Dagens samhällstrender och framtidens kulturpolitik

I januari arrangerade Myndigheten för kulturanalys sin konferens Kulturpolitisk dag på temat ”Kultur för vem?”, med presentation av ny forskning och samtal om kulturpolitiska frågor, utmaningar, möjligheter och strategier framåt.

För de som inte hade möjlighet att delta i evenemanget finns möjlighet att ta del av presentationer och paneldebatter via myndighetens youtube-kanal.

Myndighetens Klara Thomson  presenterade en omvärldsbevakning kring aktuella samhällstrender och hur de kan påverka framtidens kulturpolitik.

1. Samhället blir allt mer heterogent
2. Deltagarstyrd kultur
3. Kommunikation via bilder blir allt vanligare
4. Stora datamängder används för att anpassa kommersiell kultur till efterfrågan
5. Individanpassing av kulturutbudet

(hoppa fram till 3:10)

Årets julklapp: Boktitelpoesi

Iaf från mig till mig – eller till en boknörd i din närhet.
Boktitelpoesi – jag som trodde att det hette ”bokryggspoesi” – är ju ganska kul att ägna sig åt om man har tillgång till en hyfsad boksamling. Kanske boktitelpoesi kan vara en gren i biblioteks-femkanp (om nu bokprat är den första grenen – vilka de andra tre grenarna kan vara får vi försöka klura ut tillsammans, bokdomino, någon?)

Boken Boktitelpoesi släpps 25 november 2015. Obs: du kan få rabatt på ett redan billigt pris!
”Läs om mannen som steg av bussen med blod i skägget på månens obelysta sida och om Gud, det sällsamma djuret från norr med döden i hälarna. Lär dig hur man gömmer en mammut i Norrbotten och hur det kom sig att Justin Bieber blev internationellt efterlyst. Res till Odysseus hav för att se skäggiga barn brottas med grisar eller varför inte följa med de små röda eremitkräftorna på en expedition till Mars? Ta del av Barbros bästa råd för hundägare och förkovra dig i hur monsterbiff och marshmallows kan påverka din matsmältning. Och framför allt: ser din bak stor ut i den här? Ja, det gör den. Se dig inte om.

Nu har det bästa från boktitelpoesi samlats. Det här är en bok för alla som vill vara med och rädda den tryckta pappersboken. Ruben Engzell och Susanna Svedjeholm har genom sitt konto på Instagram, fått fler att återvända till bokhyllorna på jakt efter nya byggstenar.
Konceptet är enkelt. Ta en bok och lägg på den en annan – och en tredje. Av tre boktitlar blir en ny historia till. ”

—

Såhär såg mitt bidrag till genren ut för några år sen:

Kanske inte riktigt exempel på litteraturen som konstform, men det här är bokryggspoesi när den är som bäst.

 

Drama på biblioteket

Nej det handlar  varken om dramatiska situationer med bråkiga besökare som väsnas eller den typen av drama som kan uppstå i en personalgrupp.

Nej det handlar om det engelska Kickstarter-projektet The Book’s the Thing. Det är skådespelarna i teaterkompaniet Librarian Theatre som planerar att sätta upp sin version av Shakespeares Hamlet i biblioteksmiljöer runt om i England.

Jag har fått nog av påhopp och att bli idiotförklarad

Det finns en gräns även för mig.

Varför ska jag överhuvud hålla på med den här typen av omvärldsbevakning när de slutsatser jag drar och den utveckling för bibliotek, media och kultur jag analyserar kallas för bisarr, enfaldig, flummig och oförarglig på ett publikt forum, med ett par tusen kollegor från hela landet som medlemmar?
Där det på ett insinuant sätt antyds att jag tar ställning för en rasist, sexist och antisemit, med det enda rimliga syftet är att minska min trovärdighet och mina argument.
Varför ska just min blogg och min person bli en spottkopp?

Visst kan jag stå ut med att min omvärldsbevakning kallas flummig eller oförarglig. Men om den är så flummig och oförarglig, varför bryr man sig överhuvud taget om att ens uppmärksamma det jag skriver om eller vill diskutera?

