Niclas Lindberg

Om de senaste dagarnas debatt – Niclas Lindberg
Med vederbörligt tillstånd åter ger jag Niclas Lindbergs uttalande om den senaste tidens biblioteksdebatt:

Sällan har en biblioteksdebatt varit så intensiv som de senaste dagarna. Jag vill passa på att ge er min bild. Jag vill också tacka er som deltagit för att berätta om folkbibliotekens verksamheter och uppdrag.Paulina Neudings artiklar om hot och våld på folkbibliotek satte ljuset på arbetsmiljön på många av landets folkbibliotek. Det är mycket allvarliga situationer som hon har beskrivit. Hot och våld ska polisanmälas. Arbetsgivarna har ett ansvar att vidta åtgärder för att personalen ska ha en trygg och säker arbetsmiljö. DIK:s förbundsordförande Karin Linder riktade en skarp uppmaning till arbetsgivarna att ta detta på större allvar.

Diskussionen övergick snabbt till en mer allmän diskussion i social media om tystnad på bibliotek. Debatten fick många perspektiv och jag möttes av påståenden om att ”bibliotek ska vara tysta, ljuddämpade, studielockande”. Jag har alltid hävdat att bibliotekens utmaning är att kunna välkomna alla. Det har fångats upp av bland andra ledarskribenter som ett argument att jag är emot all tystnad på bibliotek. Det är så klart inte sant.

Jag är av den absoluta uppfattningen att människors behov av tystnad och lugn ska respekteras. Jag har arbetat i bibliotek och som bibliotekschef och vet vikten av det. Jag har både upprätthållit tyst och lugn på bibliotek och jag har som bibliotekschef skapat tysta och lugna miljöer i folk- och skolbibliotek. Jag har både när jag jobbade i bibliotek och när jag var bibliotekschef sett till att människor fått lämna lokalen när de inte gjort annat än stört.

Jag har reagerat på de absoluta kraven på tystnad som framförts. I debatten har framförts att man inte ska surfa, få använda skype eller ha barnteater på biblioteken. Det har också framförts att fritt meningsutbyte inte ska ske muntligt på biblioteken. Jag har vänt mig mot de röster som vill att folkbiblioteken ska inskränkas till platser för enbart tystnad, läsning och studier. Jag har försökt berätta att ett sånt synsätt skulle betyda att mängder av människors dagliga och fullt legitima användning av folkbibliotek skulle behöva upphöra.

En miljon människor i Sverige är inte digitalt delaktiga. När bibliotekspersonal ger stöd för internetanvändning är det inte tyst. Programverksamhet, författarbesök, föredrag, debatter, sagostunder och bokprat är inte heller tysta verksamheter. Ett absolut krav på tystnad är oförenligt med dessa verksamheter. Jag har pratat om alla de som besöker ett bibliotek och som p.g.a. olika funktionsnedsättningar talar högre, utstöter ljud och agerar på ett sätt som kan störa andra och hur viktigt det är att de känner sig välkomna på ett bibliotek utan att känna att de stör. Biblioteken är en plats för alla och att ingens rätt är större än någon annans.

Jag har berättat om hur biblioteken jobbar med att skapa olika miljöer med studierum, tysta läsrum, särskilda avdelningar för barn och för tidningsläsare. Att man håller isär ytorna för publika datorer, platser för släktforskare osv. Allt för att många ska kunna vara i biblioteket samtidigt och uträtta sina biblioteksärenden. Det är ytterst ett politiskt ansvar att se till att biblioteken har resurser för tillräckligt stora lokaler och tillräcklig bemanning för att klara alla sina uppgifter.

När barnteater på bibliotek har ifrågasatts har jag berättat att det var en av de framgångsrikaste metoderna för att stimulera läsintresse i den kommun jag var bibliotekschef i. Muntligt berättande är en viktig del av bibliotekens verksamhet.

Jag har fått frågor om vad ett bibliotek av idag egentligen är. Jag har svarat att de är vad de alltid har varit. En plats som ger tillgång till kunskap, litteratur och kultur. Jag har berättat om den fantastiska utvecklingen som varit och som innebär att kunskap, information och kultur färdas på nya sätt och därmed kan nå nya grupper. Biblioteken har medier i olika format, tryckta och digitala, tillgängliga för alla. Allt detta gör att fler kan ta del bibliotekens utbud vilket gör att fler än de som läser böcker söker sig till biblioteken. Jag har försökt berätta varför det är värdefullt för oss alla att fler får tillgång.

