Museum 2.0

Museum 2.0 del 2

Jag hade tänkt spana om begreppet Museum 2.0 redan i våras, men artikeln som jag blev inspirerad av försvann i en hög med papper och dök inte upp förrän nu. Under tiden har jag upptäckt den amerikanska bloggen Museum 2.0.
Danska Innovation Lab diskuterar också framtidens museum och säger att det är dags att sätta det traditionella museet på museet.

I vilket fall, i en artikel i tidskriften Kulturella Perspektiv nr 1/07 diskuterar Kerstin Smeds, professor i museologi i Umeå, olika förhållningssätt för museerna i interaktionssamhället. I sitt resonemang tar hon upp en kritik mot museialiseringen av historien och samtiden: ”Museibegreppet har skenat iväg och omfattar idag också hela miljöer, samhällen, naturområden, territorier.”
Hon konstaterar att det inte längre enbart är den vetenskapliga exepertisens värdringar om vad som är värt att bevara som styr. Experternas värdegrunder har fått konkurrens av vad vanligt folk – entrepenörer och turister – frågar efter.

Museerna i en förändrad värld
Smeds frågar om museerna som vi känner dom kan överleva i det postmoderna samhället. Hon menar att de balanserar mellan sina gamla nationella och vetenskapliga uppdrag, där bevarandet för sin egen skull stod högt i kurs, och folkets krav på delaktighet och tillgång till godbitarna i museernas magasin.
Frågeställningen känns igen från andra håll: folkrörelser, ideologier – och för oss som intresserar sig för det: folkbibliotek.

Museum = mausoleum? 
Om jag förstått henne rätt, så menar Smeds att själva musealiseringsprocessen av artefakter och föremål är ett problem för museerna, rentav ett hot. Föremål som konserveras och placeras i monter dör och blir ointressanta för betraktaren. Smeds citerar Theodor W. Adorno som säger att det inte är en slump att orden mausoleum och museum har samma ursprung.

Museernas allt större krav på bevarande, konservering och säkerhet kan enligt Smeds skapa konflikter med andra, viktigare syften, som t ex att popularisera vetenskap och att låta vanligt folk umgås med föremålen.
”I branschen skämtar man redan om att museiantikvariens dröm är att föremålen inte alls plockas fram i dagsljuset, eftersom de mås bäst i ett mörkt, svalt, bombsäkert och klimatiserat magasin.” säger Smeds som ställer den retoriska frågan: ”Varför är vi så självklart övertygade om att våra efterkommande vill ha allt detta skrot, som vi har samlat i ladorna?”
Frågeställningen känns igen från andra håll: folkrörelser, ideologier – och inte minst för oss som intresserar sig för det: folkbibliotek.

Nya tider – nya förhållningssätt
Jag citerar Smeds mer eller mindre rakt av. Ändra gärna ”museerna” till ”biblioteken”:
”Det vi alltså måste intressera oss för är att förändra museernas koncept och uppdrag i grunden – inte bara bredda verksamheten i form av mer pedagogik, så som de flesta museer idag uppfattar saken.”
”Plocka i stället fram föremålen, använd dem, låt folk ta på dem, undersöka hur de är gjorda, ta vara på den kunskap som ligger i föremålen, direkt, i ett kreativt umgänge med det förflutna. Låt folk låna hem föremålen, möblera lite i sina liv med dem…”

Framtiden finns hos de små
Om de stora museerna präglas av institutionella tröghet, ovilja och långsamhet när det gäller förändring och utveckling, så kan de mindre museerna snabbt ställa sig i täten för den demokratiserning av kulturarvet som Smeds efterlyser. Och det är kanske så; det är de mindre museerna som har ett mer utpräglat 2.0-tänkande med delaktighet och interaktion.