sociala nätverk

Nästan alla unga deltar på sociala nätverkssajter

Över 90 procent av alla unga mellan 16-24 år deltar på sociala nätverkssajter såsom Facebook och Twitter, enligt SCB. En mer utförlig redovisning av denna undersökning kommer att finnas i rapporten ”Privatpersoners användning av datorer och Internet 2011” som publiceras 2012-01-17.
Klart är att trenden håller i sig: Kvinnor är från Facebook – män är från LinkedIn.

Gästbloggare: Britten Toftarp

Inte utan min Iphone

Jag sällar mig till den skara av mobilanvändare som valt att köpa sin smarta mobil hos ett av fruktföretagen; Apple. Ett både klokt och oklokt val fick jag förstå när jag igår satt på en föreläsning av Anders Steen på Falkenbergsföretaget Katching under rubriken “När kundservice är som bäst”. En mycket bra föreläsning om deras strategi för att lyckas i en tuff mobiltelefonibransch där kunderna är flyktiga och en sekunds väntetid i onlineshoppen vid köpklick kan innebära att kunden drar till nästa onlineshop.

Han berättade att just Iphone i dagsläget fullständigt dominerar den mobila marknaden med 40% av marknaden och hur det ställer till det en del för operatörer och säljare eftersom Iphone (med egna kanaler och butiker) helt kan diktera villkoren i branschen just nu. Något som jag hört fler säljare i olika kedjor sucka över när jag stått och tummat längtansfullt på en fin pianoblank, svart Iphone.

– Men Samsungen eller nya Nokian är egentligen en bättre telefon, har de mumlat för döva öron. Vad hjälper det när den här är så fin, blank och svart, har jag tänkt. Och när sen 4:an kom så hade den ju också fått en hyfsat kamera som kan ta i film HD format.

För mobilen med en bra videofunktion var egentligen det som först lockade mig till ett inköp av en smartphone. Att ha kontoret och studion på fickan var motivet. Det var Iphonen, genom sin smarta byline “skickat från min Iphone”, som först dök upp på FB med hyfsade bilder. Hur kan man missa sånt? Idag ser jag att även Android har lagt till samma byline i statusuppdateringarna, men hjälper det..?

Genom sin stringenta grafiska profil och design, nålsögepolicyn när det gäller appstore, Itunes och kringprodukter så har ju Iphone och Apple lyckats att, i det närmaste bräda, ibland både bättre och billigare märken samt skapa en global sångkör av hippa intressanta marknadsförare och designers som nu även fått alla oss andra på tåget, lite senare, lite mindre hippa, men inte desto mindre frälsta.

 Men nu är jag ju även en google människa sen många år och hade haft ett öga på Android då jag hörde det var en mobil på G och kanske skulle jag gilla en googlesynkad mobil, tänkte jag?

Så då ville jag ju testa av lite och slängde ut frågan på min Facebook: vilken mobil? Snabba svar från hela landet i loggen och många av dem skrev ju förståss “Iphone”. Under några hetsiga timmar talades det Android versus Iphone och dess funktioner och det blev lite som platt sko versus hög klack om du förstår symboliken.

Slutligen kom kommentaren som fällde avgörandet och den kom från Robert, en av de ungdomar jag en gång jobbade för som ungkulturkonsulent i Örebro län.

–Men Britten, det är bara folk som inte har Iphone som tycker att de är dåliga.

Där satt den, spiken i kistan! För så var det ju i min FB logg när jag analyserade argumentationen Det var bara de som inte hade en som anförde klagomålen om slutenhet, köldskador och allt annat elände. Här beslöt jag mig direkt för att “go wild” och “kasta lågskorna” för köra på “höga blanka svarta klackar”.

Att det sen var ett äventyr med väntetider och skumma väntelistor som kostade “typ 200” att sätta upp sig på, det är en helt annan historia. Och att jag senare, i soffan hemma, hade fullt sjå att få igång den, få i simkortet och begripa hur jag skulle ringa, det är ännu en historia. (Apple är nog det enda varumärke av tekniska produkter som kan klara sig undan utan en instruktionsbok i lådan tror jag.)

