kulturdebatt

Den finansiella krisen, biblioteken och Christer Hermansson

I DN tar Christer Hermansson strid för de bibliotek som hotas av nedläggningar i finanskrisens spår:
”I landets alla kommuner presenterar ledande tjänstemän och politiker besparingsförslag som innebär att den lagstadgade biblioteksverksamheten, kulturskolorna och allmänkulturen får stryka på foten. Kultur betraktas inte som någon kärnverksamhet.”

Det här får mig att fundera på några saker:

1) Christer Hermansson efterlyser en kulturlag. Det skulle kunna vara det som säkrar kommunala satsningar på kulturen. Möjligheten till en kulturlag omnämns i kulturutredningen, men avfärdas:

”Ett alternativ till den samverkansmodell som vi föreslår skulle kunna vara en generell kulturlagstiftning. En sådan skulle, efter bl.a. norsk förebild, kunna fastslå det offentliga ansvaret för att främja ett brett spektrum av kulturverksamheter så att alla kan få möjligheter att delta i kulturaktiviteter och uppleva en mångfald av kulturuttryck.

En lagstiftning skulle vara ett sätt att stärka kultur som politik-område samt att ge kultur större tyngd och klarare status som offentligt ansvarsområde. En lagstiftning som skulle reglera den offentliga ansvarsfördelningen för kulturverksamheter skulle dock, bl.a. med hänvisning till den kommunala självstyrelsen, med nödvändighet vara en lagstiftning utan tillsynsmyndigheter och sanktionsmöjligheter. En lag kan endast bli av symboliskt värde i och med att det skulle vara svårt att veta vem den skulle rikta sig till och vilken typ av kultur eller kulturyttringar som lagen skulle omfatta. En lag kan också, med rätta, ses som ett centralistiskt sätt att styra landstings och kommuners kulturpolitik. Å andra sidan kan en lag bli så allmänt hällen att den inte skulle få något reellt genomslag. Vi därmed inte lagstiftning är alternativ till den modell vi föreslår. Vår modell knyter i stället an till den del av den svenska förvaltningstraditionen som genom dialog och överenskommelser löser gemensamma uppgifter.”

2) Nu lyfts kanske skolbiblioteken in i skollagen, vilket skulle kunna rädda en del av de skolbibliotek som Christer Hermansson nämner.

3) Var finns en marknadsföringskampanj av biblioteken när man mest behöver den? Svensk Biblioteksförening verkar mest nöjd med framgången att Kungl. Biblioteket får ett nationellt uppdrag och att biblioteken köper fler böcker. Varför är man inte i Almedalen detta år som kommer att präglas av nyliberalers pyrschjakt på biblioteken?

4) Apropå folkbiblioteksstatistiken 2008 och den ökade utlåningen så är det ett känt faktum att vid ekonomiska kristider så ökar användningen av folkbibliotek. S te x filmen från USA här.
Bara med den kunskapen – att kollektivt ägande är bättre i kristider – borde vara något för kommunpolitikerna att ta fasta på.

5) Christer Hermansson beskriver varför ett kulturellt utbud behövs:
”Det kulturella utbudet utgör en väsentlig del i attraktionskraften för boende och besökande i kommunen. Ett rikt kulturliv bidrar starkt till en förbättring av medborgarnas livskvalitet, främjar kreativiteten och fyller en viktig identitetsskapande funktion. Utan kultur kan människan inte existera. Att ta del av och uppleva olika estetiska uttryck gör oss till mer empatiska människor.”

Det här är ord jag känner igen från vårens arbete med en kulturstrategi för Örebroregionen, som jag varit involverad i.  Det är ord som gärna finns i olika typer av styrdokument, handlingsplaner och utvecklingsplaner. Här gäller det att kämpa för att de inte bara ska vara vackrare ord än mantrat vård-skola-omsorg, utan också att de omformas i konkret handling.
När det finns vetenskapliga bevis på att kulturen har en helande kraft – varför måste den alltid ifrågasättas?
Och det är kanske det här som är paradoxen: i stället för att argumentera för kulturen som samhällsbyggnadsfaktor, som stöd till social inklusion, folkhälsa, trygghet och individens utveckling så får kulturcheferna rollen som kulturens bödlar.
I vårt förslag till kulturstrategi för Örebroregionen citerar vi Winston Churhill som under brinnande världskrig kritiserades för att han avsatt pengar till kultur i stället för vapen.
Gamle WC svarade på kritiken: ”If we don’t maintain the arts, then what are we fighting for?”

