Sven Nilsson

Sven Nilsson, Elsebeth Tank och visionerna för Malmö Stadsbibliotek

Det som sker på Malmö Stadsbibliotek är oftare mer intressant än det som sker på många andra bibliotek. Det beror enligt min mening bl a på att man har och har haft chefer som vågar ha visioner.

Jessica Ralsgård, Jessika Steen och Nina Svensson Ney analyserar i sin B/I-magisteruppsatsMalmö stadsbibliotek och framtiden – En diskursanalys av två stadsbibliotekariers tankar och visioner vad två drivande bibliotekschefer – Sven Nilsson och Elsebeth Tank –  vid Malmö Stadsbibliotek sagt om sitt  biblioteks framtid. De har även jämfört Sven Nilssons och Elsebeth Tanks framtidsvisioner gällande Malmö stadsbibliotekoch undersökt om det finns några kopplingar dem emellan.

I sin analys har författarna utgått från fyra ”nodalpunkter”: personal, media, besökare och rum. Det är runt dessa fyra nodalpunkter de båda stadsbibliotekariernas diskurser för Malmö stadsbiblioteks framtid skapas.

De diskurserna författarna identifierade rörande Sven Nilssons framtidsvisioner för Malmö stadsbibliotek var:

  • Den kvalificerade personaldiskursen
  • Den välförsedda mediadiskursen
  • Diskursen om den självbildande besökaren
  • Det sociala rummets diskurs

Motsvarande diskurser för Elsebeth Tanks del är 

  • Den nyskapande personaldiskursen
  • Den slimmade mediediskursen
  •  Diskursen om den interagerande besökaren
  • Det gränslösa rummets diskurs

Sven Nilsson och Elsebeth Tank har flera beröringspunkter i sina framtidsbilder angående bibliotekets personal, om vikten av att nå och få fler och nya besökare, samarbete och förmedlingsarebete. Synen på biblioteks- och informationsteknologi är gemensam.

När det gäller medier finns det såväl likheter som skillnader i Sven Nilssons respektive Elsebeth Tanks syn på bibliotekets samlingar. För båda två är böckerna verktyg med flera funktioner. Hos Sven Nilsson utgör samlingarna centrum i biblioteket och ska exponeras rikligt. Den långsiktiga uppbyggnaden av samlingarna borgar för mångfald och kvalitet i innehållet. Hos Elsebeth Tank ska bibliotekets alla samlingar gås igenom med en samtida blick för att på så sätt skapa mer plats genom att flytta undan en del av materialet. Böckerna får en lite mer tillbakadragen roll och det som blir stående framme är välredigerade samlingar.

Författarna går på ett föredömligt sätt igenom de senaste decenniernas danska och svenska biblioteksdebatter och konstaterar att Sven Nilssons framtidstankar kring Malmö stadsbibliotek tydligast fokuseras kring folkbibliotekets roll som kunskapscenter och som socialt center. ”När det gäller Elsebeth Tanks framtidsdiskurser och den samtida framtidsforskning ser vi hur hon följer både den svenska och den danska linjen. Vi kan urskilja en viss skepsis från den svenska biblioteksdiskussionen, men kan också urskilja att de flesta är liksom Elsebeth Tank taggade för förändring och nyskapande. Det fokuseras på biblioteket som fysisk plats och de upplevelser som besökarna ska få.”

Gästbloggare: Sven Nilsson

Om det väsentliga – ett experiment: en Gutenbergselegi

Sedan några veckor är jag utan dagstidning. Det är ett medvetet experiment. I grunden finns ett uppdämt missnöje med att dagstidningarna mindre och mindre är nyhetsorgan, samtidigt som de mindre och mindre ger mig genomarbetade analyser och perspektivrika reflexioner. Redan tidigare i år lät jag prenumerationen på Sydsvenskan löpa ut. Från den 1 september var det dags för Dagens nyheter. Hur länge det här experimentet ska fortsätta vet jag inte.

Man kan ställa samma frågor till dagstidningarna som till biblioteken: har de någon framtid? Och svaret är i båda fallen detsamma: ja, om de är relevanta.