Men att streama, filma, fota, redigera, sampla ljudbilder, följa flygplan över jorden IRL, remotestyra min dator och kolla vilken stjärna som lyser klarast om natten, det är en ren fröjd av enkelhet med min Iphone.

Idag är även jag en nöjd och glad användare, så här långt, och jag har börjat producera enkla små reklamfilmer tillmig och andraföretag, i sann DIY anda. Jag planerar som bäst för en sommarkurs vid minateljé i Morup tillsammans med en dansare. Vi skall ha en experimentell workshop där vi kombinerar dans med mobilfilm för den som vill lära sig både digital produktion och fysisk prestation. Vi letar just nu en härlig plats här på stränderna i Halland och vi jobbar efter principen unplugged-online.

Sensmoralen i detta?
Jag vet inte om det finns nån, men det är ett tidsdokument över hur vår konsumtion går till idag. De val vi gör och dess kulturella grunder. De utmaningar som jag som företagare, i min roll som Kronmakaren/Socialamedierkonsult skall försöka hjälpa mina kunder med: Hur får jag mina kunder så nöjda att de vill bilda min sångkör?

Favoritappar:

Pixelpipe (som överför mina filer högupplöst mellan mobil och dator via min dropbox)

Videodirector för Iphone (hyfsad video redigering direkt i mobilen)

Paypal (ta betalt med mobilen via paypalkontot som jag kan använda ute i fält)

Kronmakaren (min egen första app med kollektioner och survey. (Just nu i gallery som reklam för appar gjorda hos Magmito)

Kronmakarens QR-tagg

Britten Toftarp, hanverkare under namnet Kronmakaren där jag bl.a. medverkat i den jurerade Konstslöjdsalongen på Arkitekturmuseum i Stockholm 2010 samt som leverantör av medeltida “Luciakrona” iVäxsjödomkyrka 2010. Nu senast på utställning hos Konsthantverkarna iYstad 2011.

Hantverket kombinerar jag med jobb som sociala medier konsult, inspiratör och utbildare i varumärkestänk för småföretag. Bland mina uppdragsgivare hittar du CRED, Startcentrum, Länsstyrelsen Västra Götaland, Borås Högskola, SingeliSverige, Åkerholmen och Skrattmästaren. 

Lite mer om bibliotekens barnwebbar

Häromdagen fick jag en fråga om vilka initiativ för bibliotekens barnwebbar sóm finns och som är på gång just nu. Jag har bloggat lite tidigare om det här och tipsat på lite läsning här och här.

Jag kollade också lite runt på webben och hittade detta exempel från USA, LS2 Kids:

Det som slår mig rent allmänt är hur svårt det är att utgå från gamla verktyg för att lösa nya problem. Webbarnas bildbaserade verktyg ska fungera för små barn som inte riktigt kan läsa – men som i filmen ovan dyker det hela tiden upp hinder i textform.

”Institutions will try to preserve the problem to which they are the solution.”
Clay Shirky

”Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.”
Albert Einstein

Jag tror att de som jobbar med webblösningar för bibliotek och barn måst tänka utanför biblioteksboxen och se hur barn i olika ålders- och intressegrupper kommunicerar och var de finns på webben. Och utgå från de platserna, verktygen och inte minst de sociala medierna – om det är där barnen och ungdomarna finns. Barnbiblioteksportaler lockar i bästa fall de redan frälsta, de som lärt sig bibliotekskoden (de blivande bibliotekarierna, om man så vill). Men de andra då? De som har svårt att (hinna med att) läsa i skolan och på fritiden?
De behöver input på helt andra sätt.

Hur skulle det se ut om t ex nätverket kring Media Evolution tog sig an utvecklingen av bibliotekswebbar för barn? Vad kan de som utvecklat barnibliotekswebbar lära av spelindustrin? Spelkompetens, någon intresserad?