6) Något vi inte konstaterar, men som slagit mig är att det traditionella folkbiblioteket är något av en så kallad hygienfaktor. Något som finns på alla ställen – som en toalett, ungefär. Det är inte en tillgång, det är inte en brist – utan bara något man kan förvänta sig. Däremot borde ett modernt, nyskapande, utmanade bibliotek ses som en tillgång. Ett bibliotek som det skrivs om i massmedia – ett bibliotek i famkant. Läs gärna 2.0.

Mitt svar till Magnus William-Olsson

Magnus William-Olsson har föreslagit att folkbiblioteken ska ges möjligheten att vara utställningsrum för kvalitetslitteraturen. Jag tyckte det inte var en jättebra idé men repekterar hans tankegång på frivillighet.

I sin kommentar till blogginlägget ställer Magnus William-Olsson frågan om de som avvisar hans förslag har andra idéer som kan bidra till att vända utvecklingen mot att
a) allt färre titlar står för allt större del av omsättningen.
b) att bokhandlarna vill returnera böcker till förlaget snabbare och snabbare vilket leder till att böcker måste ”gå ihop” på tre månader
c) att upplagorna för det överväldigande antalet böcker sjunker, vilket i sin tur gör att inkomsten från de egna böckerna sjunker för allt fler författare och att kåren därmed långsamt avprofessionaliseras.

Frågeställningen är naturligtvis inte helt enkel.
Det handlar om marknadskrfternas (förlagens) förväntade vinster och om hur samhället kan och vill ge stöd till kreativa medborgare.
Den handlar givetvis också om förändrarde kulturmönster och kulturvanor, förändrad läsning och upplevelsebehov hos medborgarna – speciellt om man väljer att se det i ett perspektiv med ökad interaktion och teknologisk utveckling. Jag har tidigare reflekterat kring boken, läsandet och även författandet – dessa är enligt min mening under ett lika stort förändringstryck som dagspress, tidskrifter, biografer, skivaffärer, Folkets Hus, studieförbund, teve, radio, museer etc är.
Det handlar också om förhållningssätt till upphovsrätt och vad det kan få till effekt.

Själv är jag inte pappersboksfanatiker. Jag tror inte att bokformatet står för högre kvalitet än något annat medium. Jag tror att en berättelse kan berättas på olika sätt med olika format. Jag tror att alla medieformer är lika värda och att innehållet är viktigare än om resultatet presenteras på papper eller digitalt.
Jag är övertygad om att boken som medium fungerar väldigt bra och kommer att finnas länge än. Jag ser ingen motsättning i att biblioteken faktiskt har ett speciellt ansvar för att ge alternativ till det som massproduceras (men att det inte är staten som ger dem det uppdraget)samtidigt som de erbjuder också det som är mest efterfrågat. I alla fall om bibliotek ska vara överraskande ställen.
Jag är också övertygad om att det finns en lång rad kunniga kollegor som på olika sätt försöker arbeta med och marknadsföra den goda litteraturen.

(Om jag hade velat göra det enkelt för mig så hade jag svarat Magnus William-Olsson:
Skriv bättre böcker! De måste vara så engarerande, välskrivna och spännande att de klarar av konkurrensen om läsarnas tid från andra medier och inte minst internet.
Några författare har kanske lyckts med det. Jag vet iofs inte om det har med kvalitet att göra eller om det är framgångsrik marknadsföring. Men framtidens författare kanske redan finns därute, på nätet. Och skriver på ett annat sätt, med andra anledningar till att skriva än dagens författare.)

Folkbiblioteken ska rädda kvalitetslitteraturen, inte bokbranschen

I en debattartikel i Aftonbladet konstaterar Magnus William-Olsson att den fysiska bokhandeln som socialt rum inte ersätter sina virtuella motsvarigheter. Man kan inte röra vid böckerna, man har ingen att diskutera dem med, man kan heller inte överraskas av oväntade bokmöten.

