Om digital övervakning och personlig integritet på svenska bibliotek

I sin sin masteruppsats från Uppsala universitet – Lämna mig ifred –  närmar sig Johannes Soldal ett brännande aktuellt ämne: motsättningen mellan myndigheters och dataföretags önskemål om ökad digital övervakning och biblioteksanvändarnas behov av personlig integritet när de använder sig av bibliotekens datorer och/eller nätverk.

Samtidigt som tillgången till den information som kan hämtas från internet blir en naturlig fortsättning på traditionell biblioteksverksamhet finns det integritetsproblem med bibliotekens internettjänster, menar författaren.

En av utgångspunkterna är hur det amerikanska Library Freedom Project påverkat en liknande rörelse här i Sverige. Ett exempel som Soldal nämner var t ex det kryptoparty som genomfördes på KB förra vintern. En annan av aktörerna kring dataintegritet är Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter, DFRI som menar att  biblioteken är ”bildningscenter som når ut till många av dom som behöver veta mer om digitalt skydd.” Författaren citerar Linus Nordberg på DFRI: det verkar ”hända grejer när KB tar tag i frågorna”. (Se där ytterligare ett uppdrag för Nationell biblioteksstrategi!) Soldal skriver att enligt KB:s Elisabet Ahlqvist (numer Rundqvist, min anm) ”var det utifrån arbetet med DigiDel som tanken väcktes att även jobba med personlig integritet”

Några av de slutsatser som författaren kommer fram till är

• Genom att använda sociala insticksprogram (från t ex Facebook, Twitter eller Instagram) på sina webbsidor så bidrar biblioteken till övervakningen.
• Låg digital säkerhet på biblioteken är ett hot mot utsatta grupper i samhället – grupper vars integritet biblioteken tidigare har tagit stolthet i att försvara.