I en ny kandidatuppsats i ämnet informatik från Göteborgs universitet om ”Folkbibliotekets förändring i det digitala samhället” har författarna Linn Jalakas och Anna Jansson identifierat relevanta faktorer att ta hänsyn till vid skapandet av strategier för informationssystem och IT för folkbibliotek.
Alltfler kommuner har inlett ett aktivt strategiskt arbete för att biblioteken ska hänga med i den tekniska utvecklingen. Syftet med uppsatsen är att identifiera de faktorer som är relevanta att ta hänsyn till för att skapa en användbara strategier för informationssystem och IT inom ramen för folkbibliotek. Genom en intervjustudie med bibliotekarier, forskare samt andra experter har studien utmynnat i sex områden, nämligen:
bibliotekens identitet,
makt,
kompetens,
digitala klyftan,
teknikens påverkan på biblioteket
engagemang
Uppsatsens slutsatser säger att biblioteken måste vara överens om grundidén med verksamheten, det är viktigt att förankra IS/IT-strategin i verksamheten och i den övergripande strategin för organisationen men det är även viktigt att engagera medarbetarna i strategiarbetet.
För de av er som, liksom jag, är intresserade av hur bibliotek och bibliotekarier gestaltas (här har jag skrivit om image och stereotypier) och hur branschen därmed kan upptäcka sina blinda fläckar har Richard Ohlsson skrivit en (debatt)bok om ”Bibliotekariestereotypen i populärkulturen” (BTJs Förlag).
Jag vill nog kalla den debattbok eftersom den presenterar Ohlssons syn på själva bibliotekstanken och på biblioteksyrkets identitet och dess eventuella status som profession. Genom att lyfta in aktuella biblioteksfrågor i sammanhanget sätter han en ram för det som är bokens kärna – konkreta exempel på stereotypa bibliotekariegestaltningar – fr a från böcker, film och teveserier.
Styrkan i boken är exempelsamlingen. Även om det skrivits om bibliotekspersonalens självbilder och image tidigare i magisteruppsatser, facktidskrifter och i andra sammanhang, har det saknats en såhär komplett genomgång av bibliotekariestereotyper i populärkulturen på svenska!
Själv är jag dock inte lika imponerad av bokens debattdelar. Jag upptäcker mig med att reta mig på Ohlssons pratiga stil och allmänna tyckande – speciellt när jag inte håller med honom. Ibland tycker jag till och med att den språkliga styltigheten snarare bekräftar de eventuella fördomarna om bibliotekarier som en läsare utanför branschen skulle kunna ha. ”Att bibliotekarier är just så som stereotyperna gör gällande antas på något märkligt sätt vara sant a priori, det vill säga påståendet accepteras som sant utan hänvisning till varken erfarenhet eller objektiv bevisning. Det krävs dock inga djupare kunskaper i Immanuel Kants kunskapsteoretiska utläggningar för att inse att sådana påståenden om omvärlden är väldigt problematiska.” I sak kan den nog vara rätt men, påståendet kan nog uttryckas på ett enklare och begripligare sätt.
Å andra sidan finner jag mig njuta av hans lätt kåserande stil när han skriver om sådant som jag delar hans uppfattningar om, och nickar instämmande.
Ibland blir Richard Ohlsson dock lite för bibliotekaristisk för min smak. Det finns också ett par trådar som jag tycker att han kanske borde ha undersökt och utvecklat lite mer och då utan sina bibliotekarieglasögon.
Det sitter i väggarna
Dels handlar det om gestaltningen av själva biblioteksrummet. Han menar att ”Att den här högtravande bilden av biblioteket som en plats som högtidligt ruvar på kunskapen och där besökaren med hatten i handen och med små bokstäver ber om hjälp inte har någon verklighetsförankring borde vara en truism…”. Enligt min uppfattning finns det trots denna förmenta truism ett sakralt inslag i många biblioteksbyggnader – ju större och mer ärevördiga desto tydligare. Här finns ofta huvudaltare (referensdisken) och sidoaltare (typ barnavdelningens informationsdisk eller liknande). Här finns ofta en uppåtriktad rörelse med medvetet placerade ljusinsläpp och höga fönster och väggar. Även om det inte är bibliotekspersonalens tanke att biblioteket är ett profant sakralt rum så kanske det var biblioteksarkitektens stereotypiska syn på hur de tror att ett bibliotek bäst gestaltas.