 Eftersom statens syn på litteratur är ”ett komplicerat estetiskt objekt som representerar såväl kunskap som njutning och dygd” måste den allt mer utarmade och kvantitetsinriktade bokhandlarbranchen få staten att agera, menar William-Olsson.
Han föreslår därför att biblioteken ska rädda kvalitetslitteraturen – och kanske även den alltmer internetbaserade bokhandeln genom att  bibliotek, som så vill, ska inrätta en utställningsyta dit bibliotekarierna beställer visningsexemplar av böcker från förlagen.
Ställ sedan några datorer i lokalen och låt folk köpa böckerna från internetbokhandeln mot procent av intäkterna, säger William-Olsson, som ser en rad fördelar:

  • På det här sättet skulle det kunna finnas fullsorterade bokhandlar i alla delar av Sverige. Bokhandlar som dessutom kan exponera titlarna under lång tid.
  • Biblioteken skulle få en ny verksamhet att utveckla och utvecklas av.
  • Bliotekarien kan alltid hänvisa till bibliotekets samling av äldre och utgångna titlar av populära författare.
  • Biblioteksanvändare som hatar att köa till något av bibliotekens böcker kan hänvisas till bokhandeln.

William-Olsson tror att kostnaderna för staten blir liten och att förlagen gladeligen skänker blädderexemplar av sina nya titlar. Han tror också att biblioteken skulle kunna få lukrativa avtal med förlag och internetbokhandlar.
”Förlagen skulle kunna sälja sina titlar på flera ställen och under längre tid. Priserna på böcker skulle troligen sjunka. Antalet säljande titlar skulle med all sannolikhet öka och trenden att färre titlar tar allt större andel av försäljningen skulle troligen brytas.”
Kort sagt: nästan alla aktörerpå bokmarknaden skulle vinna på en sådan lösning.

Själv tror jag inte ett dugg på idén.

  • Det är knappast folkbibliotekens uppgift att rädda bokbranschen. Folkbiblioteken har en mer komplicerad uppgift än så.
    En uppgift som har med bildning, lärande, social inklusion, barns språkutveckling och läskunnighet, demokrati, kulturuppleveler och information att göra.
    Läsning av litteratur spelar en väldigt stor roll för åtagandet, men är inte allenarådande. Läsning av kvalitetslitteratur spelar också en stor roll, men är inte allenarådande.
  • Sedan drygt tio år finns det så kallade distributionsstödet från statens kulturråd till folkbiblioteken.
    Stödet innebär att varje svenskt folkbibliotek får tillgång till de böcker som får utgivningsstöd från staten. Det handlar om ca 700 nya titlar varje år.
    Stödet har utvärderats, men fortfarande är uppfattningarna säkert delade om hur det bäst fungerar.
    Dessa distributionsstödda böcker kan också säkert fungera på det sätt som William-Olsson föreslår. Men med tanke på hur en del av bibliotekspersonalen föhåller sig till dem, så ska man inte ha alltför stora förhoppningar.Det skulle vara intressant att jämföra hur de distrubutionsstödda böckerna använts på olika bibliotek under de senaste åren. Det skulle också vara intressant hur bibliotek som samtidigt redan är den lokala bokhandeln – jag känner bara till ett exempel – arbetar med kvalitetslitteraturen.
  • Kommunerna ska avsätta en fysisk plats för ett utställningsrum – vilket inte självklart är gratis. Kommunala bokhandlare strider förmodligen mot Kommunallagen.
  • Kommunerna upphandlar redan bokinköpen till sina bibliotek.
    Det är ytterst ovanligt att man köper böckerna direkt från förlag. Att kommunerna, tack vare förslaget med uppvisningsrum, skulle få lukrativa(re) avtal med förlagen och internetbokhandlarna är inget som jag tror på. Sen tror jag heller inte att förlagen är så pigga på att släppa påseendeexemplar till 290 kommunbibliotek utan ersättning. (Men jag kan ha fel)
  • Förslaget kommer säkert att tas emot positivt av författare och förlag (om de nu får ersättning) men hur intressant är det för biblioteksanvändarna?
    Om jag är nyfiken på en ny bok så kan jag ju lika gärna låna den först, eller? Jag vill ju ha den hyfsat snabbt – har jag tur så kanske den finns inne på hyllan på biblioteket, vilket är troligt om det smalare litteratur. Är boken väldigt efterfrågad, kanske biblioteket köper in flera exemplar. Och då går det lika fort som om jag skulle beställa den själv via någon av bibliotekets datorer.

Barns och ungas rätt till kultur – Kulturting 2008

Barns och ungas rätt till kultur var huvudtemat för årets Kulturting som genomfördes i samarbete mellan regionala aktörer i Västmanlands län och Örebro län. Det är andra året i rad som vi genomför den här typen av konferens som sträcker sig över två dagar, med gemensamt tema – kulturfrågor som berör barn och ungdomar – och gemensam målgrupp: politiker och kommunla tjänstemän i de båda länen.