Gästbloggare: Elza Dunkels

Malene Charlotte Ryberg Larsen: Unge og online sociale netværk – En neksusanalytisk undersøgelse af medierede handlinger og offentlige diskurser

Malene Charlotte Ryberg Larsen [http://malenel.wordpress.com] är lite som Danmarks motsvarighet till amerikanska danah boyd [http://www.danah.org], alltså en forskare som har tagit på sig rollen som barnens försvarare i ett hårt debattklimat. Larsen har varit aktiv och utåtriktad i sin forskargärning under hela tiden som doktorand och nu när hennes avhandling till slut kommer är hon redan etablerad. Själv har jag redan använt Larsen som källa ett flertal gånger och jag såg mycket fram emot att få läsa avhandlingen.

Unge og online sociale netværk [http://malenel.files.wordpress.com/2010/09/ph-d-afhandling_malene-charlotte-larsen.pdf] handlar om ungas användning av det Larsen kallar egocentriska sociala nätverksplatser, som är en relativt ny företeelse i internets 40-åriga historia. Hon skiljer dessa från t ex tematiska mötesplatser där användarna samlas kring ett intresse och menar att mötesplatser som Facebook och danska Arto [http://www.arto.com] utgår från individen och att sammanlänkningen sker via individens kontakter snarare än ett gemensamt intresse.

Avhandlingen är mycket välskriven och det är tydligt att Larsen sätter stort värde i att förmedla sin forskning till omvärlden. Det är en rejäl bok, inte mindre än 340 sidor och i normala fall skulle jag bedöma en avhandling av denna omfattning som för lång och tolka det som att författaren inte har förmågan att sovra i sin text. Larsen däremot har ambitionen att beskriva och förklara varje moment i sitt avhandlingsarbete på ett sätt som inte bara forskarsamfundet utan även en intresserad allmänhet kan ha nytta av.

Unge og online sociale netværk demonstrerar ett gediget och engagerat forskningsarbete. Larsen har samlat en stor mängd data av olika typ och motiverar väl sitt val av såväl insamlingsmetoder som informationskanaler. De teoretiska vägval som ligger till grund för analysen av data är också de väl dokumenterade och motiverade. De forskare hon stöder sina resonemang på får stort utrymme i avhandlingen vilket ger läsaren en värdefull grund för att förstå och bedöma forskningen. Även analysfasen av avhandlingsarbetet är väl dokumenterad och beskriven på ett sätt som hjälper läsaren att förstå hur arbetet gått till och varför vissa val gjordes. De avslutande åtta sidorna sammanfattar och kommenterar avhandlingen på ett förtjänstfullt sätt. För den som inte vill läsa hela avhandlingen är dessa sidor en kort men bra sammanfattning.

Den omfattande referenslistan antyder också att Larsen skrivit mycket mer än bara avhandlingen under de år forskningen pågått, inte mindre än tre sidor utgör författarens egna verk.

Mellan raderna kan man utläsa att Larsen redan som doktorand fått möjlighet att utöva universitetens tredje uppgift, att kommunicera sina resultat till omvärlden och ta in omvärldens frågor i forskningen. I det fält hennes forskning berör är just denna process särskilt viktig, då Larsen liksom ett flertal andra forskare visat på de kunskapsluckor som finns.

Larsen visar i sina texter på en respekt för sina informanter. Avhandlingen genomsyras av en människosyn som kännetecknas av åldersmässig jämbördighet, barnen är inte bara objekt för forskningen utan även subjekt. När Larsen ska studera ungas publicering av bilder på nätet skriver hon:

For eksempel vil jeg ikke tage stilling til, om de billeder, som børn og unge lægger op i deres gallerier, går over grænsen. Jeg ved fra blandt andet mine foredrag, at nogle voksne finder billederne anstødelige, udfordrende eller lige frem pornoficerede. I stedet for at forholde sig til dette vil man med et børneperspektiv stræbe mod at forstå, hvorfor disse billeder er vigtige for de børn og unge, som uploader dem, og hvordan de indgår som en del af de sociale interaktioner. (s. 50)

I det forskningsfält Larsen rör sig är det är sällsynt med en sådan modern syn på unga som kompetenta medborgare.

