Läsfrämjande

Berättelser som förändrar

Under 2017 har Läsrörelsen drivit projektet Berättelser som förändrar i 200 högstadie- och gymnasieskolor från söder till norr. Ett projekt som lyft fram berättandet i skönlitteratur, biografier och serier. Det kunde startas efter en donation av David Lagercrantz och med stöd av PostkodLotteriets Kulturstiftelse. 16 regionala konferenser har anordnats för lärare i svenska och för skolbibliotekarier – och folkbibliotekarier. Klassuppsättningar med böcker har funnits som eleverna har arbetat intensivt med i stora bokcirklar. En utvärdering har gjorts av Olle Nordberg, fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Nu är det snart dags för projektets inspirationskonferens! Den äger rum den 16 april i Stockholm. Medverkande på konferensen är projektets huvudpedagog Ann Boglind – universitetslektor i svenskämnets didaktik vid Göteborgs universitet – skolbibliotekarie Elisabet Niskakari tillsammans med eleven Salam Muhialdeen, de fem författare vars böcker ingår i projektet: David Lagercrantz, Katarina Kieri, Cilla Naumann, Johan Unenge och Jessica Schiefauer. Andra medverkande är undervisningsrådet vid Skolinspektionen Kjell Ahlgren, författaren Mats Wahl och elever som vunnit tävlingen Läs Högt samt Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande Lärarförbundet, Åsa Fahlén, förbundsordförande Lärarnas Riksförbund och Läsrörelsens ordförande Elisabet Reslegård. Moderator är journalisten Gunilla Kindstrand.

Mer information om konferensen, program och anmälningsblankett hittar du här.

 

Dags för en nationell lässtrategi?

Frågan diskuteras i alla fall i Danmark.
Här har Tænketanken Fremtidens Biblioteker presenterat en analys av danska barns läs- och medievanor som visar att barn generellt läser mindre på fritiden  2017 i förhållande till fritidsläsningen för sju år sedan samt att barn generellt använder mer tid på sociala medier och med webb-texter än på att läsa böcker. Rapporten ”Børns læsevaner 2017: Overblik og indblik” lyfter fem områden att fortsätta med:

  1. Det er en gemensam uppgift att hjälpa barn in i en läsandekultur och bibliotekskultur 
    Ingen kan göra det ensam. Både skolor, pedagogiska lärcentra, föräldrar och bibliotek fungerar som vägledare och inspiratörer till läsning, fungerar som läsande förebilder och arbetera aktivt för att öppna bibliotekens värld av möjligheter för barn.
  1. Vuxna får inte släppa barnen för tidigt
    Även om barnen ofta kan hjälpa sig själva i sin läsning och har läst sig läsa, rör sig på digitala plattformar och själva kan ta sig till biblioteket så räcker det inte.  själva  Barn har fortsatt behov av att de vuxna intresserar sig för deras läsning och medieanvändning.
  1. Samarbetet mellan skolor och bibliotek är en viktig del av lösningen
    Den kvantitativa undersökningen visar att barn mest associerar läsning med skola och plikt. De danska barnen säger själva att den goda läsupplevelsen kräver uthållighet. Läslusten kommer inte av sig själv.
  1. Folkbibliotek kan med fördel ompröva sina uppsökande insatser
    Alla barn går i skolan, men alle barn kommer inte till folkbiblioteket. Samtidigt spelar lokala kulturinstitutioner en allt större roll i den enskilda skolans vardag. Folkbibliotek är mer än material och väggar. Det är också fackutbildad personal.
  1. Barns bristande kännedom om digital läsning kräver handling
    Bara enstaka barn känner till folkbibliotekens förmedlingstjänster. De flesta danska barn säger att de föredrar den tryckta boken när de läser på fritiden fritiden. Samtidigt vet vi att framtidens läsning i hög grad kommer att vara digital. Det handlar inte om att barn ska sluta läsa tryckta böcker utan att de ska lära sig att läsa digitalt på fritiden. vilket inte sker när de int ekänner till vilka digitala förmedlingstjänster som finns eller tränsa i att använda sig av det digitala läsutbudet.

Rapporten har fått till effekt att Danmarks Biblioteksforening nu föreslår en nationell lässtrategi som ska stärka barn och ungas läsning.

