Bibliotekslagen

Niclas Lindberg om bibliotekens nya utmaningar

Svensk Biblioteksförenings generalsekreterare presenterar sitt perspektiv på (folk)bibiotekens nya utmaningar i dett tal till biblioteksnationen.
Är det fråga om ”biblioteken” i allmänhet som står inför de utmaningar Niclas beskriver eller mer specifikt folkbiblioteken eller för den delen skolbiblioteken – eller rentav forskningsbiblioteken? Troligen har utmaningarna bäring på flera bibliotekstyper men, liksom lagen, i olika omfattning.

Filmen finns tillgänglig till allmänt beskådande från kl 14 den 4 februari 2015.

  • Det grundläggande uppdraget
  • Medie- och informationskunskap (MIK)
  • Relevans för många – inte allt färre
  • Strategier, planer, samverkan
  • Barnen, barnen barnen

I tystnaden efter Honeths uttalande

I samband med en nationell konferens om forskningsbibliotekens nya roller gjorde statssekreteraren vid utbildningsdepartementet, Peter Honeth, ett viktigt uttalande där han slog fast att Kungl. Bibliotekets huvudroll är att vara ett forskningsbibliotek och att det nationella uppdraget som samordnare för allmänna biblioteksväsendet snarast är att betrakta som en biroll.

Det som är mest anmärkningsvärt är kanske inte uttalandet i sig, utan tystnaden i Bibliotekssverige. I referatet i Biblioteksbladet görs ingen analys av betydelsen av det Honeth faktiskt sa. Den enda som tycks reagerat är Elsebeth Tank.
Tystnaden återspeglar en grundläggande skärningspunkt i Bibliotekssverige – den mellan statligt finansierade forskningsbibliotek och de allmänna folkbiblioteken. Problematiken finns, enligt min uppfattning, även inom Svensk Biblioteksförening och på den nationella nivån mellan utbildnings- och kulturdepartementen och de som jobbar med läsfrämjande (Kulturrådet) och de som jobbar som stöd för forskning/kulturarvet (Kungl. Biblioteket).
Det är positioneringar som varken främjar verksamhetsutveckling, samverkan eller kvalitet.

Honeth är en politiskt tillsatt tjänsteman på högsta nivå i utbildningsdepartementet. Han har, enligt mitt förmenande, en nyckelroll genom att kunna påverka KB:s uppdrag genom att formulera KB:s  förordning och instruktion  samt ge resurser i form av en budget. Han är därmed en av de som har starkast möjlighet att påverka svensk statlig bibliotekspolitik. Och det gör han.

Det är därför av stor vikt att lyssna när han uttalar sig. Speciellt när han ger uttryck för regeringens förväntningar.

Vad är det då han säger?

Svensk Biblioteksförening filmade Honeths anförande. Hans uttalande om huvudroller och biroller ligger 27-30 minuter in på filmen.

 

Jag har gjort en transkribering om ni inte orkar spola fram med början 27m 30s:

”Det för mig in också på KB:s nya instruktion. KB är ett forskningsbibliotek. Det är tillsammans med det här nationalbiblioteksbiblioteksfunktionen, att spara, ja, än så länge allt svenskt tryck och successivt nu också info, bild och e-material. Det är huvudrollen för KB. … KB har också roll, en viss roll mot folkbiblioteken, och jag säger mycket medvetet en viss roll. Det här har varit mycket diskussioner om hur ska vi se på de här olika rollerna? Därför säger jag tydligt: KB:s absoluta huvudroll är forskningen. KB har också en viss roll att stötta utvecklingen av biblioteksväsendet i övrigt. Den rollen skulle kunna bli väldigt stor, och den kanske borde bli väldigt stor, men det kan inte vara så att den går ut över det som trots allt är KB:s huvudroll. Det här är en av utmaningarna som KB och KB:s ledning naturligtvis har att hantera, för förväntningarna både från forskningen men också från det allmänna biblioteksväsendet på KB är stort. Stora förväntningar – trots allt begränsade resurser. En tydlig markering av en huvudroll, men också en tydlig markering av en biroll. Så ungefär skulle jag uttrycka regeringens förväntningar när det gäller KB.”

 Varför är det då intressant?

Jo, för att han uttrycker regeringens förväntningar på KB. Samma regering som antagit en ny bibliotekslag vars § 18 säger att ”Den myndighet som regeringen bestämmer ska ha en nationell överblick över och främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet.” och vars förordning definierar ett antal likställda uppdrag, däribland uppdraget ”ha en nationell överblick över det allmänna biblioteksväsendet och främja samverkan och utveckling inom området”.
I förordningen finns inget formulerat om huvud- eller biroller utan alla borde vara lika relevanta, tycker jag i alla fall.