För en person med ett läshandikapp, menar jag, befäster och bekräftar själva biblioteksbyggnaden personens handikapp. Bara att komma över tröskeln till biblioteket blir för många dyslektiker ett stort hinder oavsett hur vänlig bibliotekspersonalen kan upplevas.
Enligt min uppfattning kompletteras det sakrala med makt. För mig handlar bibliotek främst om makt, oavsett om det handlar om samlingsuppbyggnad, struktur för ordningen eller vem som får tillgång eller inte till biblioteket och dess medier. Det är självklart att bibliotekens omgivning ser det – även om vi på biblioteken lite passivt aggressivt säger att ”vi har väl inget att säga till om, vi har väl ingen makt, politikerna bryr sig ju inte om oss”.
Biblioteken ha, enligt min uppfattning,r makten över tillgången till information, kunskaper och upplevelser. Bibliotekarien har därmed makt. Det är det som många av de negativa stereotyperna handlar om. Framför allt om att vi emellanåt missbrukar den. Visst närmar sig Ohlsson något när han säger att ”det krävs många positiva möten för att tvätta bort dessa negativa bilder”. Tyvärr släpper han analysen lite där, tycker jag. Det kan ju faktiskt vara så att de negativa stereotypiska bilderna av bibliotekspersonalen skapats ur verkliga situationer. Man brukar säga att det krävs tio goda serviceupplevelser för balansera en negativ. Men vad händer om bibliotekspersonalen lyckas med att skrämma bort folk som inte ger oss en chans att förbättra bemötandet? Vi lever upp till stereotyperna, precis som exemplet Ohlsson själv ger från en praktik. Man brukar också säga att sanningen finns i betraktarens ögon. Det skulle betyda att sanningen om bibliotekspersonalen finns i hur våra brukare ser oss. OK, biblioteken brukar få höga betyg när vi gör brukarenkäter – och de flesta kommer tillbaka vilket är ett gott betyg. Dock, efter de tillfällen jag blivit dåligt bemött i en affär – eller på ett bibliotek – så har det fått till effekt att jag aldrig kommer tillbaks.
Det där med makt, förresten. Vem har egentligen makten att definiera ”bibliotekarie”? Det får mig att minnas bibliotekschefens på ett statligt bibliotek bevingade ord: ”Vem som är bibliotekarie på det här biblioteket avgör jag!”. I en platsannons för några år sedan sökte ett högskolebibliotek en bibliotekarie där det bland arbetsuppgifterna fanns t ex kopiering, och då inte i form av digitalisering.
Ohlsson berör frågan i sin bok och konstaterar att bibliotekarier i populärkulturen ofta porträtteras med rutinmässiga sysslor, primärt assistentsysslor; låna ut och sätta upp böcker. Även om jag inte vet vilka ”äkta” bibliotekariesysslor som de kändisbibliotekarier (Kant, Mao mfl) som han räknar upp, ägnat sig åt, kan jag konstatera att högstatuspersoner som anställs på bibliotek gärna uppgraderas till bibliotekarier medan lågstatuspersoner som t ex frivilligarbetare på bibliotek betraktas som biblioteksbranschens parias. Det får mig att fundera på hur branschen skulle reagera på en BoI-utbildad frivilligarbetare på t ex Loftahammars bibliotek. För övrigt var Mao Zedong aldrig bibliotekarie – han jobbade på bibliotek, som assistent om jag förstått Wikipedia rätt (”Yang thought Mao exceptionally ”intelligent and handsome”,securing him a job as assistant to the university librarian Li Dazhao, an early Chinese communist.” )
Det sitter i huden
Och vad ska vi göra åt stereotyperna? Här upplever jag Ohlsson attityd motsägelsefull. Först tycker han att det behövs tydliga motbilder. Sen tycker han att de som på sitt sätt ger dessa tydliga motbilder är löjeväckande. Han raljerar över initiativ som visar på att biblioteksanställda är som folk är mest; de visar stolta upp sina tatueringar, de dansar magdans, de manifesterar sin yrkesstolthet genom att se ut som folk gör mest. Jag tror inte att det är Facebook-gruppen Tattooed Librarians som bekräftar stereotyperna – jag tror att det är de arenor där bibliotekarien ger sig själv utrymme att förakta besökarna och biblioteksanvändarna. Jag tror att ni vet vad jag menar… Jag tror också att det är rent kontraproduktivt ombibliotek använder sig av negativa stereotyperna i sin marknadsföring, oavsett hur gullig ungen eller katten är.