Mycket av analysen går säkert att överföra till svenska förhållanden. Frågan om en nationell lässtrategi varit något som borde tas upp i arbetet med den nationella biblioteksstrategin, tycker jag.

Läsfrämjande som verktyg för biblioteksutveckling: Dela läslust

Mellan 2015 och 2017 bedrev folkbiblioteken och de regionala biblioteksverksamheterna i fyra mellansvenska län det läsfrämjande projektet Dela läslust. Nu har ansvariga för projektet samlat sina mest intressanta lärdomar, reflektioner, exempelberättelser och framåtblickande frågor i en rapport: Dela läslust – Hur går vi vidare? Tanken är att skriften ska fungera som diskussionsunderlag på biblioteken och inspirera till fortsatt arbetet med läsfrämjande – men också bidra till lärande och verksamhetsutveckling. Den röda tråden i projektet handlade om lärande – såväl på ett individuellt plan för bibliotekspersonalen som på ett organisatoriskt.

Det fokus jag har när jag läser rapporten är inte främst läsfrämjerit i sig – även om det görs intressanta nedslag och erfarenheter i exemplen.
Rättviks bibliotek har jobbat med ett systematiskt arbete kring läsmiljöer:”Veckans läsrum” och dragit lärdomar som ”att ett förändringsarbete handlar mycket om kommunikation
och tydlighet och att det är rätt personer på rätt plats. Det har också visat sig vara viktigt att det finns en vilja till förändring och mod att våga prova.”
Håbo bibliotek jobbade med  Läsfrämjande möten och en timmes lästid om dagen, men i delprojektet kunde man hitta brister kring de befintliga mötesstrukturerna, arbetsorganisation och prioriteringar – något som projektet blev verktyg för att ställa till rätta. Genom att låta ett projekt få genomsyra arbetet och ta plats, så kan också verksamheten förändras i grunden.

Det som är mest intressant är att se hur det går att använda en ganska traditionell biblioteksverksamhet som utgångspunkt för verksamhetsutveckling för hela biblioteksområdet. Och därmed ställa frågor som berör såväl platsen, som medierna, som personalens kompetenser (Litteraturkännedom, Förmedlingskompetens, Målgruppskännedom, Forskningsorientering) men också om ledarskap och medarbetarskap och hur personalen tillsammans kan förhålla sig till det läsfrämjande uppdraget.

Jag har fastnat för följande statements och slutsatser (min kursiv):

  • ”…projektet haft störst genomslag i kommuner där chefen varit positiv och drivande i arbetet, eller tydligt delegerat ansvar för till exempel en process till någon eller några medarbetare. Dock påtalar en del processledare att de känt sig ensamma i sin roll, och att det varit otydligt vilket mandat de egentligen haft, till exempel i vilken utsträckning de kunnat ta sina kollegors tid i anspråk.”
  • ”…redan kompetenskartläggningen synliggjorde hur viktigt samtalet kollegor emellan är. Genom att skapa processer riktade inåt skapas just tid och utrymme för sådana samtal – vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för att sedan utveckla det yttre arbetet gentemot användaren. Sannolikt är detta också ett uttryck för att vardagen på många kommunbibliotek är mycket pressad, och utrymmet för reflektion och verksamhetsutveckling minimalt.”
  • ”… frågan om hur man gör för att föra kunskap vidare och skapa delaktighet. Det finns ett tydligt behov av att lära sig mer om metoder för såväl kunskapsöverföring som kunskapsdelning.
  • ”… i princip alla förekommande aktiviteter, resurser och tjänster vid folkbiblioteken kan förstås som läsfrämjande…”
  • ”I flera fokusgrupper talas det om hur arbetet med läsfrämjande överbryggat en tidigare försiktighet, eller till och med en rädsla inför att göra ”fel”. ”
  • ”Flera medarbetare berörde också mod i bemärkelsen utforskande arbetssätt – att våga sig på något mindre förutsägbart, och att också vara beredd på att hantera ett misslyckande.”
  • ”Det är intressant att steget till att personligen våga formulera sig om folkbibliotekens vanligaste medium bland sina arbetskamrater kan upplevs som så stort.”
  •  ”… i ett sammanhang där olika processer och aktiviteter uppstår, testas och förändras – ibland enligt ”trial-and-error-principen” – riskerar den återkommande utvärderingen att uppfattas som en bromskloss. I synnerhet då löpande utvärderingar av den ordinarie verksamheten ska ske parallellt. Här uppstår ett visst dilemma, då flera deltagare beskriver att de läsfrämjande processerna skapas organiskt och kreativt, medan utvärderingarnas blankettexercis uppfattas som hämmande.

