Om digital övervakning och personlig integritet på svenska bibliotek

I sin sin masteruppsats från Uppsala universitet – Lämna mig ifred –  närmar sig Johannes Soldal ett brännande aktuellt ämne: motsättningen mellan myndigheters och dataföretags önskemål om ökad digital övervakning och biblioteksanvändarnas behov av personlig integritet när de använder sig av bibliotekens datorer och/eller nätverk.

Samtidigt som tillgången till den information som kan hämtas från internet blir en naturlig fortsättning på traditionell biblioteksverksamhet finns det integritetsproblem med bibliotekens internettjänster, menar författaren.

En av utgångspunkterna är hur det amerikanska Library Freedom Project påverkat en liknande rörelse här i Sverige. Ett exempel som Soldal nämner var t ex det kryptoparty som genomfördes på KB förra vintern. En annan av aktörerna kring dataintegritet är Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter, DFRI som menar att  biblioteken är ”bildningscenter som når ut till många av dom som behöver veta mer om digitalt skydd.” Författaren citerar Linus Nordberg på DFRI: det verkar ”hända grejer när KB tar tag i frågorna”. (Se där ytterligare ett uppdrag för Nationell biblioteksstrategi!) Soldal skriver att enligt KB:s Elisabet Ahlqvist (numer Rundqvist, min anm) ”var det utifrån arbetet med DigiDel som tanken väcktes att även jobba med personlig integritet”

Några av de slutsatser som författaren kommer fram till är

• Genom att använda sociala insticksprogram (från t ex Facebook, Twitter eller Instagram) på sina webbsidor så bidrar biblioteken till övervakningen.
• Låg digital säkerhet på biblioteken är ett hot mot utsatta grupper i samhället – grupper vars integritet biblioteken tidigare har tagit stolthet i att försvara.

Borås, Borås

I dag är jag gästföreläsare på min gamla alma mater, Bibliotekshögskolan i Borås.

Temat jag pratar kring är en subjektiv tolkning av bibliotek och dess uppdrag: ”Utforska, dekonstruera och rekonstruera biblioteket” – med speciell koppling till folkbibliotekens uppdrag.

Och såhär gick det till när vi workshoppade:

Om yrkesetik på folkbibliotek

I sin pinfärska B/I-uppsats ”Ibland känner jag att jag vacklar”- yrkesetiska gråzoner på folkbibliotek menar Angela Jaconelli Lind att det är viktigt att den lokala arbetsplatsen har gemensamma yrkesetiska riktlinjer och en dialog om etiska avvägningssituationer.  Den biblioteksanställda ska känna att hen har stöd i etiskt svåra avvägningssituationer både före och efter att ett beslut har fattats. Om det stödet är svagt eller obefintligt menar författaren att risken för osäkerhet i det professionella agerandet ökar. När den professionella osäkerheten ökar, ökar också risken för att låntagarnas integritet skadas samt att bibliotekspersonalens arbetssituation upplevs otillfredsställande.

Intressanta slutsatser från undersökningen:

• ”Den yrkesetiska medvetenheten hos bibliotekarierna är tämligen låg… Allmän etik och yrkesetik särskiljs inte och man har inte funderat så mycket på om biblioteksområdet har sina egna etiska problem. Detta innebär nödvändigtvis inte att intresset för yrkesetik bland bibliotekarier är lågt.”
• ”Att yrkesetiska riktlinjer just är ett stöd för hur man ska agera i sin yrkesroll verkar inte stå helt klart. Det skulle därför behövas en grundlig diskussion om yrkesetik i allmänhet och biblioteksetik i synnerhet…”
• ”Bemötandet verkar vara det centrala i yrkesutövningen och det är särskilt tre områden kring det som kan urskiljas; viljan att behandla alla lika, att hantera olika typer av människor samt att sätta gränser. På ett sätt är bemötandet viktigare än själva informationsförmedlingen. Man kanske inte hittar relevant information alla gånger, men det beskedet ska ges på ett etiskt korrekt sätt även det.”