Universalmedlet mot stereotypiseringen av de biblioteksanställda är enligt Ohlsson en ökad tydlighet mot det omgivande samhället. Det är säkert så. I det menar jag att faktiskt också våga visa att man som biblioteksanställd har flera identiteter än att vara bibliotekarie, att man bär med sig olika kompetenser som kompletterar varandra och att vi samspelar med våra besökare och brukare, inte att vi bekämpar dem. För den som är intresserad av mina synpunkter så skrev jag ett kapitel i en annan BTJ-bok.
Ohlsson konstaterar att bibliotekariernas specialkompetenser är osynlig för för allmänheten. De är omdevetna om ”vilka sysslor som ingår i en bibliotekarietjänst, vilket också avspeglar sig i populärkulturens skildringar av det som ett ostimulerande, tråkigt, stressfritt och kravlöst yrke bestående av enkla och rutinmässiga arbetsuppgifter”. Dvs arbetsuppgifter som görs av biblioteksassistenter, eller vad menar karln?
Det får mig också att fundera över hur glamoröst man kan gestalta avancerad informationssökning och hittar svaret i filmatiseringen av Da Vinci-koden: Tom Hanks i taxin: ”I’ve got to get to a library, fast”.
Med tanke på strukturella förändringar i bibliotekslandskapet med rationaliseringar avseende bibliotekspersonalens arbetsuppgifter som ytterligare osynliggör bibliotekspersonalens traditionella kompetenser skulle det varit intressant att få Ohlssons kommentarer till företeelser som öppna bibliotek och profilinköp.
Det jag saknar
Eftersom jag är en hyfsat påläst besserwisser så kan jag inte låta bli att påpeka/gnälla över några saker.
Våga njuta av de positiva exemplen och suga på karamellen, oavsett om det handlar om Rupert Giles eller Kickass Librarian.
Reklam är en del av populärkulturen. Ohlsson anger bara ett par exempel, men kunde ha lyft fler, tycker jag.
Memes saknas helt och hållet. Den som är intresserad av bibliotekmemes kan börja med att kolla in Aaron Tays Pinterset Pin Board. Här är ett par exempel:
Eller
I citatet från Frank Zappa så funderar Richard Olsson om bevekelsegrunden för Zappa att jämföra att vara rockstjärna med att vara bibliotekarie. Då ska man veta att Zappa, som numer står staty utanför biblioteket i sin hemstad Baltimore, där hans mamma jobbade som, just det, bibliotekarie, också har sagt: “If you want to get laid, go to college. If you want an education, go to the library.”
Legofiering. Ett intressant inlägg om sterotypier ur ett annat perspektiv har Mr Library Dude
Bibliotekarien i filmen Party Girl är huvudpersonens gudmor inte mormor.
Bilder! Varför finns inte exemplen i bild? Välkomna till min Pineteret Pin Board Librarian Stereotypes för att se en del av de som nämns och andra.
Det finns ju musikexempel men inte så många. För inspiration kolla gärna min Spotifylista med biblioteksrelaterad musik. Det finns ju också hyllningar till biblioteken i musikform som kunnat lyftas fram. Lyssna på Manic Street Preachers ”A Design for Life”, där Manics sjunger: ”Libraries gave us power”. Bättre betyg kan vi knappast få!
När du läst boken kanske du vill göra ett Quizz? Mer skoj hittar du om du klickar på bonusfliken ovan.
Fakta: den amerikanska bibliotekariekåren består till 70-80% av vita kvinnor och att många kommer att gå i pension inom de närmaste åren. Vad säger det om bilden av bibliotekspersonalen när man pratar om imagebyggande och marknadsföring?
Men, män då? Ett nätverk (tror jag) av manliga amerikanska bibliotekarier presenterar därför ”Men of the Stacks”-kalendern 2012. Något för BTJ att fundera på, eller?