När den absurda frågan ställs på Biblist om jag hatar böcker, får ett svar från mig i form en recension av en bok som jag tycker om, och som betyder mycket för mig, så visar det sig att jag tycker fel om det som skrivs i boken och idiotförklaras publikt än en gång.

Så varför ska jag hålla på? Är det värt att bli chikanerad gång på gång? Är det värt att min yrkesheder tas ifrån mig?

Det jag gör nu är att avpersonifiera och anonymisera bloggen. Den får tillsvidare ett nytt, mer passande, namn. Jag tar bort möjligheten till att lämna kommentarer och att i fortsättningen kunna prenumerera på inlägg via e-post. Jag vet att jag kommer att förlora många läsare, men för  mig är det viktigare att det är personer jag kan ha en dialog med än att ni är många.

Påhoppen på Biblist kring det som framförs här kommer inte att på samma sätt relateras till mig som person, det kanske inte ens är jag som skriver längre…

Förbjudna böcker i USA

Nyligen har banned books week avslutats i USA. Dvs den där veckan en del bibliotek lyfter fram klassiker som innehåller t ex svordomar, sex (inkl HBTQ), droger, våld eller magi och som därför blivit förbjudna på olika bibliotek. Här kommer en film som ungdomar i Topeka gjort för att protestera mot att en del bibliotek plockar bort deras favoritböcker från hyllorna.

Om Sverige, rasismen, tidsandan och biblioteken

Jag har aldrig varit med om att läsa en så brännande aktuell bok som jag gör just nu.

Och det i en bok som är utgiven av BTJ Förlag och som egentligen inte primärt handlar om bibliotek!

Men om du, som jag, menar att folkbibliotekens uppgift är att ge makt till de maktlösa, så är det en obligatorisk läsning för att förstå trender i omvärlden. Trender som har med tillståndet i det svenska samhället att göra.

Jag talar om det urval texter som bibliotekschefen i Huddinge, Nick Jones, samlat i ”Bryt upp! : om etik och rasism”.
Boken innehåller texter om rasifiering, bakgrunden och användningen av begreppet ”politiskt korrekt”, svenskarnas självbilder, svartas erfarenheter av institutionaliserad vardagsrasism, vithet och makthierarkier och härskartekniker. Texter som i mångt och mycket ger en förklaring till varför 15 % av svenskarna röstade på ett parti som grott i den brunaste mylla. Och varför tonläget hos kränkta vita män på t ex Biblist är så uppskruvat.

I sin inledning konstaterar Jones att vi tjänstemän har ett moraliskt ansvar att alltid bevaka att de offentliga värdena verkställs och efterlevs. ”Den som har tillit till offentlig sektor har också tillit till andra människor.”

Vilket kan speglas mot slutsatsen i Tobias Hübinettes artikel: Den svenska bristen på interkulturella sammanhang ”bådar inte gott för framtiden” – en framtid som är här eftersom: ”… trots allt tal om tolerans, respekt, värdegrund och etik, och trots all officiell antirasism och all antidiskrimineringslagstiftning fortstter en stor dela av den svenska vardagen, offentligheten och kulturen att låtsas som om Sverige fortfarande är ett land där det bara bor eller bör bo vita svenskar och att sentimentalisera och nostalgisera ett vitt homogent folkhem och förtränga det faktum att den nya postkoloniala och mångkulturella svenskheten faktiskt påkallar en uppgörelse med det koloniala och rasistiska arvet, medan minoriteter förnedras och kränks och deras erfarenheter tystas ner och osynliggörs.”

Moa Matthis analys av samma företeelser är knivskarp: ”Människor som aldrig utsatts för rasismens och sexismens yttringar, tar sig utan att tveka rätten att berätta för människor som har den erfarenheten, att de har fel.” (Det finns ett ord för det: ”mansplaining”)

Hon säger vidare att ”Västvärldens självbild vilar på att den vita människan i allmänhet och den vita mannen i synnerhet, vet vad människor som inte tillhör den utvalda skaran tänker, erfar och önskar. Det är maktutövningens grund: den om vilken man vet allt, behöver aldrig tillfrågas.”

