image

Om bibliotekariernas läsvanor

Hjördis Farstrand och Mikael Farstrand undersöker i sin B/I-magisteruppsats ”För att vara den bibliotekarie som krävs” bibliotekariekårens egna läsvanor. Även om det i det här fallet handlar primärt om bibliotekarier på biblioteken i Östergötland, så är resultaten av allmänt intresse:

  • ”Vi ser hur det träder fram två typer av läsning; dels den läsning man väljer själv, som påverkas av inträdesavgiften man vill betala för att få komma in på det delfält kollegorna befinner sig på (och man tycks ofta räkna detta till ren nöjesläsning) och dels den läsning man väljer på grund av jobbet för att fungera i mötet med låntagarna. ”
  • ”Den lästid som går att ta ut på en del arbetsplatser utnyttjas dåligt, och detta kan ha att göra med att läsning som arbetsuppgift värderas lågt. Det är något som de flesta förknippar med nöje och fritid och då bör man inte utföra det på betald arbetstid…”
  • ”…det är något oroväckande att ett yrke som många söker sig till på grund av kärleken till läsning faktiskt kan döda densamma.”
  • Pressen att hinna läsa det som krävs för arbetet tror vi är motivet till den förändring vi
    ser hos våra enkätrespondenter vad det gäller lästekniken. … tycks de flesta läsa mer översiktligt nu än vad de gjort innan de börjat arbeta som bibliotekarier.”

Provläs ”The Librarian Stereotype”

Om du är intresserad av den eviga frågan om hur bibliotekspersonal uppfattas av ”de andra”, så borde “The Librarian Stereotype”  vara intressant. Du kan också provläsa förordet och första kapitlet via amerikanska Association of College & Research Libraries.

The Librarian Stereotype: Deconstructing Presentations and Perceptions of Information Work. Edited by Nicole Pagowsky and Miriam Rigby,

Mer om bibliotekariestereotyper

För de av er som blev intresserade av Rickard Ohlssons nya bok om bibliotekariesterotypen i populärkulturen, som kom härförleden, så vill jag tipsa om en ny B/I-uppsats som handlar  hur bibliotekarier gestaltas i litteraturen. Jenny Linde har precis släppt ut sin B/I kandidatuppsats  ”Bibliotekarien – en överspänd bibliofil? En jämförande kvalitativ innehållsanalys av bibliotekarien i svensk skönlitteratur, 1945-2009.”

Följande böckers bibliotekarier rannsakas:

  • Dagmar Edqvist: Kamrathustru (1945)
  • Björn-Erik Höijer: Befriaren (1956)
  • Kai Söderhjelm: Boel och böckerna (1964)
  • Katarina Mazetti: Grabben i graven bredvid (1998)
  • Bengt Hubendick: Den oskuldsfulle bibliotekarien. Bara en enkel berättelse (2008)
  • Sara Kadefors: Borta bäst (2009)

Ur slutsatserna:
”Något annat jag tycker mig se i flera romaner, både äldre och nyare, är någon grad av neurotiskhet hos karaktären,”

”Ett annat vanligt tema är den slumrande personligheten som plötsligt vaknar till liv.”

”När det kommer till yrkesidentitet kan yrkesvalet sägas hänga starkt ihop med intresset för läsning och böcker. Det framställs, åtminstone inledningsvis, som ett kall snarare än ett simpelt yrkesval.”

 

Ny bok om bibliotekarien som stereotyp

För de av er som, liksom jag, är intresserade av hur bibliotek och bibliotekarier gestaltas (här har jag skrivit om image och stereotypier) och hur branschen därmed kan upptäcka sina blinda fläckar har Richard Ohlsson skrivit en (debatt)bok om ”Bibliotekariestereotypen i populärkulturen” (BTJs Förlag).

Jag vill nog kalla den debattbok eftersom den presenterar Ohlssons syn på själva bibliotekstanken och på biblioteksyrkets identitet och dess eventuella status som profession. Genom att lyfta in aktuella biblioteksfrågor i sammanhanget sätter han en ram för det som är bokens kärna – konkreta exempel på stereotypa bibliotekariegestaltningar – fr a från böcker, film och teveserier.