Det är också intressant i perspektivet av de på olika håll uttryckta behoven av en nationell biblioteksstrategi. Med utgångspunkt från Honeths resonemang behöver den knappast innefatta hela det allmänna biblioteksväsendet. Det räcker rimligen med forskningsbiblioteken och här finns det ju redan en etablerad struktur för samverkan, så varför skulle det behövas en nationell biblioteksstrategi överhuvudtaget?

En sak Honeth säger som är nog så sant: förväntningarna på KB blev stora när de tog på sig uppdraget för nationella samverkan. Kanske blev de för stora. Inte minst från folkbiblioteken. Förmodligen är det dags att skruva ner dem.
Ingen skugga ska dock falla på de tjänstemän på KB som oförtrutet jobbar  med uppdraget i fortsättningen på § 18: att ”tillsammans med de regionala biblioteksverksamheterna och kommunerna följa upp hur de biblioteksplaner som antagits har utformats och hur de används.”.

Barnperspektivet, någon?

Presentation av den nya Bibliotekslagen

Idag är jag i Kopparberg i Ljusnarsbergs kommun och presenterar den nya bibliotekslagen för förtroendevalda, verksamhetsansvariga och bibliotekspersonal. Det är det första anhalten i en turné till de politiska facknämnderna med ansvar för folkbiblioteksverksamhet, och i det här fallet skolbibliotek.

Turnén är del av en metod för att genomföra den regionala delen av Kungl. bibliotekets uppdrag att ”tillsammans med de regionala biblioteksverksamheterna och kommunerna följa upp hur de biblioteksplaner som antagits har utformats och hur de används”. En annan del är en workshop-serie med biblioteksansvariga chefer.
Även om Ljusnarsbergs kommun är länets minsta och en av de mindre i landet, så har de kommuner en aktuell plan.

Tack till Niclas Lindberg för input till denna presentation. Själva ppt:n innehåller just inte så mycket mer än lagtexten, så det kanske inte så mycket att kolla. Den nyfikne kan möjligen hitta något användbart i kommentarerna.

Yttranden om förslaget till ny bibliotekslag

På fredag ska yttrandena om förslaget till ny bibliotekslag in till Kulturdepartementet. Jag gör därför en sammanställning av de jag har hittat på webben.
Lägg gärna till i kommentarsfältet om du känner till några fler.  

Jag upptäckte precis att allt samlas på Kulturdepartementets webbplats, så jag fyller inte på den här listan.

Här kan du ta del av de remissvar som har kommit in till Kulturdepartementet avseende Kulturdepartementets departementsskrivelse med förslag till en ny bibliotekslag. Diarienummer: Ku2012/836/RFS

BiS

Borås Stad

DIK

Diskrimineringsombudsmannen (DO)

Karlstads kommun

Konsumentverket

Kungl. Biblioteket

Landstinget Sörmland

Landstinget i Uppsala län

Läraranas Riksförbund

Region Halland

Region Skåne

Region Värmland

SKL

Statens kulturråd

Stockholms Stads kulturförvaltning

Svensk Biblioteksförening

Sveriges Länsbibliotekarier

Ungdomsstyrelsen

(MP) motionerar om en grön bibliotekspolitik

Miljöpartiet föreslår en rad aktiviteter i sin motion om en grön bibliotekspolitik.

Man efterlyser en reviderad bibliotekslag och att regeringen under 2012 ska komma med förslag på sådan. I lagen bör bibliotekens demokratiska uppdrag stärkas och det ska framgå i lagen att biblioteken ska ha utbildad personal.
(MP) vill vidare att det ska finnas minst  ett folkbibliotek i kommunal regi i varje kommun.

(MP) menar att  Kungliga biblioteket behöver tillföras resurser för att fungera ändamålsenligt som nationell samordnare av biblioteksväsendet och föreslår ett utökat uppdrag för region- och länsbiblioteken som litterära centrum. (MP) efterlyser vidare en stärkt infrastruktur för bibliotekens digitala tjänster för en mer samlad och en mer personlig service.

Avslutningen på motionen är pampig:

”Biblioteket, böckerna, databaserna framställs ofta som det mest centrala i biblioteksväsendet och i bibliotekspolitiken, men allt detta är bibliotekariens verktyg för att arbeta för de högre syften som bibliotekslagen förordar, såsom yttrandefrihet, samhällsdeltagande och bildning. Det är en missuppfattning att när människor själva söker sin information och biblioteken automatiseras, då behövs inga bibliotekarier längre. En reviderad bibliotekslag behöver tvärtom lyfta fram bibliotekariens roll och funktion på ett sätt som inte låser fast yrket, men skapar förutsättning för professionens utveckling över tid och rum.”