Kulturministern var där. Hon pratade varmt om större samverkan mellan olika aktörer på den offentligt finansierade kulturarenan. Hon tog upp vikten av integration och samhörighet och lyfte speciellt skolans roll. Frågan är bara om det är något som skolan vet om och känner sig delaktiga i? I bästa fall kan ju skolpengen för kultur i skolan få spinoff-effekter. Men jag menar att lokala handlingsplaner på den enstaka skolan ska stödjas av formuleringar i skolplaner och lagar på nationell nivå. Inte minst med tanke på friskolornas roll. Där ser vi på bibliotekssidan hur fel det går när man ofta inte bygger upp skolbibliotek utan förlitar sig på offentligt finansierade bibliotek som skolbibliotek. Det är lite oroväckand om kultur i skolan blir en fråga enbart för kulturdepartementet och inte för utbildningsdepartemenet.
I vilket fall fick Lena Adelsohn Liljeroth att få mig att spetsa öronen extra: Hon lyfte fram två kommuner i Örebro län som goda exempel:
I Nora tar politikerna skolplanen på allvar när man ser till att kulturskola finns för alla elever.
I det andra exemplet, Hällefors, har kulturen lyfts som ett varumärke för kommunen. Tillsammans med det lokala näringslivet skapar man här förutsättningar för utbildningar inom kreativa områden.
Det faktum att en moderat (om än ”ny”) kulturminister berömmer verksamheten i två (s)-kommuner var väldigt spännande och oväntat.

Mats Svegfors ledde ansvarsutredningens arbete och är numer ordförande i Statens kulturråd. Han är också landshövding i Västmanland. Svegfors var väldigt tydlig:
Det blir inga nya offentliga pengar till kulturen.
Enligt min uppfattning måste kulturinstitutionerna därför fundera på de alternativ som finns (även om Svegfors mest pratade om det första alternativet i listan):

  • Sponsring
  • Skattelättnad för bidragsvivare
  • Samverkan
  • Fusioner
  • Omfördelningar av befintliga medel
  • Förbättrad teknik

Magnus Lindkvist var dagens huvudtalare. Magnus är trendspanare och omvärldsanalytiker.
Han ville lyfta fram några trender:

  1. Kulturen går från att förvaras i slutna rum (bibliotek, museer, konsthallar, konserthus etc) till öppna forum – t ex på internet – som är globalt tillgängliga, 24 timmar/ 7 dagar i veckan.
  2. Deltagandet i dessa öppna forum innebär att synen på kultur går från trygghet till risk, från förvalta till förändra och sist men viktigast: från att konsumera till att producera.
  3. Tack vara dataspel och TV-serier som Sopranos och Simsons blir våra barn smartare än oss. (Ja, jag har precis läst boken)
  4. Tid blir den stora bristvaran. 

Eftersom jag hängt med lite på TEDs utsändningar så kände jag igen det mesta. Men det känns också bra att höra andra bekräfta saker man själv funderat på.
Ett par saker som Lindkvist beskrev har jag själv grunnat på utan att sätta fingret på:
Beskrivningen av interaktionssamhället och web 2.0 rörelsen som ”Punk-kapitalism”. Här finns det saker att utveckla, se de gemensamma tecknen:

  • ifrågasättandet av auktoriteterna (öppen källkod och open access, nätsamverkan i stället för portaler)
  • Gör-det-själv (DIY)
  • kreativitet – cross-over

En annan fundering handlar om våra (etablissemangets, vuxensamhällets) kompetenser inte räcker till för sam- och framtidens utmaningar. En klassisk bildning är kanske inte det enda svaret på de utvecklingsfrågor som möter ungdomarna från förstäder och miljonprogramsområden.
Det kanske är så att experternas tid är förbi; vi är alla experter; kunskap genereras i möten och samtal – vi tar vår styrka i varandra; vi är varandras lärprocesser. Ingen har tolkningsföreträde, chick lit är lika värdefullt som Kafka. Katalogisering kanske inte är den viktigaste bibliotekariekompetensen om man jobbar på ett folkbibliotek
Det Magnus pratade om finns bättre uttryckt i hans blog, kolla upp den!

Huvudtalare nummer två var Elza Dunkels från Umeå Universitet. Elza har forskat kring hur barn och ungdomar förhåller sig till internet, vilka motstrategier de har för att behärska situationer som de uppfattar som negativa. Elza säger bl a att det pågår ett lärande mellan ungdomarna vid datorerna som varken vuxna eller skolan erkänner.
Det kommer hela tiden nya medieformer att förhålla sig till. Elza påminner oss om videovåldsdebatten och att det är lärare och bibliotekarier som främst skapar och underhåller mediepaniken. Jag tror henne.
Via hennes hemsida kan man hitta råd till vuxna när det gäller barnens internetanvändning. Elzas blogg är en av de mer intressanta för den som vill föja utvecklingen av nätkulturer.

