Nick Jones

Om bibliotekschefers syn på mångfald bland medarbetarna

Sara Meier undersöker i sin B/I-masteruppsats – Bibliotek för alla! Av alla? – hur bibliotekschefer ser på mångfald inom den egna biblioteksorganisationen och huruvida de menar att de har medel eller befogenheter att främja en representativ bibliotekskår så att biblioteken speglar samhället.

De intervjuade bibliotekscheferna lyfter fram vikten av en breddad rekrytering, men är restriktiva med att beskriva det egna ansvaret och vad de  själva har möjlighet att påverka. För att kunna rekrytera en mångfaldig personalgrupp, menar författaren, att det krävs aktivt arbete samt icke-diskriminerande verktyg och metoder vid själva rekryteringsprocessen. Cheferna måste definiera begrepp och kompetenser som efterfrågas för att kunna granska tillvägagångssätt och kravspecifikationer. Ett exempel skulle kunna vara att förändra, omvärdera eller sänka kraven på de sökandes kunskaper i det svenska språket. Författaren undrar om alltför strikta och konkreta språkkrav kan avskräcka många personer som annars skulle vara intresserade av biblioteksyrket. ”För vissa tjänster behöver kanske inte ”mycket god förmåga att uttrycka sig i tal och skrift i svenska och/eller engelska” vara mest centralt.”

”…ett relativt vanligt fenomen på bibliotek idag är att biblioteksassistenter med språkkompetens arbetar i informationsdisken medan den ”vanliga” bibliotekarien fortfarande tillhör samma homogena grupp som tidigare. I detta ser jag dock en risk för att den språkkunniga personens huvudsakliga arbetsuppgift blir att ta hand om språkfränder, även om personen initialt varit mer intresserad av andra arbetsuppgifter och haft ytterligare kompetenser. Förmodligen påverkar detta inte användarna märkbart, de noterar i första hand inte skillnaden mellan en biblioteksassistent och en bibliotekarie men däremot tror jag att det är en viktig aspekt i mångfaldsarbetet och något som chefer bör ta hänsyn till, hur de hanterar och värdesätter kompetenser och personal olika.”

Mer intressanta slutsatser:

”Gemensamt för cheferna är att de största hindren eller begränsningarna av möjligheten att bedriva ett framgångsrikt mångfaldsarbete anses vara bristande resurser, avsaknad av tid och för liten budget. Både i rekryteringssammanhang och gällande medel till verksamheten. Jag tycker det känns lite som ett standardsvar, att vid kritik hänvisa till något som ligger bortom ens kontroll – ofta budget. Ingen av dem nämner heller någon konkret förändring de skulle vilja genomföra om de hade mer kapacitet eller större tillgångar.”

Eftersom biblioteken har brister i mångkulturell representation kan de inte heller sägas spegla omgivningen och  därmed inte uppvisa att biblioteken verkligen är till för alla är en skarp slutsats. ”Utöver de alternativa kanaler som krävs vid rekrytering behöver biblioteken även hitta varianter på uppsökande arbete, nya informationsvägar och kanaler för att försöka lista ut vilka behov eller önskemål dagens icke-användare anser sig ha.”

Författaren menar att lagtextens ”tillgänglig för alla” måste kontextualiseras, preciseras och kopplas till olika delar av uppdraget för att ha ett syfte, även om innebörden av ”tillgänglig”ser olika ut beroende på var biblioteken befinner sig. Trots det anser författaren att meningens luddighet ställer till det och möjliggör för viss ansvarsflykt.

Författaren avslutar med en hälsning till Figge & Co: Vikten av en diversifierad kår och organisation bör betonas i den nationella biblioteksstrategin och i styrdokument så att biblioteken tvingas agera och inte fastnar i planeringsstadiet.

Om att mäta tillgången till folkbibliotek

Inför framtagandet av ett nytt biblioteksprogram har de biblioteksansvariga på Huddinge bibliotek analyserat biblioteksstatistik och satt in den i ett bredare sammanhang. De har tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer, allmänhetens biblioteksanvändning (icke-biblioteksanvändare) och geografi för att bättre planera framtidens behov av bibliotekstjänster.