Styrkan i boken är exempelsamlingen. Även om det skrivits om bibliotekspersonalens självbilder och image tidigare i magisteruppsatser, facktidskrifter och i andra sammanhang, har det saknats en såhär komplett genomgång av bibliotekariestereotyper i populärkulturen på svenska!
Själv är jag dock inte lika imponerad av bokens debattdelar. Jag upptäcker mig med att reta mig på Ohlssons pratiga stil och allmänna tyckande – speciellt när jag inte håller med honom. Ibland tycker jag till och med att den språkliga styltigheten snarare bekräftar de eventuella fördomarna om bibliotekarier som en läsare utanför branschen skulle kunna ha. ”Att bibliotekarier är just så som stereotyperna gör gällande antas på något märkligt sätt vara sant a priori, det vill säga påståendet accepteras som sant utan hänvisning till varken erfarenhet eller objektiv bevisning. Det krävs dock inga djupare kunskaper i Immanuel Kants kunskapsteoretiska utläggningar för att inse att sådana påståenden om omvärlden är väldigt problematiska.” I sak kan den nog vara rätt men, påståendet kan nog uttryckas på ett enklare och begripligare sätt.
Å andra sidan finner jag mig njuta av hans lätt kåserande stil när han skriver om sådant som jag delar hans uppfattningar om, och nickar instämmande.

Ibland blir Richard Ohlsson dock lite för bibliotekaristisk för min smak. Det finns också ett par trådar som jag tycker att han kanske borde ha undersökt och utvecklat lite mer och då utan sina bibliotekarieglasögon.

Det sitter i väggarna

Dels handlar det om gestaltningen av själva biblioteksrummet. Han menar att ”Att den här högtravande bilden av biblioteket som en plats som högtidligt ruvar på kunskapen och där besökaren med hatten i handen och med små bokstäver ber om hjälp inte har någon verklighetsförankring borde vara en truism…”. Enligt min uppfattning finns det trots denna förmenta truism ett sakralt inslag i många biblioteksbyggnader – ju större och mer ärevördiga desto tydligare. Här finns ofta huvudaltare (referensdisken) och sidoaltare (typ barnavdelningens informationsdisk eller liknande). Här finns ofta en uppåtriktad rörelse med medvetet placerade ljusinsläpp och höga fönster och väggar. Även om det inte är bibliotekspersonalens tanke att biblioteket är ett profant sakralt rum så kanske det  var biblioteksarkitektens stereotypiska syn på hur de tror att ett bibliotek bäst gestaltas.
För en person med ett läshandikapp, menar jag, befäster och bekräftar själva biblioteksbyggnaden personens handikapp. Bara att komma över tröskeln till biblioteket blir för många dyslektiker ett stort hinder oavsett hur vänlig bibliotekspersonalen kan upplevas.

Enligt min uppfattning kompletteras det sakrala med makt. För mig handlar bibliotek främst om makt, oavsett om det handlar om samlingsuppbyggnad, struktur för ordningen eller vem som får tillgång eller inte till  biblioteket och dess medier. Det är självklart att bibliotekens omgivning ser det – även om vi på biblioteken lite passivt aggressivt säger att ”vi har väl inget att säga till om, vi har väl ingen makt, politikerna bryr sig ju inte om oss”.
Biblioteken ha, enligt min uppfattning,r makten över tillgången till information, kunskaper och upplevelser. Bibliotekarien har därmed makt. Det är det som många av de negativa stereotyperna handlar om. Framför allt om att vi emellanåt missbrukar den. Visst närmar sig Ohlsson något när han säger att ”det krävs många positiva möten för att tvätta bort dessa negativa bilder”. Tyvärr släpper han analysen lite där, tycker jag. Det kan ju faktiskt vara så att de negativa stereotypiska bilderna av bibliotekspersonalen skapats ur verkliga situationer. Man brukar säga att det krävs tio goda serviceupplevelser för balansera en negativ. Men vad händer om bibliotekspersonalen lyckas med att skrämma bort folk som inte ger oss en chans att förbättra  bemötandet? Vi lever upp till stereotyperna, precis som exemplet Ohlsson själv ger från en praktik. Man brukar också säga att sanningen finns i betraktarens ögon. Det skulle betyda att sanningen om bibliotekspersonalen finns i hur våra brukare ser oss. OK, biblioteken brukar få höga betyg när vi gör brukarenkäter – och de flesta kommer tillbaka vilket är ett gott betyg. Dock, efter de tillfällen jag blivit dåligt bemött i en affär – eller på ett bibliotek – så har det fått till effekt att jag aldrig kommer tillbaks.