Kulturtinget i den svenska bloggosfäreren.

En kulturminister i tiden?

Vad sa Lena Adelsohn Liljeroth på Bok- och Biblioteksmässan?
Jag var hörde henne inte, men man kan läsa hennes anförande på regeringens webbplats.

Att hon presenterade regeringens budget i på biblioteket i Fisksätra i Nacka var ingen slump: ”Biblioteken fyller en otroligt viktig funktion i samhället som jag vill lyfta fram!”

Positivt för barn och unga
Från och med 2008 kommer kulturbudgeten att öka med över 200 miljoner kronor. Barns och ungas rätt till kultur är en huvudfråga för kulturpolitiken. Kultur är viktigt för barns och ungas utveckling.
Barn som får utveckla sin kreativitet och som känner sig hemma i sin historia och kultur, lär sig också förstå och leva sig in i andras villkor. I grunden är detta en demokratifråga, enligt kulturministern.

 Ja till fria boklån
Biblioteksdebatten har, enligt Adelsohn Liljeroth,  mest handlat om frågan om avgiftsfrihet för boklån. Hon upprepade regeringens tidigare besked; det är inte aktuellt att öppna för avgifter på boklån.

En debatt efterlyses
Kulturministern efterlyste ett offentligt samtal kring användningen av biblioteken och nämnde engelska Idea Stores som exempel:
Vad betyder det att utlåningen av AV-medier fortsätter att öka, medan bokutlåningen minskar?
Vad betyder det att bokutlåningen minskar, men besöken ökar?
Hur arbetar vi med läsfrämjande?
Hur arbetar vi för att nå nya grupper?
Hur säkerställer vi att våra upparbetade kunskaper sprids?

”Jag är inte främmande för att biblioteken kan rymma mer än traditionell utlåning – men måste det för den skull betyda att vi går från bibliotek till idébutik?
Jag tror att det handlar om att hitta den rätta balansen mellan den traditionella bokutlåningen och multi-media samhället. Men också naturligtvis hänsyn till den private näringsidkaren, videouthyraren, dataspelbutiken och andra engagerade aktörer.”

Nationell bibliotekspolitik? – Nej tack!
Adelsohn Liljeroth är däremot inte lika säker på att en nationell bibliotekspolitik, formulerad av staten är det givna svaret på bibliotekens behov av utveckling.  Hon menar att biblioteken är en av de mest decentraliserade samhällstjänsterna som finns. Utvecklingskraften måste komma underifrån – och inte uppifrån.
Vad det betyder för den statliga styrningen i form av projektbidrag från statens kulturråd kan vi bara gissa.

Bibliotekslagen utvärderas
Enligt regeringens budgetproposition kommer det att ske en utvärdering av bibliotekslagen. Det ministern funderar på är hur bibliotekslagen rimmar med det kommunala självstyret – och i vilken mån bibliotekslagen också inneburit – eller inte inneburit – en utveckling av verksamheterna.

Ett år med Alliansen

I går panelade jag i SR Örebros Blå Station med Länsmusikens Sverker Gawell och Länsteaterns Gunilla Orvelius om hur det första året med Allians för Sverige blev ur kulturperspektiv.

När det gäller folkbiblioteken har det inte hänt så mycket; bibliotekslagen ska få en översyn 2008 – tyckte vi som var på Biblioteksdagarna att kulturministern sa. Och sa hon inte också att hon inte skulle föreslå avgifter på (bok)lån?
Ingen vet, eftersom vi inte kan kolla upp det. Just det talet saknas i listan på de  12 anföranden från ministern som presenteras på kulturdepartementets webbplats!

Vad kan man då dra för slutsatser?

1) Regeringens första kulturminister tog bort den fria entrén för alla utom barn och unga på de statliga museerna. Några månader efter kom De nya moderaternas kulturpolitiska program ”Kulturen 2.0” som fastslog att boklån för barn och unga ska vara avgiftsfria.
– Betyder det att moderaterna prioriterar barnkultur eller att man kommer att peta i bibliotekslagen?