Hur går det här experimentet? Saknar jag tidningarna? Till att börja med kan jag konstatera att när det gäller nyheter har egentligen inget hänt. Uppenbarligen har tidningarna för länge sedan förlorat det mesta av sin nyhetsförmedlande betydelse. Jag vet lika mycket (eller lika lite) om vad som händer i världen från dag till dag som innan. Jag har radions P1 igång när jag dukar fram och äter frukost samt till lunchen och till middagen. Ofta lyssnar jag till Studio 1 i bilen. I regel kollar jag SVT 1 mellan 19 och 20 – Kulturnyheterna, de regionala nyheterna och Rapport.

Nätet har inte samma betydelse. Jag försöker varje dag gå in och läsa ledarna i de båda tidningarna jag tidigare abonnerade på. Men det är något med text på skärm, den får inte samma tyngd som text på papper. Medan jag tidigare kunde hålla på med ledarsidorna i en halvtimme, ögnar jag nu igenom dem på fem minuter och konstaterar: jaha, de tar upp den här frågan och tycker så här. Men varken ämnena eller tolkningarna blir väsentliga. Detsamma gäller bok-, film- och teaterrecensioner. Via skärmen förlorar det skrivna i väsentlighet, i relevans. Det gäller i ännu högre grad om kommentarfält och bloggar, ett dovt brus som inte ger någon särskild mening.

Mening och relevans söker jag i stället på annat håll. The Economist läser jag verkligen grundligt under hela veckan numret är aktuellt. Det ger ofta en känsla av att ligga steget före. När en fråga dyker upp i hemmamedierna har jag ofta mötte det i en internationell kontext; det gäller till exempel skolan, migration/integration och den ekonomiska krisen och naturligtvis de mer specifika internationella frågorna som rör utvecklingen i olika delar av världen.

Därtill läser jag mängder av reportage- och debattböcker som jag filtrerar fram hos nätbokhandlarna. För ett pris som är lägre än en veckotidning får jag genomarbetade och tänkvärda skildringar från olika delar av samhället, både det svenska och från andra delar av världen.

Totalt sett ger detta en känsla av nyttig distans.

Frågan är hur det går när och om jag återupptar mina dagstidningsabonnemang. Risken är att den där distansen gör att skribenterna jag tidigare satte sådant värde på inte längre kan fånga mitt intresse på samma sätt.

Men det är alltså inte nätet som eventuellt kommer att ersätta dem, i varje fall inte nu. Nätet är en fantastisk tillgång men det är som om själva mångfalden i rasande takt eroderar allt som publiceras där. Hur ska man kunna koncentrera sig på en enda sak när allt annat bara är ett klick borta?

Biblioteken då – lyckas de förbli relevanta? Om jag utgår från mig själv, och det är väl den enda jag kan göra, så måste jag konstatera att de spelar en liten roll idag. Åren 1970-76 tillbringade jag all min tid på olika bibliotek som forskare och skribent. Fortfarande när jag lämnade jobbet som chef för Malmö stadsbiblioteket i slutet av 1990-talet var biblioteken den källa där jag hämtade information. Men successivt har de förlorat i betydelse. I mina konsultuppdrag får jag nästan alla fakta, rapporter, statistik osv via olika webbkanaler.

Eftersom också detta material är utsatt för samma erosion som nyhetsmaterialet, måste jag hela tiden samla in mer och mer information. De elektroniska arkiven jag bygger upp kring mina projekt blir allt mer omfattande och det blir alltmer mödosamt att strukturera och analysera materialet. Där finns inga böcker och inga tidskrifter som hjälper mig med överblick och sammanhang.

Hur var det han sa, John Naisbitt i boken Megatrender (1983): ”Vi drunknar i information och törstar efter kunskap.” Den processen är kanske oundviklig. I så falla drabbar den både de klassiska medierna och biblioteken. Innerst inne tror jag ändå på en framtid för både dagstidningarna och biblioteken. Hur den ska se ut är ingen självklarhet. I vilket fall som helst tror jag att den finns endast om man kan lösa upp Naisbitts paradox – släcka kunskapstörsten och rädda oss från drunkningsdöden i floden av osorterad information, strunt och brus.

