Jag prövar att sticka ut hakan angående en fortsatt debatt om social oro på bibliotek.
Ungdomar – eller andra (missbrukare, högljudda tidningsläsande pensionärer, personer med psykiska problem) – som stökar till det på biblioteken är ingen ny företeelse, inte heller hur biblioteksansvariga kan komma till rätta med ordningsproblemen. Mitt första fasta jobb på bibliotek (hösten 1974) handlade om att vara resursperson på numer nedlagda Skogrundans filial i Karlskoga, där just ett gäng ungdomar trakasserade personalen.
- Ett av de bästa sätten är att bredda kompetensen hos bibliotekspersonalen, och då tänker jag inte främst på ordningsvakter. Jag tänker mer på fritidsledare om ordningsproblemen handlar om att det inte finns utrymme för ungdomar i deras sociala närmiljö, eller socialarbetare och kuratorer om det handlar om ”socialt utsatta områden” om ordningsproblemen kan härledas till det. Kreativa bibliotekspedagoger kan stimulera till aktivt lärande när de traditionella bibliotekariernas kompetenser inte räcker till. Förmodligen kan det behövas bibliotekspersonal med bredare bakgrund och olika erfarenheter av att jobba med olika målgrupper.
I många sammanhang lyfts folkbibliotekens roll att vara ett verktyg för social hållbarhet – speciellt i utanförskapsområdena. Men för att verktyget faktiskt ska fungera effektivt krävs att beslutsfattarna tar sitt ansvar och ger verksamheten mer resurser så att biblioteksansvariga kan ta in rätt kompetenser. - Om biblioteket ska vara en kraft i lokalsamhället så borde ansvariga bjuda in orosmomenten till dialog – de kanske har svar på vad de vill ha biblioteket till – och svaren borde kanske förmedlas vidare till ansvariga politiker.
Här finns en intressant paradox – några av de som skapar oron tillhör de grupper som omnämns som prioriterade i bibliotekslagen. Några av de som skapar oron hör till de grupper som folkbiblioteken annars har svårt att nå. ”Bibliotek är platser där informationsspecialister hjälper allmänheten i deras eviga sökande i att förstå vad som sker i omvärlden” lär Cory Doctrow ha sagt. Det gäller ju också de här grupperna.
Här finns ju ett gyllene tillfälle om beslutsfattarna tar sitt ansvar och ger verksamheten mer resurser så att biblioteksansvariga kan ta in rätt kompetenser. - Folkbibliotek brukar ibland kallas ”samhällets vardagsrum” och jämföras med antikens torg. Men även hemma i vardagsrummet eller på torget gäller vissa regler, rättigheter, medan annat, friheter, som man kan ta sig – fungerar inte – eftersom det är ett socialt, offentligt rum som ska vara till för alla.
Att porrsurfa på de publika datorerna, slåss, skrika ”hora” till personal eller andra besökare eller spela fotboll i magasinet är en frihet besökarna kan ta sig, men det är ingen rättighet.
Om det nu är ungdomar som orsakar störningen så borde det rimligen vara relevant att utöka vuxennärvaron på biblioteken. Det är ungefär så skolan skulle tackla motsvarande problem. - Sker det olagliga aktiviteter på biblioteken så finns det rutiner för det oavsett om det handlar om hets mot folkgrupp, olaga hot eller pedofiler.
Likaså sker det i regel en kontinuerlig fortbildning kring säkerhetsfrågor och hur personalen ska agera i svåra situationer. Det är delar av de arbetsmiljöinsatser som ansvariga gör.
Däremot är det tveksamt hur pass förberedda de nyutbildade från B/I-utbildningarna är på hur det är på en del – långt ifrån alla – av biblioteken.
Peter Alsbjers blogg (2007 - 2022) 
Hej!
Ett helt fantastiskt, läsvärt och välskrivet inlägg (som vanligt kan tilläggas) och ett i debatten sällsynt sakligt och konstruktivt inlägg för hur vi rent konkret kan komma tillrätta med stök och bråk på biblioteken. 🙂
Det kan väl vara värt att understryka att 1. det till syvende och sist är den enskilde besökaren som är ansvarig för sitt uppträdande även om samhälle och kommun kan göra en del för att så att säga kratta manegen, 2. bitvis högljuddhet till följd av normala diskussioner, livliga skolklasser, funktionsnedsatta som tar plats, m.m. är inte synonymt med stök och bråk, vilket tyvärr inte alla verkar ha klart för sig i debatten. (Själv anser jag att detta är en helt naturlig del i bibliotekets ljudmiljö, även om tysta studierum såklart också skall finnas.), 3. utbildning om hot och våld är bra, men det skall bara vara ett sätt att hantera,bearbeta och vara proaktiv i en farlig situation tills ordningsvakt och polis är på plats. Bibliotekarien är inte och skall inte vara någon slags väktare och behöva använda våld i sin yrkesutövning samt 4. det är också en arbetsmiljöfråga där arbetsgivaren har ansvar för arbetsmiljön och där skyddsombudet har en viktig roll. Arbetsmiljörätt m.m. inklusive givetvis arbetsgivarens och skyddsombudets funktioner, är något som borde ingår i kursplanen på BHS. Oavsett var man hamnar, är det ju ändå samma regler som gäller och det kanske då kan vara lättare att hantera en icke önskvärd situation om detta sitter i ryggmärgen hos de nyutexaminerade kollegorna? Tänk t.ex. att skyddsombudet stänger en filial p.g.a. oacceptabel psykosocial arbetsmiljö (Läs hot och våld.) och Arbetsmiljöverket bötfäller arbetsgivaren med anledning av brister i arbetsmiljön. Detta om något borde ju bli, ursäkta uttrycket, en blåslampa i baken på sömniga beslutfattare högre upp i ”näringskedjan”.
Att beskriva folkbiblioteket som samhällets vardagsrum är en liknelse jag själv är förtjust i. 🙂 Inte ens en tonåring eller vem som helst egentligen, beter sig hur som helst i sitt eget vardagsrum, varför då göra det i samhällets dito?
Konstruktiva dialoger är bra, men det finns (förmodligen) ändå alltid en lite klick som bara är där för att förstöra för andra. Dessa bör ta snacket med ordningsvakterna och polisen. Övriga kanske inte är så biblioteks- och läsvana, men kanske istället gillar mer handfasta saker som att spela och programmera spel eller meka med moppen. Då kanske man skulle kunna be dem hålla i någon programmerings- och spel workshop i bibliotekets regi? Eller fungera som frivilliga IT-handledare för äldre och andra IT-ovana? Eller att skaparbibblan-aktiviteter mer är deras ”grej”?
Nu skall jag inte bli mer långrandig. 🙂
Tack Peter för ett utmärkt inlägg!
//Nisse