Peters fredagskrönika: Låntagare, användare eller kund?

Kunder? Låntagare? Användare? Foto: Newburyport Public Library

Ett av de områden som intresserat mig allt mer under mitt yrkesliv handlar om hur bibliotekets verksamhetsidé gestaltas.

Dvs vilken relation finns mellan de fina orden i planer och dokument och den krassa verkligheten på arbetsplatsen. Om biblioteksplanen tar upp biblioteket som garant för demokrati/yttrandefrihet/informationsfrihet/fri tillgång till litteratur/barns rättigheter etc  – hur ser man det på bibliotekets lokaler, medieutbud, kunskapssyn, verksamhetsmål eller personalens kompetensbehov?

Jag brukar ta demokratiaspekten som exempel. Många biblioteket beskriver sig som garant för demokrati i lokal samhället i sina biblioteksplaner. Jag undrar varför har man sällan ser ett mål som har att göra med att biblioteket ska medverka till att deltagandet i allmänna val ökar? Och om biblioteket skulle ha ett sådant mål – vad skulle det innebära avseende medier, aktiviteter, lokalplanering etc. Förmodligen mer debattkvällar och möten kring olika teman, förmodligen mer politiskt innehåll i medieutbudet, kanske mer plats för diskussioner – definitivt ett större engagemang för demokratiska verktyg och kanske traditionell utlåning av sådant som befrämjar demokrati.

Härförleden hade jag möjlighet att lyssna till Mikael Stigendahl som berättade om bibliotekens kunskapssyn. Mikael är professor i sociologi vid Malmö Högskola. I sin forskning har han bl a intresserat sig för begreppet ”utanförskap”  För några år sedan skrev han boken Biblioteket i samhället som utgavs av Btj. Om bibliotekens kunskapssyn bottnar i värderingar som har mer med inkludering än med utanförskap att göra, som handlar mer om att ställa en plats för individens kunskapsutveckling att göra snarare än en plats för böcker – ja, hur ska biblioteken göra för att ta hoppet över en ”paradigmklyfta” – mellan det traditionella biblioteket och det nya, kanske annorlunda och okända biblioteket? Hur ska det i så fall gestaltas när det handlar om lokaler, medieutbud, verksamhetsmål eller kompetenser?

Ett sätt att börja är att analysera hur vi ser på de som använder sig av bibliotekens tjänster, och för den delen de som inte använder sig av biblioteket. Nej, jag ska inte ge mig in på någon längre social analys. Det här handlar mer om vad vi kallar ”de andra”, de som inte jobbar på biblioteken. Det här inlägget är egentligen triggat av ett inlägg som Åke Nygren gjort för ett tag sedan på BiblFeed på Facebook: ”David Lankes föreslog i sin keynote på Internet Librarian International att vi ska börja kalla bibliotekets användare för ”members”. Vad tycker du?” Åke hade också lagt en länk till en omröstning i USA om bästa epitet: What should we call people who go to the library and/or take advantage of library services?

I USA är beteckningen för biblioteksanvändarna ”patron”. Det är ett exempel på en falsk språklig vän, det betyder inte riktigt samma sak på svenska som på engelska där det ungefär betyder ”stamkund”. När Lankes föreslår ”members” som begrepp, tror jag att det handlar om medlemmar i det samhälle vars uppgift det är för biblioteken att förbättra.

När vi på svenska folkbibliotek pratar om ”de andra” definieras de ofta  i relation till bibliotekets tjänsteutbud och verksamhetsidé. Är bibliotekets viktigaste uppgift att låna ut böcker så fungerar låntagare väldigt väl. Finns det en tidningsavdelning fungerar tidningsläsare bra för dem som är där. På skolbibliotek har man det lättare. Här finns det egentligen bara två möjliga kategorier som definieras snarare av skolans uppdrag än vad de förväntas göra på biblioteket: lärare och elever. På samma sätt är det på sjukhusbibliotek (patienter) och fängelsebibliotek (interner).
Begrepp som besökare, brukare och användare på folkbiblioteken speglar, enligt min uppfattning ett perspektiv där en aktiv handling görs i förhållande till biblioteket – ett besök eller en användning av en tjänst. Men det innefattar lika lite som kommuninvånare, medborgare eller medlem de som står utanför. De båda förra begreppen exkluderar flyktingar och turister, det senare dem som avstått från att vara medlem.
Kund, då? Hmm, jag trillade över ett intressant blogginlägg på Museum 2.0. Det ställer frågan: Säljer ni en produkt eller skapar ni en rörelse? Lite som Lankes, alltså. Jag har inget problem med kundbegreppet, om det i den kommunala biblioteksplanen står att biblioteket syftar till att sälja kunskap, upplevelser, information som produkter. Har man däremot andra ambitioner – vara en aktiv del av samhällsbyggandet så kanske man inte ska ha en kund- eller klient-relation till ”de andra”. Det finaste i ordet  ”folkbibliotek” är ”folk” sa en klok person en gång. (Kundbibliotek låter inte så bra, om man inte pratar om e-böcker). Den är det ju fråga om folk är demos eller ethnos.  Folket är folkbibliotekets ägare, vilket och så borde kunna fungera som ett sätt att beskriva relationen till ”de andra” – ungefär som i Coops reklam.
I förslaget till ny bibliotekslag används en massa olika begrepp: ”alla”, ”kommuninvånarna”, ”barn”, ”ungdomar”, ”personer med funktionsnedsättning”, ”allmänheten”, ”låntagare”, ”elever” för att beskriva de målgrupper som biblioteken är till för.
Alla dessa begrepp kan möjligen också användas för en negation, dvs för att beskriva de som inte använder biblioteken: icke-besökare, icke-användare, icke-låntagare, icke-medborgare etc.

Själv har jag fastnat för allmänheten. I alla fall när det gäller folkbiblioteken.  Det är allmänheten biblioteken är till för oavsett de använder biblioteken eller ej, eller om de besöker biblioteket eller om biblioteket besöker dem. Allmänheten är bibliotekens ägare. Använder man det begreppet så är det en väldigt tydlig maktförskjutning och därmed krävs helt nya sätt att förmedla bibliotekets uppdrag på än de som gör i traditionell biblioteksverksamhet.

Nu till interaktiviteten! Vad tycker du? Om du inte vill kommentera i Åkes inlägg ovan har jag gjort en omröstning.

En kommentar

  1. Personer dömda till fängelsestraff kallas (iaf inom kriminalvården) för intagna eller klienter och inte interner. Jag som bibliotekarie brukar säga låntagare om de personer som lånar böcker på anstaltsbiblioteket jag jobbar på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.