Skriftens innehåll bygger i huvudsak på två utvärderande rapporter: forskaren Jenny Lindbergs fokusgruppstudie med projektdeltagare och Lisa Ångmans rapport ur ett regionalt perspektiv. Som komplement ingår exempelberättelser från olika kommunbibliotek i de medverkande länen.

Kulturrådet ska främja utgivning och spridning av litteratur på nationella minoritetsspråk

Regeringen uppdrar åt Statens kulturråd att under perioden 2017–2019 genomföra insatser för drygt 3 miljoner kronor som syftar till att främja utgivning och spridning av litteratur på de nationella minoritetsspråken. Barn- och ungdomslitteratur på de nationella minoritetsspråken ska därvidlag särskilt prioriteras. Kulturrådet ska besluta om uppdragets närmare genomförande i samråd med företrädare för de nationella minoriteterna, heter det i beslutet.

I uppdraget ingår även att i samverkan med romska företrädare och sakkunniga genomföra läsfrämjande insatser för den romska minoriteten.

Det skulle vara bra om även MTM fick samma uppdrag för samma målgrupper men också för den teckenspråkiga minoriteten, tycker jag.

Inför bokstart 2

”Jag tror att förskola, skola, BVC och logopedmottagningar alla behöver ha kontinuerliga diskussioner om vissa eller alla av frågorna ovan för att medvetandegöra föräldrar om varför det är viktigt att läsa för sina barn, och om alla de fördelar som finns med högläsning. Det är inte självklart att föräldrar vet det. Det är inte heller självklart att motivationen finns hos alla föräldrar, vissa kanske kämpar med helt andra frågor och har inte alltid ork. Men om man får veta varför läsningen är viktig, så kanske den i större utsträckning prioriteras.” Så skriver Karolina Larsson i ett inlägg på Språkutvecklarnas blogg.

En viktig diskussionspart för pedagoger, logopeder och barnsjuksköterskor är naturligtvis folkbiblioteken.

I Halmstad har de arbetat med att kartlägga läsvanorna i hemmet genom enkäter till förskolan. I enkäten frågas saker som

  • Vilka språk talas i hemmet?
  • På vilka språk läser ni?
  • Hur ofta och hur länge läser ni för ert barn?
  • När på dygnet läser ni?
  • Vem tar initiativet till läsning?
  • Vem väljer boken ni ska läsa?
  • Vad läser ni? (pekböcker, bilderböcker, faktaböcker, kapitelböcker, serietidningar, ljudböcker m.m.)
  • Brukar ni gå till biblioteket?
  • Samtalar ni om bokens innehåll under och efter läsningen?
  • Hur ofta läser du själv?
  • Ser ditt barn dig läsa någon gång?

Inför #bokstart

Jag läser bloggen Språkutvecklarna:

”… förskola, skola, BVC och logopedmottagningar alla behöver ha kontinuerliga diskussioner … om varför det är viktigt att läsa för sina barn, och om alla de fördelar som finns med högläsning. Det är inte självklart att föräldrar vet det. Det är inte heller självklart att motivationen finns hos alla föräldrar, vissa kanske kämpar med helt andra frågor och har inte alltid ork. Men om man får veta varför läsningen är viktig, så kanske den i större utsträckning prioriteras. Och i vårt fall i Halmstad, har vi gång på gång sett att läsvanorna i hemmen påverkas positivt av insatser som fokuserat på högläsningens betydelse för barnens språkutveckling. När vi gjort ommätningar med samma enkät tre eller sex månader efter dessa insatser (infokvällar, föreläsningar, bokprat, uppstart av kapprumsbibliotek) så har högläsningen verkligen ökat markant.”

Att få pojkar och unga män att läsa

Läs, bro’! var det ambitiösa läsfrämjandeprojektet med det kaxiga namnet. Kanske var det lite väl överambitiöst. Kanske var det för kaxigt. Eller så kanske folkbiblioteken behöver både ambitioner och attityd för att nå målgrupper som gör motstånd när vi i vår välmening försöker sprida
läsandets goda budskap. Speciellt när det gäller att etablera samverkan med organisationer och personer som verkar utanför vår trygghetszon.

