Jag läste en ganska kul bok i somras, Kalle Holmqvists Bränn biblioteken. Lite dystopisk om fildelning och hur man kan manipulera media i nätverkssamhället. Lite roliga scener från den fortfarande splittrade vänsterrörelsens ölhak i Stockholm.

Plotten i boken är ett gäng personer i yngre medelåldern som retar sig på upphovsrätten och vill fildela i lugn och ro och som därför gör det som de tycker absurda att provocera fram en kampanj mot ”piratutlåningen” på biblioteken. De tillhör ju den ironiska generationen, så de menar ju att idén är så vansinnig att folk måste reagera på den – och det gör folk och inte minst författarna som kräver krafttag. Huvudpersonen tycker bibliotek är bra.

Satirisk arbetarroman från det sönderfallande Stockholm, som det står på baksidan.
OK, så långt så bra. Tills jag snubblade över en konversation på twitter där en författare ondgjorde sig över statens tilltag att utan upphovsmannens tillstånd producera det hon kallar ljudböcker.
Ägna dig en stund till att browsa i kommentarerna och fundera sen på
- Vilken folkbildande funktion MTM har gentemot författarna (tack @Angouche och andra)
- Om författarna är bibliotekens vänner behöver de inga fiender… (En gång i tiden fick författarna kulturrådet att göra en kartläggning över ”piratläsning” av böcker på biblioteket. Dvs läsning av böcker på plats me som inte lånades hem och därmed inte genererade någon ersättning. Hur det gick? Sådär)
- Bränn mer böcker, men som Daisy!