Jag har berättat att utvecklingen inte är isolerad till Sverige utan att den är en global företeelse. Runt om i världen utvecklas bibliotek på samma sätt. Jag berättade om Bill & Melinda Gates Foundation och deras Global Libraries-projekt som syftar till att förstärka bibliotekens tekniska infrastruktur som ett sätt att sprida kunskap, information och kultur. I deras projekt ifrågasätts inte datorer, surfande och skypande – där lyfts det fram som stora möjligheter. Jag har pratat om Idea Stores i Storbritannien, om San Fransisco Public Libraries sociala arbete och om hur bibliotek i Kenya genom sitt arbete inte främst inriktar sig på läsning av böcker utan på att stärka samhällen och individer.

Många av er medlemmar har bidragit till mina kunskaper om bibliotekens arbete. När ni har deltagit i debatten och lyft fram det arbete ni gör varje dag förändras också bilden av vad ett bibliotek är. Hör gärna av er med era tankar eller exempel.

Svensk biblioteksförening fortsätter verka för att stärka bibliotekens möjligheter utveckla det demokratiska samhället. Om några veckor i Almedalen ställer vi frågan till politikerna hur de vill att alla elever ska ha tillgång till ett bemannat skolbibliotek.

Till sist vill jag önska er alla en skön sommar!

Niclas Lindberg
Generalsekreterare, Svensk Biblioteksförening

Ropa på vargen eller gömma huvudet i sanden

Apropå KB:s statistikrapport som visar på minskad biblioteksanvändning, som kom häromdagen, uttrycker Svensk Biblioteksförenings Niclas Lindberg i ett Facebook-inlägg sin frustration över sakernas tillstånd och den kritik framförts från delar av biblioteksbranschen när han kommenterat de röda siffrorna i statistiken och sagt att ”man  måste göra något åt situationen”. (Troligen är det en nationell biblioteksstrategi som han syftar på. Men vem ”man” är kan jag bara gissa.)

När jag omvärldsbevakar letar jag ofta efter sådant som utmanar min fantasi när det handlar om hur bibliotek förändras och förbättras. Men jag hittar också hot mot biblioteken, som vi känner dem, och jag hittar utvecklingsmöjligheter. Det har också hänt någon gång att jag tagit på mig rollen att ropa på vargen (BBL 2007/4 s. 26).
Samtidigt tycker jag inte om idén att folkbiblioteken tilldelas en stigmatiserad offerroll. Med tanke på hur massmedia fungerar så är det väldigt lätt för folkbiblioteken att hamna i en sådan situation. När en konflikt, en negativ händelse blir en nyhet hamnar den på förstasidan och/eller ledarsidan medan positiva händelser tenderar att i bästa fall hamna på familjesidan eller vara ett käckt inslag innan vädret.
Stigmatiseringen i massmedia, menar jag, riskerar bekräfta folkbibliotekens roll som förlorare – ungefär som SAAB eller Ericsson. Dvs lika passé och ointressanta som de där grabbarna tyckte, de som menade att se sig själva som en grupp, för vilken biblioteket inte fyller någon funktion.
Att jag kursiverat folkbiblioteken beror på att det, enligt mitt förmenande, är skillnad på bibliotek och bibliotek. Det är folkbibliotekens filialer som läggs ner. Det är folkbiblioteken som ”är viktiga för barn, äldre, funktionshindrade och biblioteksovana.” Det är folkbiblioteken vars roller och uppdrag ifrågasätts och utmanas. (Nåja skolbiblioteken – i den mån de finns – har sina problem) Men knappast de statliga biblioteken på högskolor och universitet med sina förhållandevis avgränsade målgrupper och uppdrag med statligt garanterade infrastrukturer för samverkan.

Nu menar jag inte att det är Niclas Lindberg som stigmatiserar biblioteken – det är journalisterna som gör. Däremot gör Niclas en riskanalys för biblioteksfältet, som vi känner det 2013. Jag menar att Biblioteksföreningen nu har en unik möjlighet att driva frågan om en nationell biblioteksstrategi framåt på ett helt annat sätt än biblioteksfältet självt – allra helst om de lierar sig med SKL som stöd för folkbiblioteken. En sådan strategi kan fungera som ett hopp för att bibliotek ska efterfrågas och vara relevanta i framtiden.

