Vems kärlek behöver biblioteken?

Omvärldsspanaren och trendanalytikern Magnus Lindkvist sågar på sin blog  Svensk Biblioteksförenings Library Lovers-kampanj. Kampanjen är helt fel ute, den är för gammalmodig, ineffektiv och felriktad enligt, Lindkvist.
Inlägget är väldigt provokativt, även för mig, men det är nyttigt att bli provocerad ibland – det innebär att man måste skärpa sina argument. Jag håller inte med honom om en hel del, annat får mig att fundera.
T ex: trots det Magnus säger, finns det hyfsat många svenska bibliotek som har ett aktivt förhållningssätt till förändringar. Det finns bibliotek som erbjuder ett brett webbinnehåll och förutsättningar för kommunikation. Det finns t o m bibliotek med WiFi-åtkomst.

Inlägget avslutas med att ”Libraries don’t need love or nostalgia, they need new reasons for being.”  Jag kan bara hålla med. Biblioteken får inte bli en fetisch för ett föråldrat sätt att söka kunskap, information och upplevelser. Lika lite som en dator eller en mobiltelefon ska vara det. Det är lite trist att säga det men det handlar  om verktyg och arbetssätt som ska fyllas med ett innehåll. Finns innehållet någon annanstans, kan verktyget kanske användas till något annat och arbetssättet förändras.
Också biblioteken måste följa med utvecklingen, annars kommer de inte att efterfrågas.

Själv älskar jag tanken på folkbiblioteket, dvs som en fysisk och virtuell plats där vi, i lokalsamhället, tillsammans kan ta del av information, dela kunskap, dela upplevelser med varandra. Det är en kärlek som jag inte automatiskt ger till en del bibliotek som gör sig otillgängliga med för klent tilltagna öppettider, som har ointressanta medier och med vresig och ohjälpsam personal.
Ska biblioteken ha folkets kärlek så måste de göra sig förtjänta av den.

Barns och ungas rätt till kultur – Kulturting 2008

Barns och ungas rätt till kultur var huvudtemat för årets Kulturting som genomfördes i samarbete mellan regionala aktörer i Västmanlands län och Örebro län. Det är andra året i rad som vi genomför den här typen av konferens som sträcker sig över två dagar, med gemensamt tema – kulturfrågor som berör barn och ungdomar – och gemensam målgrupp: politiker och kommunla tjänstemän i de båda länen.

Kulturministern var där. Hon pratade varmt om större samverkan mellan olika aktörer på den offentligt finansierade kulturarenan. Hon tog upp vikten av integration och samhörighet och lyfte speciellt skolans roll. Frågan är bara om det är något som skolan vet om och känner sig delaktiga i? I bästa fall kan ju skolpengen för kultur i skolan få spinoff-effekter. Men jag menar att lokala handlingsplaner på den enstaka skolan ska stödjas av formuleringar i skolplaner och lagar på nationell nivå. Inte minst med tanke på friskolornas roll. Där ser vi på bibliotekssidan hur fel det går när man ofta inte bygger upp skolbibliotek utan förlitar sig på offentligt finansierade bibliotek som skolbibliotek. Det är lite oroväckand om kultur i skolan blir en fråga enbart för kulturdepartementet och inte för utbildningsdepartemenet.
I vilket fall fick Lena Adelsohn Liljeroth att få mig att spetsa öronen extra: Hon lyfte fram två kommuner i Örebro län som goda exempel:
I Nora tar politikerna skolplanen på allvar när man ser till att kulturskola finns för alla elever.
I det andra exemplet, Hällefors, har kulturen lyfts som ett varumärke för kommunen. Tillsammans med det lokala näringslivet skapar man här förutsättningar för utbildningar inom kreativa områden.
Det faktum att en moderat (om än ”ny”) kulturminister berömmer verksamheten i två (s)-kommuner var väldigt spännande och oväntat.

Mats Svegfors ledde ansvarsutredningens arbete och är numer ordförande i Statens kulturråd. Han är också landshövding i Västmanland. Svegfors var väldigt tydlig:
Det blir inga nya offentliga pengar till kulturen.
Enligt min uppfattning måste kulturinstitutionerna därför fundera på de alternativ som finns (även om Svegfors mest pratade om det första alternativet i listan):

• Sponsring
• Skattelättnad för bidragsvivare
• Samverkan
• Fusioner
• Omfördelningar av befintliga medel
• Förbättrad teknik

Magnus Lindkvist var dagens huvudtalare. Magnus är trendspanare och omvärldsanalytiker.
Han ville lyfta fram några trender:

1. Kulturen går från att förvaras i slutna rum (bibliotek, museer, konsthallar, konserthus etc) till öppna forum – t ex på internet – som är globalt tillgängliga, 24 timmar/ 7 dagar i veckan.
2. Deltagandet i dessa öppna forum innebär att synen på kultur går från trygghet till risk, från förvalta till förändra och sist men viktigast: från att konsumera till att producera.
3. Tack vara dataspel och TV-serier som Sopranos och Simsons blir våra barn smartare än oss. (Ja, jag har precis läst boken)
4. Tid blir den stora bristvaran. 

Eftersom jag hängt med lite på TEDs utsändningar så kände jag igen det mesta. Men det känns också bra att höra andra bekräfta saker man själv funderat på.
Ett par saker som Lindkvist beskrev har jag själv grunnat på utan att sätta fingret på:
Beskrivningen av interaktionssamhället och web 2.0 rörelsen som ”Punk-kapitalism”. Här finns det saker att utveckla, se de gemensamma tecknen:

• ifrågasättandet av auktoriteterna (öppen källkod och open access, nätsamverkan i stället för portaler)
• Gör-det-själv (DIY)
• kreativitet – cross-over

En annan fundering handlar om våra (etablissemangets, vuxensamhällets) kompetenser inte räcker till för sam- och framtidens utmaningar. En klassisk bildning är kanske inte det enda svaret på de utvecklingsfrågor som möter ungdomarna från förstäder och miljonprogramsområden.
Det kanske är så att experternas tid är förbi; vi är alla experter; kunskap genereras i möten och samtal – vi tar vår styrka i varandra; vi är varandras lärprocesser. Ingen har tolkningsföreträde, chick lit är lika värdefullt som Kafka. Katalogisering kanske inte är den viktigaste bibliotekariekompetensen om man jobbar på ett folkbibliotek…
Det Magnus pratade om finns bättre uttryckt i hans blog, kolla upp den!

Huvudtalare nummer två var Elza Dunkels från Umeå Universitet. Elza har forskat kring hur barn och ungdomar förhåller sig till internet, vilka motstrategier de har för att behärska situationer som de uppfattar som negativa. Elza säger bl a att det pågår ett lärande mellan ungdomarna vid datorerna som varken vuxna eller skolan erkänner.
Det kommer hela tiden nya medieformer att förhålla sig till. Elza påminner oss om videovåldsdebatten och att det är lärare och bibliotekarier som främst skapar och underhåller mediepaniken. Jag tror henne.
Via hennes hemsida kan man hitta råd till vuxna när det gäller barnens internetanvändning. Elzas blogg är en av de mer intressanta för den som vill föja utvecklingen av nätkulturer.

Kulturtinget i den svenska bloggosfäreren.