2) I Kulturen 2.0 sägs att drift och policy inte är en statlig uppgift utan en kommunal. Folkpartiet vill i sitt program ”Kulturen lyfter Sverige” att det genomförs en nationell biblioteksstrategi.
– Här anar jag en motsättning i Alliansen. Å andra sidan tror jag inte att frågan är så stor att den stjälper regeringen.

3) Enskild och offentlig finansiering ska finnas sida vid sida enligt direktiven i kulturutredningen.
– Många bibliotek talar om sponsring och ministern lyfte fram Rum för Barn i samband med sitt tal på Biblioteksdagarna. Frågan är bara om vem som vill sponsra biblioteken? MacDonalds? IKEA? TV4? Har vi en tillräckligt tydlig verksamhetsidé att locka med, eller är vi så splittrade att intresset hos eventuella sponsorer blir för svagt. Vi brukar säga att biblioteken har ett starkt varumärkeKu – men det hade Posten också…

4. Bibliotekens ”tillkommande utbud” (film och dataspel etc) kan enligt ”Kulturen 2.0” av konkurrensskäl avgiftsfinansieras. Politikerna i Täby utanför Stockholm är ute med krav att biblioteket inte ska låna ut DVD-filmer.
– VHS borde därför gå att låna ut, eller? Det finns ju ingen videohandlare med självaktning som längre hyr ut VHS! Alltså borde det inte finnas någon konkurrenssituation.
I videobranschen brukar man säga att det är de sex senaste månaderna som gäller – ”den långa svansen” av film kan hänvisas till filmkanalerna eller varför inte biblioteken.

5) På lokal nivå har man i Örebro kommun börjat prata om utmaningsrätten – dvs man vill låta företag utmana den kommunala verksamheten.  Bland annat tillhör biblioteken de områden som är tänkt att omfattas av utmaningsrätten. ”Det skulle öka mångfalden i utbudet” menar Inger Högström Westerling, moderat kommunalråd i en intervju i Radio Örebro.
– Örebro län har erfarenheter av bibliotek på entreprenad sen tidigare. Ett intressant exempel är Hällefors som tack vare denna lösning har en bokhandel – det har inte alla orter i den storleken.
Dock är det min uppfattning att vinstmarginalerna i regel är så små, på grund av de regelbundna budgetminskningarna som drabbat biblioteken under de senaste tio åren, att de förmodligen är ganska ointressanta för de flesta entrepenörer. Jag kan tänka mig att delar kan vara mer intressant som t ex biblioteksdatabaser och mediaupphandling. Svensk Biblioteksförening sålde ju ut sina sista BTJ-aktier för att BTJ tog ett steg fram när det gällde en utveckling som denna.
Å andra sidan finns det upphandlingsavtal för t ex media att ta hänsyn till.

6) ”Mot bakgrund av den positiva utvecklingen på bokmarknaden har en statligt finansierad utgivning av barn-, ungdoms- och vuxenlitteratur till lågpris inte längre samma giltighet” heter det i promemorian om Ett utvecklat litteraturcentrum och statens stöd till En bok för alla AB.

– Kanske inte riktigt att barnperspektivet kom med här, i alla fall om man tänker på hur ofta folk köper böcker till sina barn.
– Å andra sidan utlovas förstärkt statligt stöd för läsfrämjande insatser, vilket naturligtvis är bra. Dock kan man fundera över hur det blir i framtiden. Ansvarsutredningen säger ju att staten ska verka normerande och att små projektbidrag inte ska vara styrmedel för utveckling.

7) Biblioteken ska enbart syssla med kärnverksamheten, böcker, för att stimulera till läsning – ingenting annat säger Fredrik Schulte, moderat ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Täby.
– Vad är ett bibliotek? Kan det se ut som Bibliotek 10 i Helsingfors, där man kan låna musikinstrument, en studio och teknisk utrustning? Kan det se ut som Dieselverkstan i det borgerligt styrda Nacka? Kan man låna ut gångstavar? Cyklar? Tid?
– Vad är en bok? Kan den vara digital? Kan den vara på video? Kan den vara på band?
– Vad är läsning? Med ögon? Med öron?? Med alla sinnen???
– Vad är en text? I skolan talar man om ”ett vidgat textbegrepp” som innefattar – film.
Vad är en författare?

Av Allians-partierna är det Folkpartiet och De nya moderaterna som synts mest i medierna när det gäller biblioteksfrågor. Kristdemokraterna och Centerpartiet har inte varit lika tydliga.
Och den gamla majoriteten har så gott som varit osynlig. Men har kanske börjat att röra på sig.