Jag menar också att folkbiblioteken måste ta sig en rejäl funderare på den roll de vill ta i lokalsamhället. Handlar det om att primärt kränga så många böcker som möjligt eller handlar det om något annat? Och om det handlar om något annat vilka nyckeltal ska tas fram? Kanske antalet deltagande i allmänna val? Kanske upplevd livskvalitet? Kanske fler som kan hantera sin livssituation själva? Kanske fler killar i tonåren som läser och skriver poesi? Och vilka effekter skulle den typen av nyckeltal ha på gestaltningen och utformningen av folkbibliotekens tjänster.
Jag tror att folkbiblioten (och även en del andra bibliotekstyper) måste

  • börja tänka utanför sin trygghetszon
  • skapa strategiska allianser
  • våga misslyckas när de testar nya utvecklingsmodeller
  • väga ändra sig när det blev fel
  • våga utmana heliga kor och rutiner som inte har bäring
  • våga analysera sina styrkor och marknadsföra dem
  • våga möta sina ägare på deras villkor, kanske t o m utanför bibliotekets trygghet
  • våga döda sina älsklingar

Här ligger utmaningarna för Biblioteksföreningen när de driver frågan om nationell biblioteksstrategi som en huvudfråga för framtiden, enligt min ”bisarra åsikt” – nämligen att folkbibliotekens ägare, allmänheten, kan kräva  mycket mer av sina bibliotek än att vara en pappersboksamling

—–

Så här skrev Niclas:

”Grunnar på på om det finns något piller man kan ta för att utvecklas till struts. För visst är det strutsen som sticker huvudet i sanden? Jag har så svårt att göra just det men det känns som att det är egenskap som efterfrågas allt mer. Jag vill att fler än 28% ska vara aktiva låntagare på biblioteken, jag vill att klyftorna i biblioteksanvändning och läsning ska minska – inte öka. Jag vill att bra många fler än hälften ska använda sina bibliotek. Jag vill att barnen ska läsa mer och jag vill att man slutar lägga ner allt fler biblioteksfilialer eftersom jag är övertygad om att närhet till bibliotek är viktiga för barn, äldre, funktionshindrade och biblioteksovana. När jag oroas över att biblioteksstatistiken pekar på att vi är på väg i exakt motsatt riktning och talar för att man måste göra något åt situationen får jag höra att man inte ska prata om det negativa utan försöka bortse från det och lyfta fram det positiva istället. Lite som strutsen – jag har förvisso huvudet i ett hål i marken och luften håller på att ta slut, men det struntar jag i för det är ju i alla fall mörkt och svalt. Typ”

Gästbloggare: Niclas Lindberg

Detta blogginlägg ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett och språk, makt och demokrati.

BIBLIOTEK ÄR DEMOKRATI I PRAKTIKEN

Foto: Peter Axelsson

Demokrati. Detta stora, vackra ord som kan vara svårt att förverkliga men ack så lätt att förverka, förhindra och förstöra. Att förvägras makten över sitt liv, sina tankar och åsikter är ett sätt att kväsa demokratin. Likaså att begränsa informationsfrihet och rätt till kunskap. Att förvägras rätten till ett språk och att läsa och skriva är andra sätt att hålla tillbaka och trycka ner. Det är lätt att inse demokrati och mänskliga rättigheter måste omsättas i praktisk handling för att inte bli just bara fagra ord.

Biblioteken har en central roll i demokratin och är i grunden ett frihetsprojekt som ger fri tillgång till information och kunskap för att stimulera mänsklig kraft och tanke. Här kan var och en utifrån behov, vetgirighet, nyfikenhet och intresse lära och söka kunskap, inspireras och utvecklas, möta kultur och upplevelser, känna gemenskap och få en fristad. Biblioteken är till för alla och ska göra alla slag av kunskap och information tillgängliga för just alla. Och det utan censur och i princip utan avgifter. Grundtanken är att du ska få tillgång till det du behöver gratis och utan begränsningar för att det är viktigt för demokrati, utveckling och framåtsträvanden. En ”public bay” så att säga. En plats, fysisk och virtuell, som slår vakt om den intellektuella friheten. Om biblioteken inte redan fanns skulle de behöva uppfinnas som en plats där demokrati kan förverkligas i praktiken. UNESCO skriver i sitt folkbiblioteksmanifest: Frihet, välfärd, jämlikhet och personlig utveckling är grundläggande mänskliga värden. De kan bara förverkligas genom välinformerade medborgare med möjlighet att utöva sina demokratiska rättigheter. Medborgarnas deltagande i utvecklingen av demokratin är beroende av fullgod utbildning samt en fri och obegränsad tillgång till kunskap, tankar, kultur och information. Biblioteket utgör en grundförutsättning för ett livslångt lärande, ett självständigt ställningstagande och kulturell utveckling.