En ensam biblioteksforskare kan uppta ett helt märkvärdigt branchmediautrymme med en PR-kampanj för sina idéer om bibliotekens förlorade identitet. Jag menar Joacim Hansson i senaste BBL.
Jag som trodde att bara folkbiblioteken hade (minst) fyra identiter. Dessutom finns det en rad andra typer av bibliotek med andra uppdrag och målgrupper som ligger till grund för deras identiteter som t ex biblioteksmuseum.
Det Hansson vill bevisa är att (folk?)bibliotekens trendkänlighet och förändringsvilja ”anpassning” är ett hot mot (folk?)bibliotekens exixtens. Fast jag tror: Tvärtom! Det är viljan till att testa nya idéer, prova och förkasta som gjort att biblioteken fortfarande är efterfrågade. Det är också därför de kommer att finnas i framtiden. Det är dags att citera Darwin: ”Det är inte de största, starkaste eller mest inelligenta arterna som överlever. Det är de som anpassar sig till förändring som överlever.” Som Nokia ungefär; från gummistövlar till mobiltelefoner.
Det är märkligt att Hansson inte ser att det demokratiska samtalet från 1911 fortsätter, finns och frodas på biblioteken och med hjälp av 2.0-relaterade tjänster, som bloggar och wikis. Det känns lite elitistiskt.
Det är självklart att Bibliotek 2.0 är politiskt. Bibliotek 1.0 var också politiskt. Däremot bygger 2.0 på brukarmedverkan och innebär en maktförskjutning från den Allvetande Bibliotekarien till den gemensamma kunskapen hos deltagande och delaktiga samhällsmedborgare. I biblioteksperspektiv handlar det om att man får nya verktyg för att vara garanter för demokrati i lokalsamhället.
Hat jag rätt eller fel? Kommentera gärna.
Peace & Love är en av de mest framgångsrika festivalerna i landet med sina drygt 25 000 besökare i allla åldrar. Festivalen är uppdelad i två delar. Dels tre temadagar, dels tre musikfestivaldagar.
På temadagarna har man genom åren diskuterat miljöfrågor, bistånd, hur unga mår – sammhällsfrågor, kort sagt. Men det är nog musiken de flesta åker till Borlänge för.
Under misikfestivalen är hela stan avstängd, vakter och grindar – ingen kommer in som inte ska vara där eller har betalt biljett.
Själv åkte jag med min familj dit för att lyssna på gamla hjältar som Sex Pistols och Suzanne Vega.
Vi missade Manu Chao med en dag och Miss Li med några timmar…
På väg till framträdandet med Eldkvarn gick jag förbi biblíoteket.
-Kul, tänkte jag, det ska bli intressant att se vad de gör på festivalen. Och kan ni gissa vad de hade?
Jo, de hade STÄNGT!
Jag är övertygad om att biblioteket säkert var väldigt aktiva under de tre temadagarna där festivalen bl a erbjöd nattpoesi med en lång rad kända poeter. Biblioteket stod säkert som värd för diskussioner, seminarier och workshops, antar jag. Så personalen var kanske festivaltrött/prioriterade något annat, vad vet jag?
Men på musikfestivalen var det stängt. Då ska man notera att ett flertal butiker hade öppet, bl a bokhandeln.
Det här får mig att fundera över
1) Bilden av biblioteket.
Hur ser festivalbesökarna på att ett bibliotek är engagerat i en festival som Peace & Love? Jag tror de flesta besökarna inte bryr sig, speciellt om man inte tror att biblioteket är tillräckligt häftigt för att vara med. Det bekräftar biblioteket som än tråkig plats att vara på.
Däremot tror jag att de flesta skulle få en annan, positiv bild av biblioteket om man valt att vara med. Och då inte bara av biblioteket i Borlänge, utan av biblioteken som förteelse och mötesplats.
2) Vad skulle biblioteket kunnat bidra med på musikfestivalen?
Naturligtvis inte utlån av medier, möjligen av toaletter. Men man skulle också kunnat erbjuda ett ”pausutrymme”. Det är mycket ljud i Borlänge under tre festivaldagar. Biblioteket skulle kunna stå för att vara ett alternativ på många sätt.
Man skulle kunna vara samlingspunkt för de som gått vilse och kommit ifrån sina kompisar.