En av de stora lärdomarna i projektet handlar just om det grundläggande viktiga i att skapa relationer och bygga förtroende mellan olika organisationskulturer. Ur det perspektivet var Läs bro’! kanske snarare ett relationsbyggande samverkansprojekt än ett läsprojekt. Utan relationer till ledare på fritidsgårdar och i studieförbund hade biblioteken aldrig nått de icke-läsande pojkarna – de som skulle frälsas för läsningen. En stor del av tiden ägnades därför åt
relationsbyggande aktiviteter med såväl ledare som killarna själva.

En annan viktig lärdom handlar om att all läsfrämjande verksamhet inte behöver vara nyskapande. Det finns många gamla metoder från traditionell uppsökande biblioteksverksamhet som fungerar mycket bra även för läsovana pojkar och unga män. Social läsning och att läsa högt tillsammans är ett sådant exempel.

Cay Corneliusson har utvärderat projektet – mer info hittar du på Regionbiblioteket i Örebro läns blogg Biblioteksutveckling i Örebro län.

Hur ser bibliotekarier på läsfrämjande i förhållande till nya medier?

I sin nya  kandidatuppsats från Umeå universitet, Mediekonkurrens och kompetens : En kvalitativ studie över litteracitet och nya medier i en biblioteksmiljö undersöker Sofie Strandberg hur ett antal bibliotekarier ser på sitt läsfrämjande arbete i förhållande till nya medier so tv-spel, rollspel, science fiction och andra populär kulturella uttryck samt tillgång till digital media via internet.

Enligt författaren erbjuder nya medier möjligheter på bibliotek till lärande och kan fungera som redskap att locka till sig yngre målgrupper. De nya medierna är samtidigt beroende av ett personligt intresse och engagemang hos bibliotekarierna för att kunna nå sina inneboende resurser och potential. De nya medier författaren beskriver har inte bara förändrat synen på berättandet, läsandet behöver inte längre utgå ifrån en tryckt text.

Här finns en intressant problematik: nya digitala medier kan försvåra det rent läsfrämjande arbetet hos biblioteken eftersom det finns en konkurrens mellan de olika medieformaten. ”Här står biblioteken inför en stor utmaning gällande att möta ungdomar i en tid där internetanvändning och mediekonsumtion utgör en mycket stor del av deras dagliga liv. För yrkesverksamma bibliotekarier blir det därför viktigt att dels förstå den medieverklighet som barn och unga nyttjar och tar del av för att också kunna förstå vad som påverkar olika faktorer för läsning, läslust och läsinlärning. ” (min kursiv)

”Biblioteken behöver mobilisera och utveckla en kännedom om populärkulturella fenomen och utnyttja denna i sitt arbete riktat mot barn och ungdomar i det läsfrämjande arbetet. Spetskompetenser och kännedom om nya medier som serier, sci- fi, rollspel behöver lyftas fram och värderas samt kunskap om ungdomskulturer. Dessutom blir det också allt mer angeläget att som bibliotekarie kunna arbeta kreativt och innovativt med digitala medier som hjälpmedel i det läsfrämjande arbetet.”

Bogstart (DK) – tidig språkinsats på biblioteken

Det danska Bogstart-projektet är avslutat. Förändrade läsvanor, bättre kontakt med bibliotekets användare och stimulans av barns läsförmågor är bara några av de områden  där Bogstart har gjort skillnad framgår av en aktuell rapport – ”Bogstart – tidlig sprogindsats på bibliotekerne” – från danska Slots- og Kulturstyrelsen.
Rapporten delar med sig av de erfarenheter som gjort i de åtta år som projektet hållit på. Den ger också en rad goda råd som kan ge stöd till folkbibliotekens och andra aktörers insatser för att inspirera till läsning och språklig utveckling för förskolebarn i hemmiljö.

Projektet har bland annat gett biblioteken möjlighet att få kontakt med invånare som inte normalt sett använder sig av biblioteket och som inte är vana att läsa tillsammans med sina barn. När bogstarts-förmedlarna kom hem till folk med en bokgåva skapade en grund för en likvärdig och personlig dialog med familjerna. 58 procent av föräldrarna som deltagit i projektet menar att Bogstart har ändrat deras läsvanor.