Biblioteken ska, enligt IFLA:s (The International Federation of Library Associations and Institutions) deklaration stödja, försvara och främja demokrati och den intellektuella friheten. Biblioteken och dess anställda har en förpliktelse att stå fast vid principerna om den intellektuella friheten samt den oförhindrade tillgången till information och yttrandefrihet.
•    Biblioteken ska tillhandahålla tillgång till information, idéer och uttryck för skapande fantasi. De ska tjäna som ingångsport till kunskap, tankar och kultur.
•    Biblioteken ska tillhandahålla stöd för livslångt lärande, självständigt beslutsfattande och kulturell utveckling både för individer och grupper.
•    Biblioteken ska bidra till vidmakthållandet och utvecklingen av den intellektuella friheten och hjälpa till att trygga grundläggande demokratiska värden och allmänna mänskliga rättigheter.
•    Biblioteken har ett ansvar för att både garantera och underlätta tillgången till uttryck för kunskap och intellektuell aktivitet. Därför ska bibliotek anskaffa, bevara och göra tillgänglig en så rik mångfald av material som möjligt för att avspegla samhällets pluralism och skiljaktigheter.
•    Biblioteken ska säkerställa att urvalet av och tillgången till material och tjänster styrs av yrkesmässiga överväganden och inte av politiska, moraliska och religiösa åsikter.
•    Biblioteken skall anskaffa, organisera och förmedla information fritt och motsätta sig varje form för censur.
•    Biblioteken ska ställa material, hjälpmedel och tjänster till förfogande för alla användare på lika villkor. Det får inte förekomma någon form av diskriminering på grund av ras, tro, kön, ålder eller annan orsak.
•    Biblioteksanvändare ska ha rätt till personlig ostördhet och anonymitet. Bibliotekarier och övrig bibliotekspersonal får inte för utomstående avslöja användares identitet eller det material som de använder.
•    Biblioteken ska upprätthålla principerna om den intellektuella friheten.
•    Bibliotekarier och andra anställda har en plikt att upprätthålla dessa principer.
•    Bibliotekarier och annan professionell bibliotekspersonal ska uppfylla sina förpliktelser både gentemot arbetsgivare och biblioteksanvändare. I händelse av konflikt mellan dessa förpliktelser har ansvaret mot användaren företräde.

Se där – en checklista för hur biblioteken ska agera för att omsätta ordet demokrati i praktiken. Tänk på det nästa gång du går till jobbet om du arbetar på ett bibliotek. Du är med och skapar demokrati. Tänk på det nästa gång du besöker ett bibliotek. Du är med och skapar demokrati. Tänkt på det nästa gång ett bibliotek läggs ner. Vad betyder det för demokratin?

Niclas Lindberg
Generalsekreterare
Svensk Biblioteksförening

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Mer information om bloggstafetten och blogginlägg som ingår i den hittar du på www.lattlast.se/bloggstafett

Gästbloggare: Niclas Lindberg

Några spridda tankar……..
Niclas Lindberg

I kanaler av olika slag pågår en rad samtal om biblioteken. Insändare i BBL, statusrader på Facebook, inlägg på bloggar, kultur- och debattsidor. Härligt! Mer sånt – och än mer debattglada biblioteksföreträdare som är med. Så här går mina tankar i några av dom aktuella debatterna.

Paniken över profilinköpen förvånar

Vad är det för fel på profilinköpen egentligen? Om man, som jag och de flesta andra, anser att folkbiblioteken även ska ha ett utbud av efterfrågade och populära titlar som samtidigt figurerar på försäljningens topplistor är det väl inte mycket att bråka om? När det beslutet väl är fattat, så är ju de profilerade inköpen ett sätt att praktiskt ordna inflödet. Självklart måste folkbiblioteket i ledet innan ta ansvar för att ange profilen och vilka kriterier som ska styra förvärven och ha en strategi för hur samlingarna ska utvecklas. Allt med utgångspunkt i att utbudet ska styras av behovet hos de användare och i det lokalsamhälle som biblioteket ska vara till för. För mig är det självklart att det inte behövs bokmöten runt om på biblioteken för att avgöra om man ska köpa in den senaste populära deckaren eller bästsäljaren av Kerstin Ekman. Däremot ser jag gärna en vässad ämnesbevakning och en pågående diskussion om den fördjupande facklitteraturen och den smala skönlitteraturen, hur väl samlingarna som helhet speglar samhälle, mångfald och åsiktsyttringar och hur användarnas ändrade informationsbehov och informationsinhämtning ska påverka samlingarna. Under inga omständigheter kan ett system som minskar diskussioner om självklarheter och skapar utrymme för det komplexa och utmanande vara negativt.

Rom byggdes inte på en dag.