Det där med makt, förresten. Vem har egentligen makten att definiera ”bibliotekarie”? Det får mig att minnas bibliotekschefens på ett statligt bibliotek bevingade ord: ”Vem som är bibliotekarie på det här biblioteket avgör jag!”.  I en platsannons för några år sedan sökte ett högskolebibliotek en bibliotekarie där det bland arbetsuppgifterna fanns t ex kopiering, och då inte i form av digitalisering.
Ohlsson berör frågan i sin bok och konstaterar att bibliotekarier i populärkulturen ofta porträtteras med rutinmässiga sysslor, primärt assistentsysslor; låna ut och sätta upp böcker. Även om jag inte vet vilka ”äkta” bibliotekariesysslor som de kändisbibliotekarier (Kant, Mao mfl)  som han räknar upp, ägnat sig åt, kan jag konstatera att högstatuspersoner som anställs på bibliotek gärna uppgraderas till bibliotekarier medan lågstatuspersoner som  t ex frivilligarbetare på bibliotek betraktas som biblioteksbranschens parias. Det får mig att fundera på hur branschen skulle reagera på en BoI-utbildad frivilligarbetare på t ex Loftahammars bibliotek. För övrigt var Mao Zedong aldrig bibliotekarie – han jobbade på bibliotek, som assistent om jag förstått Wikipedia rätt  (”Yang thought Mao exceptionally ”intelligent and handsome”,securing him a job as assistant to the university librarian Li Dazhao, an early Chinese communist.” )

Det sitter i huden

Och vad ska vi göra åt stereotyperna? Här upplever jag Ohlsson attityd motsägelsefull. Först tycker han att det behövs tydliga motbilder. Sen tycker han att de som på sitt sätt ger dessa tydliga motbilder är löjeväckande. Han raljerar över  initiativ som visar på att  biblioteksanställda är som folk är mest; de visar stolta upp sina  tatueringar, de dansar magdans, de manifesterar sin yrkesstolthet genom att se ut som folk gör mest. Jag tror inte att det är Facebook-gruppen Tattooed Librarians som bekräftar stereotyperna – jag tror att det är de arenor där bibliotekarien ger sig själv utrymme att förakta besökarna och biblioteksanvändarna. Jag tror att ni vet vad jag menar… Jag tror också att det är rent kontraproduktivt ombibliotek använder sig av negativa stereotyperna i sin marknadsföring, oavsett hur gullig ungen eller katten är.


Universalmedlet mot stereotypiseringen av de biblioteksanställda är enligt Ohlsson en ökad tydlighet mot det omgivande samhället. Det är säkert så. I det menar jag att faktiskt också våga visa att man som biblioteksanställd har flera identiteter än att vara bibliotekarie, att man bär med sig olika kompetenser som kompletterar varandra och att vi samspelar med våra besökare och brukare, inte att vi bekämpar dem. För den som är intresserad av mina synpunkter så skrev jag ett kapitel i en annan BTJ-bok.

Ohlsson konstaterar att bibliotekariernas specialkompetenser är osynlig för för allmänheten. De är omdevetna om ”vilka sysslor som ingår i en bibliotekarietjänst, vilket också avspeglar sig i populärkulturens skildringar av det som ett ostimulerande, tråkigt, stressfritt och kravlöst yrke bestående av enkla och rutinmässiga arbetsuppgifter”. Dvs arbetsuppgifter som görs av biblioteksassistenter, eller vad menar karln?
Det får mig också att fundera över hur glamoröst man kan gestalta avancerad informationssökning och hittar svaret i filmatiseringen av Da Vinci-koden: Tom Hanks i taxin: ”I’ve got to get to a library, fast”.
Med tanke på strukturella förändringar i bibliotekslandskapet med rationaliseringar avseende bibliotekspersonalens arbetsuppgifter som ytterligare osynliggör bibliotekspersonalens traditionella kompetenser skulle det varit intressant att få Ohlssons kommentarer till företeelser som öppna bibliotek och profilinköp.

