Om MIK2013 (medie- och informationskompetens)

Statens medieråd är på turné i landet med ett program som riktar sig till bibliotekspersonal på folkbibliotek och i skolor samt lärare. Primärt är tanken att sprida idén om begreppet MIK, dvs det som förr kallades media literacy: medie- och kommunikationkunnighet samt att marknadsföra sin sajt om MIK förbibliotekarier som släpps på webben den 27 november. Häromdagen var det dags för Västeråsdelen av turnén. Över 200 deltagare fick en bakgrund till begreppet och ett perspektiv på tillämpningen via representanterna från medieråd och högskola. En del var välbekant för några, annat var helt nytt för de flesta.

Bl a presenterades den aktuella statistik om barn och ungas medievanor som medierådet tagit fram (Ungar & medier 2012/13 och Småungar & medier 2012/13). Själv blir jag lite skeptisk när statistiken blandar äpplen och päron. Jag tror man måste skilja ut  frågor om den tekniska användningen av internet, mobiler eller paddor från innehållsliga frågor om vad barnen faktiskt gör (lyssnar, tittar, läser). Att vara på Spotify, Facebook eller titta på SvT Play innebär att man ”är på Internet” – men jag tror inte att barn och unga uppfattar det så, när de svarar. Jag tror att de svarar att de lyssnar på musik, umgås med kompisar eller tittar på TV – oavsett medieformat. För dem är tekniska frågan ofta en hygienfaktor. Att de har smarta telefoner innebär de facto att de är på Internet – och där gör de allt som kan göras där. Om jag jämför med mig själv har jag gärna radion eller teven på, sas i bakgrunden – men det är inte säkert att jag lyssnar eller tittar. På datorn kan jag ha Facebook-sidan uppe – men jag står inte framför datorn hela tiden och väntar på att något ska hända. Ofta gör jag allt på en gång. Multitasking är begreppet – dvs förmågan att göra fler saker samtidigt, något som dagens ungdomar är experter på. Frågar man om deras mediekonsumtion i tid lär det i många fall behövas fler än 24 timmar på ett dygn.

Lisa Adamson från Center för skolutveckling i Göteborg pratade om digital literacitet och kom in på hybridlitteratur, typ förstärkta, interaktiva böcker och fan fiction i text och video. Själv saknade jag ett resonemang kring trenden spelifiering i sammanhanget med kopplingen till annan internetaktivitet typ geopositionering. Medierådet Alma Kastlander påminde om det nödvändiga i att vara källkritisk oavsett medieform. Vi kanske snarare finns i ett desinformationssamhälle än ett informationssamhälle, menade hon. Hon beskrev också den digitala klyftan i samhället som går mellan de som kan hantera informationen och de som inte kan det – dvs själva grundargumentet för att utveckla sin egna medie- och informationskompetens.

Den här bilden är lite random i sammanhanget. Jag tog med den bara för att jag tycker den är kul.

Den praktiska tillämpningen av MIK represnterades av arbetet på TioTretton på Kulturhuset i Stockholm, dramatisk icensettning av gemensam läsning och podcasting på en gymnasieskola.

Själv deltog jag i den avslutande panelen. Mina reflektioner från dagen hade två övergripande perspektiv:

  • MIK handlar inte om framtiden. Det är här och nu. Det handlar om att utveckla ett förhållningssätt till olika digitala verktyg och konst- och kulturformer som redan finns och har funnits ett tag, men som kan vara nya för dig som individ och som du kan bli förskräckt inför, fascinerad av eller förälskad i.
    I ett paradigmskifte – som jag är övertygad om att vi befinner oss i – måste gamla invanda begrepp omvärderas, analyseras, rentav dekonstrueras för att prövas, omvärderas och kanske återuppbyggas i det nya sammanhanget. Ord som ”makt”, ”demokrati”, ”tillgänglighet”, ”sanning” måste enligt mitt förmenande omprövas lika väl som begrepp som ”författare”, ”läsning”, ”bok”, ”bibliotek”, ”journalism” – om de ska vara funktionella och hållbara över tid.
  • ”Det är bättre att testa och misslyckas än att inte försöka” så sa ungefär Pia Sundhage i en intervju innan fotbolls-EM. Jag menar att det är testandet av nya verktyg och funktioner som skapar utveckling för biblioteken. Det är bibliotekens adaptiva förmåga som är deras främsta framgångsfaktor. Dvs förmågan att våga pröva och även att välja bort om det inte blev den framgång de förväntat sig. (Vart tog Second Life vägen? typ) Jag menar också att biblioteken av tradition är mer intresserade av det kvalitativa innehållet än formen eller formatet.
    Det är dock viktigt för biblioteken i framtiden att se sammanhangen de verkar i och anpassa sig efter användarnas behov och önskemål. Någon klok har sagt ”If content is king – context iq queen”. Ett perspektiv som inte minst är viktigt när det gäller arbetet med barn och unga! Barnperspektivet på TioTretton är ett gott exempel! ”Vi är faktiskt inget skolbibliotek!” säger Amanda Stenberg med emfas. ”Vi har möjligheten att  göra helt andra saker”.

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s