Man skulle kunna erbjuda bibliotekets publika datorer till festivalbesökare som bloggade eller ville skicka meddelanden till omvärlden.
3. Biblioteket som del i programmet Jag har en känsla av att arrangörerna av Peace & Love delat upp festivalen i en ”fin” del och en ”ruffig” del. Poesin fanns med men inte i samband med musikfestivalen. Men varför det? Varför skulle inte biblioteket kunnat haft ett program under musikfestivalstiden, med poeter som matchar musiken? Nu var det ett bra program med bl a fin-poeterna Suzanne Brögger och Jaques Werup under veckan – men under musikfestivalen skulle man kunna ha haft ett gäng ”fulpoeter” som Bruno K Öijer, Mattias Alkberg eller Anders Brokvist.
Eller varför inte ett ”Levande Bibliotek – Låna en fördom”, men det kanske man redan har haft…
4. Vad skulle man riskera?
Nerspydda golv? Peace & Love är en av de mest välorganiserade festivaler jag varit på, klart att det fanns folk som druckit för mycket – men de höll sig utanför festivalområdet.
Försvunna böcker? Knappast värre än en vanlig fredagkväll.
Många besökare? Är det farligt? Jag tror att man hade fått ”rätt” besökare, allra helst om hade haft ett program.
Slut på toapapper? Säkert. Men det kanske hade varit en god investering.
Högt ljud utifrån? Men man kunde alltid ha skickat ut någon att hyssja på banden som spelade, eller?
Annars kan man göra som Arvika bibliotek på Arvikafestivalen! Se också kommentaren nedan!
I senaste Electronic Journal of Academic and Special Librarianship skriver Maura Seale en artikel om hur massmedia ser på bibliotekspersonalen – och än värre: allmänheten: hon ser fem stereotypa roller:
– Bibliotekaren som en gammal ogift fröken
– Polisbibliotekarien (”…mentions a Seinfeld episode that features a “library investigator,” who is “extremely zealous” and vaguely threatening”)
– Bibliotekarien som parodi
– Den (socialt) oskicklige bibliotekarien
och taadaa!
– Bibliotekarien som hjälte
Bra att det sista kom med! Ni missade väl inte The Librarian på TV6 häromkvällen?
I en utmärkt artikel i danska Bibliotekspressen nr 13 s 8 – 11 finns en beskrivning om hur biblioteken kan arbeta med sociala webbar som Flickr, MySpace, YouTube och Facebook:
– Bibliotekarier kan inte längre ha det förhållningssättet att det är vi som avgör vad kunskap är och stt det är vi som vet var den finns att hämta, säger Susanne Kierkegaard på Roskilde Bibliotekerne.
Bibliotekarierna måste hitta nya sätt att förmedla kunskap. De ska inte längre uppfattas som auktotiteter bakom en disk, menar Esben Fjord på Danmarks Biblioteksskole. Bibliotekarierna ska fungera som virtuella vänner med de unga brukarna och möta dem på deras villkor och på de ställen där de söker information.
Danmarks Biblioteksskole arrangerar den 27 september en temadag kring ”Sociale teknologier kring fremtidens bibliotek 2.0” – och om Bok- och Biblioteksmässan inte inträffat så hade det varit kul att vara där.
När de Nya zeeländska bibliotekarierna träffas senare i månaden står en ”total libarian makeover” på agendan. Enligt Sunday Star Times ska den lokala modegurun Paula Ryan hålla en workshop för att ge tips på hur bibliotekarierna kan förändra sin konservativa och dataerade image.
Det hela har skapat oro i kiwi-leden. Där en del säger att de inte känner igen sig i steroptypierna och säger att de minsann har häftiga kläder, medan andra irriteras över att tillfälliga modetrender ska få mer fokus än bibliotekariens fackkunskaper. Bilden är från Christchurch City Libraries på Flickr
Det är som om Cecilia B Jonson t ex skulle ha ett seminarum på Svensk Biblioteksförenings Biblioteksdagar. Å andra sidan kanske det inte behövs. Det påminner om ”den där” artikeln i Vice Fashion från i vintras. Läs min tidigare blogg om Tofflor som symbol för en identitetskonflikt
Birgitta Lagerqvist och Christina Larsson har skrivit en jätteintressant BHS-magisteruppsats, Du ser inte ut som en bibliotekarie!: Kläder och identitet i bibliotekarieyrket, om kläder som identitetsskapare hos unga kvinnliga bibliotekarier. Författarna har speciellt intresserat sig för hur yngre kvinnliga bibliotekarier förhåller sig till sitt yrkesval och de stereotypier som finns i branschen.