Möjligen som en konsekvens av ovan nämnda barnperspektiv har Larsen en väl genomarbetad, och väl beskriven, hållning i de forskningsetiska frågor som ställs på sin spets när man arbetar med frågor som rör barn och internet. Lägger man till de känsliga ämnen som Larsen berör, främst tänker jag på ungas identitetsarbete och risker på nätet, blir de etiska frågorna än viktigare.

För den här bloggens läsare kanske en tidigare artikel av Larsen kan vara av intresse: Fremtidens digitale biblioteksbrugere publicerad 2007 i danska DF Revy [http://cjas.dk/index.php/revy/article/viewFile/989/1001]. Den kompletta publikationslistan [http://malenel.wordpress.com/publications] innehåller även artiklar på engelska.

Elza Dunkels

Michael Stephens om webb 2.0 och bibliotek

Michael Stephens beskrev för ett par år sen i ett par nummer av Library Technology Reports bibliotekens användning av sociala medier.

Nu är de båda numren av LTR fria att ladda ner för var och en:

Volume 42, Number 4 / July-August 2006: Web 2.0 & Libraries: Best Practices for Social Software

Volume 43, Number 5 / September-October 2007: Web 2.0 & Libraries, Part 2: Trends & Technologies

Att lyckas med att få unga att interagera med bibliotek

Chicago Sun Times berättar om hur framgångsrikt Chicago Public Library har jobbat med att nå ungdomar med hjälp av nätsamfälligheten YOUMedia.

”Our goal is to draw students in so that they’re comfortable hanging out in the library, and then get them to engage with the workshops and technology in the space,” Neal said. ”We’re seeing more and more students who were hanging out, participating in workshops and on the social network. It’s been great to see their interests develop.”

En fundering; vad kan biblioteken utveckla när Facebook blivit en ungdomsgård för mamma och pappa?

Bibliotek 2.0 i skandinavisk fackpress

Britta Smångs och Eva Tornbjer gör i sin B/I-magisteruppsats Biblioteken och 2.0 en idéanalys av synen på den sociala webben i några av de skandinaviska bibliotekstidningarna.
Mycket av de senaste årens biblioteksdebatt finns analyserad och kommenterad, vilket i sig är en intressant läsning. Här kan man hitta ingångar till den debatt om bibliotekens framtid som präglat delar av 00-talet.

I sin analys använder sig författarna av Douglas Rabers tre idologiska biblioteksstrategier:

  • Den konservativa strategin kännetecknas av service till de traditionella besökarna. Uppsökande verksamhet, sociala tjänster eller underhållning bedöms inte som viktiga. Inom det konservativa strategin finns en stark kritik mot det sensationella och förenklade. Bibliotekets viktigaste uppgift är att hjälpa den enskilde individen att förkovra sig och utvecklas. Boken står i centrum i denna strategi, det är viktigt att läsa, särskilt klassiker. Kvalitetstänkandet är grunden och användarnas intressen sätts inte först.
  • Den sociala strategin utgår från folkbibliotekets sociala ansvar. Alla medborgare ska vara målgrupp för verksamheten. Biblioteket är ett politiskt instrument i ett demokratiskt samhälle. Enligt den sociala strategin är tillgång till information en rättighet för alla. Folkbiblioteket är ingen neutral plats i samhället, det finansieras med offentliga medel. Alla ska ges samma möjlighet att utnyttja informationsresurserna, och därför ska biblioteket koncentrera sig på dem som inte vill eller kan komma till biblioteket. Uppsökande verksamhet är viktig, liksom läs- och skrivkurser och litteratur på olika språk.
  • Den populistiska strategin är nyttocentrerad. Bibliotekens existens kan bara rättfärdigas om det används mycket och marknadsanpassas. Efterfrågan ska styra urvalet. Bibliotekarier ska inte ta på sig rollen som smakdomare. Folk vet bäst själva vad de vill läsa och göra på ett bibliotek. Bibliotekarierna ska i stället ge god service och biblioteken ska vara informationscentraler. Bibliotekets roll är inte att förändra hela samhället, utan att tjäna det. Det bästa kriteriet på att biblioteket lyckas med det, är att många använder sig av bibliotekets tjänster. Fokus ligger på vad biblioteket gör och inte på vad det är.

