor för att marknadsföra biblioteket som rum.
Eller som den insiktsfulle Plinius, som citerar en intressant artikel i danska Information, säger: ”Endelig blir konflikten mellom den gamle og den nye tenkemåten skikkelig artikulert på høyt nivå.”

Vad är en bibliotekarie?
Vilka egenskaper är väsentligast för en samtida bibliotekarie? Jag menar att det beror på vilket bibliotek man jobbar på. Jobbar man på ett specialbibliotek behöver man specialistkunskaper oavsett om det handlar om medier (skönlitteratur på Nobelbiblioteket eller dataspel på Dieselverkstan) eller om kunskap om brukarna (TPB, Internationella Biblioteket) eller bemötande (kommunala skol- och folkbibliotek).

Vad handlar Bibliotek 2.0 om egentligen?
För mig är 2.0-rörelsen snarare ett förhållningssätt till brukarna än en rad tekniska lösningar. De olika webbapplikationer som möjliggjort en lång rad sociala webbplatser är en förutsättning för detta förhållningssätt, men de är inte målet i sig.
Det här förhållningssättet innebär att nya medier och bibliotekstjänster blir intressanta för biblioteken i den mån de är intressanta för bibliotekens brukare. Det innebär också att man måste förhålla sig till gamla medier och verksamhetsformer. Det är inte biblioteken själva eller dess personal som ska avgöra vad är ett bibliotek är – det ska göras i ett ständigt pågående samtal mellan profession, våra uppdragsgivare och de som använder våra tjänster eller de som ännu inte gör det.

Det är oerhört viktigt med en fortsatt diskussion om vilka förhållningssätt som borde vara relevanta för biblioteken i samtiden.
Utan förhållningssätt, ingen värdegrund. Utan värdegrund, ingen vision. Utan vision, ingen strategi. Utan strategi, ingen framtid. (Från Plinius-bloggen: ”the libraries seem to lack defined survival strategies”)

 —————————————————————————————-

Några kommentarer från den svenska bibliobloggosfären så här långt
Spelbiblioteket

Bibliobuster

Den sköna bloggen

mymarkup, old school and shit

Eriks axplock

En dansk synpunkt om ungefär samma sak:
Op og hop: Den hellige Bog og Biblioteket

——————————————————————————————
Ett citat:
”the library of 20 years ago was nothing like the library of today, and will be nothing like the library of five years from now. They’re changing, and we just don’t know what they’re becoming.” Don Borchert till LATimes

 ”Digitaliseringen har nå kommet så langt at folkebibliotekets identitet står på spill. Er bibliotekets egentlige oppgave å formidle bøker – med andre medier som en tilleggsoppgave? Eller skal vi definere biblioteket som en tekstlig institusjon – der det er brukerne som bestemmer hvilke medier som skal dominere?” Plinius

”Boken är ett medel, inte en fetisch” Plinius – och man kan med honom säga
”Biblioteket är ett medel, inte en fetisch”