Det är ett stort steg att Regeringen i budgetpropositionen klart pekar ut att KB ska svara för nationell överblick, främja samverkan och driva på utvecklingen inom biblioteksområdet. KB har också tagit fram en omfattande plan som beskriver vilka ambitioner man har inom ramen för uppdraget. Det är ju fantastiskt. I en tid av myndighetsnedläggningar och sammanslagningar har svenskt biblioteksväsende lyckats argumentera hem en nationell biblioteksmyndighet. Visst finns det massor av frågor kvar som behöver lösas och besvaras. Men så är det väl alltid? Hur ska kultursamverkansmodellen och den fortsatta regionala biblioteksverksamheten gå hand i hand med den nationella biblioteksmyndighetens uppdrag när Kulturrådet blivit ett mellanled? Hur ska KB och Kulturrådet nu ta gemensamt ansvar för de processer som behövs för att skapa den nationella bibliotekspolitik som de båda myndigheterna behöver för att bli framgångsrika? Hur ska KB:s relation med kommunerna byggas ut och se ut? Vilken roll får informations- och lånecentralerna i det perspektivet? Och vilken roll ska den regionala biblioteksverksamheten ha? Vad betyder det på sikt att den nationella biblioteksmyndigheten inte deltar i fördelningen av inköpsstöd och läsfrämjandestöd till folkbiblioteken? Och hur kommer de nationella resurserna för biblioteksutveckling att se ut? Det frågor som tarvar svar – men nu finns det också någon med ansvar att se till att svar kommer. Vackert så. Nu står vi där vi står. En bit längre fram men har delat av resan kvar. Det tröstar att det faktiskt var så att Rom inte byggdes på en dag. Inte en nationell bibliotekspolitik eller en nationell biblioteksmyndighet heller.

När får vi en nationell katalog?

Diskussionen om en gemensam nationell katalog pågår. Den behöver intensifieras och involvera fler. Svensk Biblioteksförening har till både KB och BTJ framfört att det för utfallet är helt avgörande att mål och funktionalitet i en nationell katalog måste vara väl förankrade för att en sådan ska vara värd att skapa. För mig är en given utgångspunkt att innehållet i den nationella katalogen ska vara fritt och att informationen som huvudregel bara ska behöva skapas en gång. Jag ser inget annat som möjligt än att biblioteken får ett system där man har fri tillgång till den kataloginformation som skapas och fritt kan använda den i utveckling av ny service och nya tjänster. En annan bärande princip för att komma vidare i diskussionerna tror jag måste vara att var och en av bibliotekshuvudmännen svarar för sina kostnader. LIBRIS måste ge folkbiblioteken möjlighet att mata in den information man behöver och en gemensam nivå på innehållet i posterna måste diskuteras fram. Sannolikt kommer en nationell katalog som bygger på dessa principer att påverka framför allt folkbibliotekens syn på hur informationen i katalogen skapas och underhålls. Tydligare krav måste ställas på medieleverantörerna att leverera in information i den nationella katalogen och Folkbiblioteken måste sannolikt, på samma sätt som universitets- och högskolebiblioteken, kollektivt ta ansvar för sitt innehåll i katalogen. Jag upplever att det är lätt att i samtal komma överens om vikten av ett fritt innehåll. Det som nu verkligen kräver sitt svar är hur det ske och hur en nationell katalog byggd på den principen rent praktiskt ska fundera. Här har KB ett gyllen tillfälle att ta på sig ledartröjan, öppna upp för en bred diskussion, visa på hur man kan gå från ord till handling och tillsammans med branschen ta fram en plan för hur steget ska tas.

Niclas Lindberg är generalsekreterare för Svensk Biblioteksförening

Hermansson vs Lindberg

Vi ser fram emot den de ebatt mellan Christer Hermansson (författare och kulturchef) och Niclas Lindberg (generalsekreterare i Svensk biblioteksförening) som planeras genomföras iden 4 september.

Debatten kommer att handla om folkbibliotek och kvalitet. Vad ska folkbiblioteken egentligen ägna sig åt? Vilka är de viktigaste uppgifterna? Tid och plats: fredag 4 september 2009 kl. 12.00 i Multeum, Strängnäs.

Ny, strategisk biblioteksblogg

Svensk Biblioteksförnings generalsekreterare Niclas Lindberg har börjat blogga. Bloggen heter ”Niclas Lindbergs osorterade tankar” och Niclas funderar om bibliotek, biblioteksutveckling och bibliotekspolitik.

Jag tycker att  det är sympatiskt att tankarna när de formuleras och läggs ut betyder att de inte är färdiga eller att han slutligen kommer att tycka som han har tänkt.