De onödiga

I nummer 6/09 av Biblioteksbladet går fd bibliotekschefen i Malmö, Sven Nilsson, till hårt angrepp mot länsbiblioteken. Kort sagt menar Nilsson att den regionala nivån spelat ut sin roll för biblioteksutveckling – möjligen med undantag för lånecentralerna.

”Jag har inte någonstans läst en övertgande argumentering för att länsbiblioteken har en omistlig funktion att fylla i dagens och morgondagens biblioteksvärld”, skriver Nilsson.
Det är inte min avsikt att försöka övertyga Nilsson om länsbibliotekens förträfflighet eller argumentera för deras existens. Jag kan bara konstatera att det kanske var ett tag sedan Nilsson hade någon insyn i länsbibliotekens verksamhetsformer. De exempel på länsbiblioteksverksamhet han anför känns en aning daterade.
När det gäller om länsbibliotekens existens på bibliotekskartan kan jag  bara hänvisa till resultaten av ett par genomlysningar som skett de senaste åren:

Båda genomlysningarna visar oberoende av varandra utvecklingsvägar för framtidens regionala biblioteksverksamhet. Och det handlar primärt varken om kompletterande medieförsörjning eller fjärrlån.

Nu spelar det egentligen ingen större roll om Nilsson tycker argumenteringen i dessa båda eller andra utredningar är övertgande, eller inte. Det är nämligen inte han som ska övertygas om behovet av ett förändrat arbetssätt för länsbiblioteken. Det är de regionala huvudmännen.

Dock: i Örebro län har vi nyligen arbetat fram ett förslag till regional kulturstrategi för Örebroregionen. Vi har tittat på fördelar i regionen och vad som är unikt. Vi har tittat på det som är förlegat och på så kallade ”hygienfaktorer”. En hygienfaktor är en strategisk faktor som är så självklar att den inte behöver diskuteras. T ex att man får lön för ett jobb man gör eller att det finns toalett på hotellrummet.
I regionalt perspektiv kan det handla om sånt som finns även i andra regioner i lika stor utsträckning om det inte förvandlas till en fördel. Vacker natur t ex är något som alla län och kommuner säger sig ha – det är en typisk hygienfaktor. Om man inte fyller det med något. Vargar t ex eller havsstränder.

Kan folkbiblioteken (och även folkbildningen) beskrivas som sådana hygienfaktorer? De finns i alla landets kommuner, men det är väldigt få kommuner som använder sig av sina bibliotek och sina studieförbund för att utvecklas och för att få folk att flytta dit. ”Kom till Bruksfors, här kan man läsa italenska på ABF!” – När såg man den sloganen? Eller när kommunen presenterar sin utvecklingsvision: ”I Bruksfors är vi långt framme i utvecklingen tack vare verksamheten på vårt fina bibliotek!”.

Och länsbiblioteken då? Ser våra huvudmän, landsting och regionförbund på länsbiblioteken som hygienfaktorer? Eller är länsbiblioteken självklara verktyg i de regionala utvecklingsplanerna?
Kan det vara så dystert att länsbiblioteken i alla fall inte gör någon större skada med sin verksamhet? Kan det vara så att länsbibliotekens verksamhet inte alls påverkar folkbibliotekens förändringsarbete och verksamhetsutveckling? Så länge vårt uppdrag enbart ses som mediekompletterande och stöd för fjärrlån så kan det nog vara så att vi inom en snar framtid är onödiga.

Själv tror jag att både folkbibliotek och länsbibliotek kan göra sig till fördelar för såväl regionala som kommunala strategier. Men att båda biblioteksformerna måste göra sig av med attityder och värderingar som låser fast dem i att vara kvar i gamla tänkeätt. Det är de traditionella formerna som gör dem till offentligt finansierade hygienfaktorer.