Om bibliotekslagen som kulturlag, samverkansmodellen och barnperspektivet i KB:s inflytandestruktur

Jag satt och läste i Ungdomsstyrelsens rapport När – Var – Hur om ungas kultur, som jag skrivit om här, när jag fick en förfrågan om medverkan från Framsidan, ni vet en av få riktigt viktiga och värdefulla tidskrifter om svensk biblioteksverksamhet. Nu hade man tydligen fått nej tack till att bidra från ett 30-tal andra skribenter och de började tydligen bli desperata och leta i bottenskrapet efter publicitetskåta personer. Och då dök tydligen mitt namn upp.
Det dom ville att jag skulle svara på en fråga hur 2§ i Bibliotekslagen bör tolkas. Ni vet den där med ”Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.” Men inte hela paragrafen, utan den som handlar om ”kulturell verksamhet i övrigt”. Dvs biblioteken som kulturhus.

Är Bibliotekslagen även en Kulturhuslag?

Formuleringen i lagen som jag tidigare inte funderat speciellt mycket över, triggar igång lite tankar. Till att börja med kollar jag upp i vilka lagar där ordet kultur eller kulturell nämns. Om man tar bort  mer eller mindre irrelevanta lagar och förordningar som har med statliga bidrag olika konstformer, instruktioner till statliga myndigheter, överenskommelser med andra stater, olika kungörelser och undantar den ganska omfattande lagstiftningen om kulturminnen och kulturarv så finns det kulturaspekter på en handfull lagar.
En del handlar om olika etniska minoriteters rättigheter till en egen kultur ( som t ex Sametingslagen: ”Sametinget ska verka för en levande samisk kultur och ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur.” eller Förordningen om särskild utbildning med judiska studier i grundskolan: ”Den särskilda utbildningen syftar till att öka möjligheterna för elever i grundskolan som tillhör den nationella minoriteten judar att fördjupa sina kunskaper om sin minoritets kultur, historia, traditioner och religion.”). Andra handlar om handikappades rätt till  kulturella aktiviteter (LSS: ”I insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. I LSS anges också att det är en kommunal uppgift att verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i LSS 1 §”).

Biblioteket i Haninge kulturhus

Men, när det gäller lagstadgad rätt till kultur för allmänheten – som i Norge ungefär – så saknas det helt i Sverige. Men enligt mitt förmenande, och jag är ingen jurist, så jag har kanske helt fel, finns det en svensk kulturlag iom skrivningen i Bibliotekslagen om att samhället ska erbjuda alla medborgare en plats  – biblioteket – för ”kulturell verksamhet i övrigt”!
Även om skrivningen i lagen är vag, aldrig har prövats  och kulturbegreppet inte definierats så är formuleringen i  lagen tillräckligt kreativ att Bibliotekslagen kan tolkas som en Kultur(hus)lag.

 Kommunbiblioteken i samverkansmodellen

Just denna sommar sitter en lång rad regionala kulturbyråkrater och brottas med förslag till formuleringar i de kulturplaner som landstingen och staten ska bli överens om när det gäller statliga och regionala ambitioner för kulturlivet i landet, enligt den så kallade samverkansmodellen, före detta koffertmodellen.
Även om samverkansmodellen främst har som mål att reglera förhållandet mellan stat och län/region kring de verksamheter som får statligt bidrag (regional museiverksamhet, musik, konsulentverksamhet, bibliotek etc), så har många i andra generationens samverkansavtal utgått från ett regionalt perspektiv. Det är lika viktigt att man inom länet har en samsyn om tillgången till  och fördelningen av kulturverksamheterna, som att hitta fördelningsprinciper och ambitionsnivåer som överensstämmer med det staten ger uttryck för.

Ibland omnämns även kommunernas folkbiblioteksverksamheter i kulturplanerna. Oftast i samband med kartläggning över hur de regionala biblioteken arbetar.
Folkbiblioteken är, enligt mitt förmenande, i regel den enskilt största utgiftsposten för kultur på kommunal nivå. Först kommer folkbiblioteken, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen kommer möjligen kulturskolorna, därefter eventuella konsthallar, museer och andra institutioner. I t ex Örebro län omsätter folkbiblioteken ca 100 miljoner kronor per år. Pengarna går främst till lokaler, medier och löner.

Jag är övertygad om att folkbiblioteken borde kunna ha en mer framträdande plats i kulturplanerna utifrån uppdraget att erbjuda allmänheten en plats för kulturella aktiviteter. Allra helst när man beskriver den regionala infrastrukturen för kultur. Biblioteken är ju utpekade i lagen som arenor för kulturell verksamhet, vilket borde innefatta en lång rad konstformer förutom litteratur. Det borde finnas utrymme för såväl aktivt deltagande som mer passivt betraktande.

Och vad har det med KB att göra?