De artiklar där jag själv dyker upp förvisar mig, enligt författarna,  till populisternas skara. Och samtidigt är det inte så enkelt att det bara är ett förhållningssätt som styr. För mig är såväl den sociala aspekten som folkbildaraspekten oerhört viktig. Själv ser jag mitt förhållningssätt som snarare pragmatiskt än populistiskt. Det förhållningssättet utgår från att folkbiblioteken som vi känner dem är politiskt styrda organisationer. Det är ett faktum som bibliotekspersonalen måste förhålla sig till, oavsett om den tycker om det eller inte. Det är medborgarna, genom sina valda ombud, som slutligen avgör folkbibliotkens uppdrag oavsett om bibliotekspersonalen gillar det eller ej.
Är politikerna modiga och ser folkbiblioteket som en garant för demokrati – då får vi upprag som speglar det modet.

Det som slår mig annars när jag läser uppsatsen är hur Bibliotek 2.0-begreppet blivit allt mer mossigt. Det känns bara så 2006!
Jag tror inte längre att det finns något som man kan kalla ”Bibliotek 2.0”. Däremot kanske det finns ”Bibliotekspersonal 2.0”. Det vill säga personal som är aktiva på de sociala webbarna och som arbetar uppsökande (sociala strategin) med folkbildning (den konservativa strategin) för att t ex utjämna  den digitala klyftan.
2006 kallade jag mig pretentiöst nog för ”2.0-evangelist”. Det gör jag inte längre. Det tog jag bort när jag storstädade på bloggen i mellandagarna. (Det här är lite intressant ur källperspektiv; bloggen är ju min – jag kan ju ta bort det som författarna refererar till utan att skämmas ett dugg. Bloggen är flyktig, den är ingen tidning som sparas, den kan försvinna i morgon, eller göras helt oåtkomlig om jag så vill)

I vilket fall: det handlar inte om 2.0 – eller ännu mindre – 3.0 längre. Det handlar om hur biblioteken förhåller sig till sociala nätverk på internet och sociala webbar. Om biblioteken ska vara där och i så fall vad de ska göra. Jag tror att det handlar om tämligen traditionellt biblioteksarbete.
Det handlar om att få svar på frågeställningar som är ganska hållbara över tid: ska biblioteket finnas där folk är eller ska folket komma till biblioteket? Ska bibliotekspersonalen fungera i en politiskt styrd organisation eller har biblioteket ett högre eget värde som står över partipolitiken?

En av många tänkvärda slutsatser i denna hyperintressanta magisteruppsats:
”Just synen på det intellektuella ansvaret är en stor skiljelinje mellan olika åsiktsgrupperingar i vårt material. De flesta Bibliotek 2.0-entusiaster vill ingalunda ha total anarki, utan betonar ändå bibliotekariens roll som guide och ”lekledare”. Kanske blir en av konsekvenserna för bibliotekarierollen att den förändras till att bli alltmer individualiserad eller rent av alltmer splittrad. Skeptikerna mot Bibliotek 2.0 vill gå ett steg längre i tydliggörandet av yrkesrollen: bibliotekarien är en expert som lär ut och boken står i centrum för ett biblioteks verksamhet”