Det jag saknar

Eftersom jag är en hyfsat påläst besserwisser så kan jag inte låta bli att påpeka/gnälla över några saker.

  • Reklam är en del av populärkulturen. Ohlsson anger bara ett par exempel, men kunde ha lyft fler, tycker jag.

Eller

  • I citatet från Frank Zappa så funderar Richard Olsson om bevekelsegrunden för Zappa att jämföra att vara rockstjärna med att vara bibliotekarie. Då ska man veta att Zappa, som numer står staty utanför biblioteket i sin hemstad Baltimore, där hans mamma jobbade som, just det, bibliotekarie, också har sagt: “If you want to get laid, go to college. If you want an education, go to the library.”
  • Legofiering. Ett intressant inlägg om sterotypier ur ett annat perspektiv har Mr Library Dude

  • Bibliotekarien i filmen Party Girl är huvudpersonens gudmor inte mormor.
  • Bilder! Varför finns inte exemplen i bild? Välkomna till min  Pineteret Pin Board Librarian Stereotypes för att se en del av de som nämns och andra.
  • Det finns ju musikexempel men inte så många. För inspiration kolla gärna min Spotifylista med biblioteksrelaterad musik. Det finns ju också hyllningar till biblioteken i musikform som kunnat lyftas fram. Lyssna på Manic Street Preachers ”A  Design for Life”, där Manics sjunger: ”Libraries gave us power”. Bättre betyg kan vi knappast få!

  • När du läst boken kanske du vill göra ett Quizz? Mer skoj hittar du om du klickar på bonusfliken ovan.

Vad tycker besökarna om personalens tatueringar?

Lacy Ellinwood hete en amerikansk kollega som tänkt göra en liten undersökning om besökarnas, och de ograverade kollegornas, uppfattningar om tatuerad bibliotekspersonal.
Eftersom hon är intresserad av internationella förhållanden så tar jag chansen att marknadsföra hennes undersökning här. Har du erfarenheter? Så svara på hennes enkät eller skicka henne ett mail: ”lmellinwood2@gmail.com”.

Fler tatuerade bibliotekarier!

För er som inte visste det finns det en sida på den här bloggen med länkar till sidor på webben med tatuerade bibliotekarier.

OK, det är kanske ytligt, men jag menar det kan vara ett sätt att komma bort från den traditionella, stereotypa  bilden av bibliotekspersonalen som inåtvänd, asocial med dålig klädsmak och ännu värre andedräkt och att visa upp att det finns alternativ till den bilden.

I vilket fall så har Massachusetts Library Association precis börjat sälja sin kalender med tatuerade ungdomsbibliotekarier från delstaten. De har också fått en hel del uppmärksamhet på webben redan.

Och så här ser det ut när några av deltagarna presenterar sina kroppsutsmyckningar: 

Och frågan som inställer sig: När kommer BTJ att nappa på idén? Jag känner till en del kollegor som gladeligen skulle exponera sina kroppar i en sån här kalender. Eller måst man göra allt själv? Hör av dig i så fall, om du vill vara med, så kanske vi gör något kul!

Dags för en alternativ bibliotekskalender!

Fakta: den amerikanska bibliotekariekåren består till 70-80% av vita kvinnor och att många kommer att gå i pension inom de närmaste åren. Vad säger det om bilden av bibliotekspersonalen när man pratar om imagebyggande och marknadsföring?

 

Men, män då? Ett nätverk (tror jag) av manliga amerikanska bibliotekarier presenterar därför ”Men of the Stacks”-kalendern 2012. Något för BTJ att fundera på, eller?