Ungdomsstyrelsens rapport lämnar förslag på hur man ska sammanställa statistik så att man får en mer rättvisande bild av ungas levnadsvillkor relaterat till kulturutövande. Enligt Ungdomsstyrelsen skulle det vara önskvärt att få ytterligare information och kunskap om olika verksamheter som bidrar till ungas eget kulturutövande: ”… ungas deltagande i olika kulturverksamheter bör följas över tid och på ett annat sätt än idag. De områden som ska inkluderas är ungas deltagande i studiecirkelverksamhet, musik- och kulturskolorna samt kommunala verksamheter som öppna fritidsverksamheter, bibliotek och finansiering genom småskaliga arrangörsstipendier.”

En samlad kunskap om ungas kulturutövande ska kunna säkras och förstärkas genom en nationell, representativ och återkommande insamling av uppgifter om ungas kulturutövande. Här är det viktigt att Myndigheten för kulturanalys och Ungdomsstyrelsen har en nära samverkan. Statistiska centralbyrån spelar också en central roll, säger rapporten. Man vill därför ”förbättra deltagarstatistiken inom folkbildningen, musik- och kulturskolorna samt bibliotekens verksamhet kring kultur”.

Således bör myndigheten med ansvar för nationell bibliotekssamverkan, KB, vara lite på tå när Myndigheten för kulturanalys knackar på dörren och ställer frågor om bibliotekens kulturella verksamhet och speciellt när det rör ungas deltagande i kulturlivet.
KB lär inte komma undan att ha en barn- och ungdomsstrategi för sin verksamhet. Det är något som kommer att gälla alla statliga myndigeter. En positiv signal är att man tar in Svenska barnboksinstitutet för att lägga ämnesord i Libris.
Men frågan är hur beredd man är på att samla in och analysera uppgifter om folkbibliotekens kulturella verksamheter ”i övrigt”?
Varför inte bjuda in representanter för Ungdomsstyrelsen som medlemmar till den nationella referensgruppen? Då kan man slå två flugor i en smäll; trovärdighet att man tar barn- och ungdomsperspektivet på allvar; legitimitet när det gäller att förhålla sig till bibliotek som kulturarenor – speciellt när det gäller en prioriterad målgrupp.

Jag tror att det blir extra viktigt för KB att tänka utanför biblioteksfältet om de ska kunna genomföra det nationella uppdraget. Därför måste man ge sig ut utanför sin trygghetsbox och även bjuda in andra aktörer än de som i förstone verkar vara självklara. Jag menar att folkbibliotek är alltför komplexa organisationer för att enbart utlämnas till bibliotekarier för sin verksamhetsutveckling..
Och eftersom KB tydligen inte finns på Ungdomsstyrelsens karta (än) så borde det vara taktiskt rätt att visa på att barn- och ungdomsperspektivet är högprioriterat på KB!

Själv tycker jag att det finns en stor risk för grupptänkande i en nationell referensgrupp där medlemmarna liknar varandra för mycket. Syftet med den nationella referensgruppen är att fånga upp strategiska frågor från KB:s expertgrupper. Just därför tror jag att man måste söka sig utanför biblioteksfältet. SUHF representeras ju bl a av ett par universitetsrektorer, det är ju bra.  Men annars ska man kanske hellre tänka kommundirektörer, journalister eller professionella omvärldsanalytiker. Men visst, ja, såna jobbar ju inte gratis…

Förslaget till ny bibliotekslag är klart

Enligt Regionbibliotek Västra Götalands Framsidan är Inger Eide Jenssens förslag till bibliotekslag klar. Till de nya formuleringarna i lagen:

”Varje kommun ska ha folkbiblioteksverksamhet tillgänglig för alla och utformad efter kommuninvånarnas behov. Folkbibliotekens utbud av medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet.”

”På folkbiblioteken ska allmänheten avgiftsfritt få låna, eller på annat sätt få tillgång till, litteratur och lämpliga medier som biblioteket tillhandahåller oavsett publiceringsform.”

”Varje region och landsting ska bedriva biblioteksverksamhet med syfte att främja samarbete, kunskapsutveckling och kvalitet inom regionens biblioteksverksamhet.”

”Regeringen utser den myndighet som ska ha som särskilt uppdrag att ansvara för nationell överblick och samverkan samt att främja utvecklingen inom det allmänna biblioteksväsendet och i samarbete med kommuner, regioner och landsting kontinuerligt utvärdera bibliotekens arbete.
De regionala och landstingskommunala biblioteksverksamheterna ska samverka med den statliga myndighet som svarar för uppföljning och bistå denna med underlag för uppföljning och utvärdering av biblioteksverksamheterna.
Frågor rörande bibliotekslagens tillämpning handläggs av den myndighet som Regeringen utser.”