”Bryt upp” har gett mig nytt ljus på min egen och andras reaktioner på de senaste årens biblioteksdebatter kring rasifiering, och för den delen demokrati och makt. Det är så oerhört lätt att fastna i en privilegierad, vit medelklass flod av  argument kring censur och yttrandefrihet och omedvetet välja bort att betrakta t ex medieurval ur alla barns perspektiv.
För min del har ”Bryt upp!” vidgat mitt perspektiv och gjort mig mer medveten om vilken roll jag har, vare sig jag vill det eller inte. Och att det just därför är extra viktigt för mig att ta ställning! Inte minst i tider av moralpanik som uppstår när SvT väljer att av-rasifiera Pippi, något som Astrid själv funderade på att göra.

”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större” Thomas Thorild

När Calle Nathanson blir kulturminister…

I senaste nyhetsbrevet från Folkets Hus och Parker ger dess verkställande direktör Calle Nathanson tre råd till de partier som bildar regering för nästa period. Calle är som ni vet ny ordförande i Svensk Biblioteksförening. De råd han ger handlar om behovet av en ny och samlad filmpolitik och om en satsning på det fria kulturlivet.

Och naturligtvis läsande:

”En av vår tids största utmaningar handlar om att utjämna de växande utbildningsklyftorna bland unga. Vi ser en ökande skillnad mellan stad och landsbygd, pojkar och flickor liksom mellan hem med högutbildade kontra lågutbildade föräldrar. Språket är avgörande för att tillgodogöra sig kunskaperna i samtliga ämnen i grund- och gymnasieskolan. Att tidigt komma igång med läsandet och skrivandet är vägen till kunskap och den formella undervisningen har här är en självklar uppgift. Vid sidan av skolan erbjuder såväl folkbibliotek som civilsamhällets aktörer i form av studieförbund och folkrörelserna stora möjligheter att stärka läsandet. Att ge alla Sveriges unga nyckeln till läsande är att öppna dörrarna till både bildning och utbildning.”

(Själv tycker jag inte det här inlägget är flummigt)

 

I österled

Idag har jag haft förtroendet att presentera en trendspaning inför finlandssvenska kollegor i samband med deras första nationella biblioteksdagen i Åbo, För er som är nyfikna har Esseter redan gjort ett blogginlägg om eventet.

Det som diskuteras i Finland påminner starkt om de frågor som finns på den svenska agendan; e-boksavtal, samkataloger och annan samverkan.Men också inbäddade bibliotekarier och huruvida en bastu i det nya centralbiblioteket i Helsingfors är en bra idé eller inte. Här finns och författarrepresentanten som utbrister ”varför kan bibliotek inte få vara bibliotek?”.

Själv tycker jag nog att en biblioteksbastu låter nog så spännande. Det tänjer på gränserna för vad som är möjligt i ett bibliotek och det är i sig alltid utmanande.

Min insats var annars att prata om folkbibliotek i förändring utifrån bibliotekets platser, servicen i förhållande till ett förändrat medielandskap och bibliotek(personal)ens kompetensbehov.I mitt anförande gjorde jag ett försök att de- och rekonstruera biblioteksbegreppet. Varför? Jo, för att biblioteken inte bara är i en ständig process – de är en process i sig själva. Och för att kunna utforska vad biblioteken står för, måste de begreppen brytas ner i sina beståndsdelar, för att omdefinieras och återerövras. Ungefär som när barn återanvänder julklappslegot och bygger nya saker.Inom kort kommer jag att skriva om boken Bryt upp! Nick Jones samling texter om etik och rasism. Den handlar också om det nödvändiga i att dekonstruera begrepp som vi tror vet vad de betyder…

Ni som är intresserade kan ta del av min presentation på min Slideshare sida (missa inte ”påskäggen”!).