I analysen, som presenteras på ett seminarium i dag, har de dragit intressanta slutsatser, som säkert har bäring även på andra folkbibliotek (min kursiv):

  • Socioekonomiska faktorer är avgörande för hur benägen en person är att använda folkbibliotekens tjänster. Socioekonomiskt svagare grupper använder dem generellt i lägre utsträckning. Skillnaderna i användning är större i de digitala tjänsterna än i de fysiska biblioteken.
  • Boende i socioekonomiskt svagare delar av kommunen är generellt mindre benägna att resa och/eller röra sig för att besöka folkbiblioteket.
  • Det finns en markant minskad användning av folkbibliotek hos den del av befolkningen som bor utanför en radie om 500 meter då vi utgår från områdesbiblioteken och 1500 meter från kommunens huvudbibliotek. Likvärdig tillgång till folkbibliotek erbjuds idag 43,2% av Huddinges befolkning, det vill säga dem som bor innanför dessa radier.
  • Man kan positivt påverka denna radie av likvärdig tillgång med utbud, lokaler, öppethållande och genom att placera folkbiblioteken i miljöer där de integreras med annan social och kommersiell service. Detta kräver dock resurser.
  • Den upplevda tillgången till folkbibliotek som allmän plats påverkas negativt då folkbiblioteket ligger i nära anslutning till skollokaler.
  • 30 % av dem som idag inte använder folkbiblioteken skulle vilja göra det.
  • 30 % av dem som använder folkbiblioteken idag skulle vilja göra det i än större utsträckning.

 

Om Sverige, rasismen, tidsandan och biblioteken

Jag har aldrig varit med om att läsa en så brännande aktuell bok som jag gör just nu.

20140917_190529

Och det i en bok som är utgiven av BTJ Förlag och som egentligen inte primärt handlar om bibliotek!

Men om du, som jag, menar att folkbibliotekens uppgift är att ge makt till de maktlösa, så är det en obligatorisk läsning för att förstå trender i omvärlden. Trender som har med tillståndet i det svenska samhället att göra.

Jag talar om det urval texter som bibliotekschefen i Huddinge, Nick Jones, samlat i ”Bryt upp! : om etik och rasism”.
Boken innehåller texter om rasifiering, bakgrunden och användningen av begreppet ”politiskt korrekt”, svenskarnas självbilder, svartas erfarenheter av institutionaliserad vardagsrasism, vithet och makthierarkier och härskartekniker. Texter som i mångt och mycket ger en förklaring till varför 15 % av svenskarna röstade på ett parti som grott i den brunaste mylla. Och varför tonläget hos kränkta vita män på t ex Biblist är så uppskruvat.

I sin inledning konstaterar Jones att vi tjänstemän har ett moraliskt ansvar att alltid bevaka att de offentliga värdena verkställs och efterlevs. ”Den som har tillit till offentlig sektor har också tillit till andra människor.”

Vilket kan speglas mot slutsatsen i Tobias Hübinettes artikel: Den svenska bristen på interkulturella sammanhang ”bådar inte gott för framtiden” – en framtid som är här eftersom: ”… trots allt tal om tolerans, respekt, värdegrund och etik, och trots all officiell antirasism och all antidiskrimineringslagstiftning fortstter en stor dela av den svenska vardagen, offentligheten och kulturen att låtsas som om Sverige fortfarande är ett land där det bara bor eller bör bo vita svenskar och att sentimentalisera och nostalgisera ett vitt homogent folkhem och förtränga det faktum att den nya postkoloniala och mångkulturella svenskheten faktiskt påkallar en uppgörelse med det koloniala och rasistiska arvet, medan minoriteter förnedras och kränks och deras erfarenheter tystas ner och osynliggörs.”

Moa Matthis analys av samma företeelser är knivskarp: ”Människor som aldrig utsatts för rasismens och sexismens yttringar, tar sig utan att tveka rätten att berätta för människor som har den erfarenheten, att de har fel.” (Det finns ett ord för det: ”mansplaining”)

Hon säger vidare att ”Västvärldens självbild vilar på att den vita människan i allmänhet och den vita mannen i synnerhet, vet vad människor som inte tillhör den utvalda skaran tänker, erfar och önskar. Det är maktutövningens grund: den om vilken man vet allt, behöver aldrig tillfrågas.”

”Bryt upp” har gett mig nytt ljus på min egen och andras reaktioner på de senaste årens biblioteksdebatter kring rasifiering, och för den delen demokrati och makt. Det är så oerhört lätt att fastna i en privilegierad, vit medelklass flod av  argument kring censur och yttrandefrihet och omedvetet välja bort att betrakta t ex medieurval ur alla barns perspektiv.
För min del har ”Bryt upp!” vidgat mitt perspektiv och gjort mig mer medveten om vilken roll jag har, vare sig jag vill det eller inte. Och att det just därför är extra viktigt för mig att ta ställning! Inte minst i tider av moralpanik som uppstår när SvT väljer att av-rasifiera Pippi, något som Astrid själv funderade på att göra.

”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större” Thomas Thorild