Bemötande
Författarna pekar på det faktum att allmänhetens bilder av bibliotekarien påverkar synen på biblioteket, vilket i sin tur påverkar hur biblioteket används:
”Bibliotekarieyrket är ett serviceyrke och inom alla serviceyrken är kundbemötandet mycket viktigt. I bemötandet är det första intryck man ger avgörande för den fortsatta kontakten och den bild som kunden eller biblioteksbesökaren bär med sig. Att kläder och utseende ingår i detta först intryck är inte helt oväsentligt”
Paradoxer
I sin undersökning tangerar författarna ett par väldigt viktiga frågeställningar och paradoxer som berör folkbibliotekens roller i samtiden:
1) Biblioteken har en bild av sig själva som oumbärliga för rätten till fri information. Men allmänhetens bild av biblioteket är annan. Bibblan ett ställe där man i första hand kan låna böcker. Bibliotekarien ses som en passiv person. Bibliotekarierna däremot ser sig själva som professionella yrkesutövare som bygger upp bestånd och tillgängliggör information.
2) När biblioteksarbetet har blivit mer utåtriktat betyder det att bibliotekarien måste framträda mer. Biblioteket blir en scen där personalen måste ta emot och interagera med användarna. Det går inte längre att gömma sig i hyllorna eller bakom en disk.
3) Om biblioteket definieras som samhällets vardagsrum – hur ska man vara klädd för att arbeta där. Är det OK att traska runt i favorittröjan och kippande samdaler? Hur hemskt (som i hem-likt) får biblioteket vara?
Botemedel? Författarna menar att om man vill skapa en annan image åt biblioteket och bibliotekarien, måste man även vara medveten om, och försöka övervinna, de negativa stereotyper som finns hos allmänheten. För att skapa en modern, positiv bild av bibliotekarien krävs att biblioteket marknadsförs på ett tidsenligt sätt.
Man citerar också internationell forskning som säger att det inte är bra att skriva om stereotypen. Genom att ständigt uppmärksamma stereotypen bevaras de negativa bilderna. Förändringen måste komma från bibliotekarierna själva, bl.a. genom att de inte bidrar till att förstärka och sprida de stereotypa bilderna.
Kläderna
Enligt undersökningen finns det finns en tillåtande attityd när det gäller kläder på bibliotek. De intervjuade bibliotekarierna säger att det är svårt att dra några gränser för vad som skulle vara direkt olämpligt. Alltför utmanande kläder tycker de flesta är mindre bra, alltför urringat eller alltför kort kjol inger inte det förtroende som de vill signalera. Dessutom är det opraktiskt, bibliotekarieyrket är delvis ett fysiskt arbete.
Alltför fritidsbetonad klädsel är dock inte rätt – speciellt inte tofflor!
”Det spelar ingen roll hur snyggt man klär sig för övrigt, tofflorna förstör allt. Tofflor kan symbolisera institution eller ses som alltför hemmaaktiga.”
De unga bibliotekarierna vill hellre efterstäva att inge förtroende och signalera kompetens. En alltför utmanande eller avklädd klädkod skulle ge ett felaktigt intryck av vad biblioteket kan ge för service. ”Man kan inte inge det förtroende som en bibliotekarie troligen vill, om uppmärksamheten riktas mot en djup urringning eller en bar mage. Man ska helt enkelt inte rikta uppmärksamheten på bibliotekariens kropp, en av informanterna säger att bibliotekarien har en ”avsexualiserad image”. (Och menar nog att det är så det ska vara, men att det samtidigt är lite tråkigt.) Det är ett kvinnoyrke, och en kvinna som använder en klädkod där hon kan uppfattas som objekt, ger troligen inte rätt signaler i bibliotekssammanhang”Valet av klädsel speglar vilken syn man har på sitt uppdrag”
Peter Alsbjers blogg (2007 - 2022) 