[Och, varför skulle jag hata böcker? Jag menar att uppbyggandet av en bok- eller mediesamling för dess egen skull, inte skapar ett särskilt imponerande (folk)bibliotek.

Det är, enligt min mening, först när bibliotekspersonalen i samverkan med individer och organisationer i det omkringliggande samhället skapar kunskap, sprider information och delar upplevelser tillsammans, som biblioteket har relevans. Det kan göras med hjälp av böcker men även med andra medieformat. Böcker, oavsett format, har varit och är fortfarande det dominerande formatet för kunskaps- och informationsutbyte – och det kommer att vara så ett bra tag framöver.

En slumpmässig boksamling enligt Free Little Library-konceptet ersätter t ex inte ett bra bibliotek, enligt min uppfattning. Därtill krävs någon person som aktivt arbetar med syftet med samlingen, med platsen där den finns och den personen ska dessutom visa upp en egen kompetens, som tillsammans de andra ingredienserna skapar en rörelse, en utveckling för de som använder sig av samlingen,
En bokbuss där uppdraget från dess ägare handlar om empowerment och engagemang i lokalsamhället kan vara ett lyckat exempel på ett fantastiskt bibliotek, när det skapar förutsättningar att tillsammans med sina användare utvecklar lokalsamhället i en positiv riktning.

Ett annat exempel är Spotify som kan bli ett bättre musikbibliotek först när det kurateras.

Lankes säger en annan sak: ”Bibliotekariens uppdrag är att förbättra samhället genom att underlätta kunskapsskapandet inom den samfällighet där hen befinner sig”. Det kan naturligtvis ske med böcker. Och med annat. Det är först när bibliotekarien gör detta som biblioteket är medskapande i samhällsbyggnaden, menar jag,]

Let me take a selfie!

Att låta besökarna ta selfies och shelfies är ju ett kul sätt att marknadsföra biblioteket på. En shelfie är en selfie tagen vid en bokhylla, typ den här:

Poängen är att besökarna lägger ut bilderna på olika sociala medier som Instagram, Twitter eller Facebook.

I samband med den amerikanska kampanjen för att skaffa sig lånekort, National Library Card Sign-up Month, har Escondido PL i Kalifornien gjort i ordning en selfie-station där de nya bibliotekskortägarna tar ett foto på sig och sitt nyvunna kort.

”Att göra sådana här små saker hjälper oss påverka allmänhetens uppfattning av vad ett folkbibliotek är”, säger bibliotekarien med det svenskklingande namnet Viktor Sjöberg.  Resultaten kan ni hitta på bibliotekets Facebook, Twitter, och Instagram-sidor.

Apropå selfies, kunde bara inte låta bli den här litterära varianten:

… och till sist:

Att tänka på innan spaden går i marken

Om du får uppdraget att planera en nybyggnad av, säg, ett bibliotek så finns det massor av fällor. Bibliotekschefen i Organge City, Iowa, Tim Schla delar med sig av tolv erfarenheter som är lätta att missa, i senaste numret av American Libraries. (Här kan du ladda ner själva artikeln ”Why didn’t anyone tell me?”)

1. Bibliotek samlar på sig mycket fler högar av saker och samlingar än vad du kan föreställa dig!
2. Byggnadsprojekt tenderar att bli försenade.
3. Det är inte bara i början av en flytt som det behövs flytthjälp.
4. Skapa inte för stora arbetslag
5. Använd professionella flyttfirmor men jobba så nära dem som möjligt
6. Använd de professionella flyttarnas professionalitet och gör dem en del av flyttprocessen.
7. Vagnar och ramper är dina bästa vänner.
8. Flyttningen är inte över när du väl flyttat in.
9. Ju större byggnad desto större problem kan uppstå.
10. Dörrarna är det sista största problemet
11. Möblerna lär inte komma samtidigt eller när de ska
12. Ju mer stressigt och komplicerat projekt desto större risk att det görs misstag