Gästbloggare: Anneli Friberg

Några osorterade tankar och reflektioner kring digital delaktighet – ur ett föräldraperspektiv


Dagens samhälle ställer allt högre krav på den enskilde medborgaren när det gäller digital kompetens. I dag finns mycket samhällsinformation och många samhälls­nyttiga tjänster på nätet som både underlättar och förenklar människors liv och vardag. Det ger oss både frihet och flexibilitet – vi kan betala räkningar, boka resor och söka information precis när vi vill, dygnet runt. När det passar oss bäst. Men faktum är att en stor del av befolkningen inte har samma möjlighet att använda sig av dessa tjänster. Dels för att de inte har tillgång till Internet, dels för att de inte behärskar tekniken.

Läser med stort intresse Jonas Tanas blogginlägg om digitala klyftan. Han pekar på en viktig aspekt, nämligen det faktum att det finns en digital klyfta inom bibliotekariekåren. Det håller jag med om, och precis som Jonas säger finns det en risk för att om ”den digitala klyftan inom biblioteket blir bredare, så kommer det att vara mycket svårt att bekämpa den klyfta som växer utanför biblioteket”…

Men i kampen för att öka den digitala delaktigheten i samhället är biblioteken bara en av flera aktörer. En annan organisation som är mycket viktig i arbetet för att minska den digitala klyftan, inte minst det unga utanförskapet, är skolan. Jag kan känna en stor oro för hur barnen ska få de verktyg de så väl behöver för att vara rustade för livet utanför skolans väggar. I mina ögon är skolan, som institution betraktad, anmärk­nings­värt opåverkad av hur samhället i stort har förändrats.

Folkbildarforum 2010 i Linköping pratade Bo Dahlbom (professor vid IT-universitetet i Gbg) om ”nya kunskapsverktyg”. Han menade att förr var det viktigt att kunna läsa och skriva – idag är det viktigt att kunna klippa och klistra. Självklart är läs- och skrivkunnigheten en förutsättning för att kunna klippa och klistra, men det han pekar på är att det inte längre är tillräcklig kunskap att läsa och skriva. Digital kompetens är ett verktyg som kommer att bli allt viktigare i framtiden. Det är viktigt redan nu. För att knyta an till Tanas inlägg, så vill jag påstå att det inte bara är bland bibliotekarier som det finns en digital klyfta, utan även inom lärarkåren – och det är minst lika oroväckande som det problem Tana beskriver.

Självklart finns det en mängd goda exempel, både på enskilda lärare och på skolor som medvetet jobbar med IT som ett integrerat verktyg i undervisningen. Men jag misstänker att de är i minoritet. Det är positivt att så många skolor och kommuner verkar vilja satsa på en egen dator till varje elev. Men liksom i IT-minister Anna-Karin Hatts anförande vid Riksdagens debatt i december förra året  är det fortfarande väldigt mycket fokus på själva tekniken. Och ja. Jag förnekar inte att det är en viktig aspekt i den här frågan. Men var finns användarperspektivet? Finns det en strategi inom skolan för hur man ska överbrygga den digitala klyfta som finns inom lärarkåren? Finns det en medvetenhet hos beslutsfattarna, de som fördelar resurserna till skolan som bland annat möjliggör inköp av datorer på bred front, om att det finns en sådan? Eller tror man att problemet är löst bara för alla får tillgång till en dator?

Jag tror att det är viktigt att försöka hitta samverkansformer mellan det formella utbildningsväsendet (skolan) och det informella (bibliotek/folkbildningen) i just den här frågan. Inte minst på lokal nivå. Men det förutsätter naturligtvis även dialog på nationell nivå. Den nationella kampanjen som IKT-lyftet numera är en del av, och vars syfte är att ”utveckla samverkan, resurser och metoder mellan folkbibliotek och folkbildning för att öka användningen av Internet, e-tjänster och digital information” är ett gott exempel på att man kan mobilisera sig nationellt. Det gemensamma uppropet är ett riktigt bra initiativ, och resultatet av hårt arbete, otaliga diskussioner och väldigt mångas engagemang. Men hur får vi med skolan? Jag vet att IKT-lyftets uppdrag endast omfattar bibliotek och folkbildning, och det är stort nog bara det… Att skolan dessutom har en egen politik underlättar inte.

I min roll som bibliotekarie kan jag jobba både internt och externt för att försöka minska den digitala klyftan. Inte minst som bibliotekschef i Mjölby kommun 2008-2010, kände jag att jag hade det utrymmet och den möjligheten. Men i min roll som förälder känner jag mig mest maktlös. Hur kan jag bidra till ökad digital delaktighet, kanske inte främst för mina egna barn och deras vänner, utan på bredare front? För faktum är att både enskilda individer och samhället i stort tjänar på att alla inkluderas i det digitala samhället, och barnen är vår framtid.

Anneli Friberg
1:e bibliotekarie/avdelningschef på Campus Norrköpings Bibliotek, LiUB.

5 kommentarer

  1. Det ligger förstår mycket i det du skriver, Anneli! I vår regionala ikt-lyftprpjekt hade vi roligt nog väldigt många lärare som deltagare. Jag tror det finns en stor nyfekenhet hos många.

  2. Det där var ju snyggt skrivet (syftar på min kommentar). Så går det när man knapprar på mobilen i tunnelbanan. 😉

  3. Jag delar din oro helt och hållet Anneli! ”min” skola är visserligen inte i Sverige, men jag tror inte detta är ett svenskt problem, jag tycker det är oroväckande att det 2011 fortfarande nästan bara är eldsjälarna som kan lära ut den digitala kompetensen på ett tillfredsställande sätt. Tack och lov finns det fler och fler eldsjälar, och de leder verkligen vägen, så troligen, förhoppningsvis, är det bara en fråga om en liten tid till.

    Jag håller däremot inte med om att tekniken skulle vara viktig. Jag tror faktiskt att den är ganska oviktig, (förutom att den såklart är en förutsättning för hela frågan). Jag menar – min treåring kan hantera en iphone och en dator på ett betydligt självklarare sätt än många i till och med min generation. Och då äger ingen vuxen i hennes omedelbara närhet en iphone utan hon har fått leka med en kanske ett tiotal gånger när andra vuxna lånat ut den) Tekniken är inte ett problem för våra barn, hur den ska användas däremot, och hur man hanterar livet online, det är viktigt.

  4. Anna-Stina, det är både glädjande och positivt att höra att det var många lärare som deltog i er regionala IKT-satsning! 🙂

    Anna, jag tycker inte heller att det är själva tekniken som är viktig. Tillgången till den är dock en förutsättning för att man ska komma vidare till nästa steg, dvs handhavandet (för det är långt ifrån självklart för alla) och innehållet. När det gäller de yngre generationerna, tror jag precis som du, att där handlar det (i de flesta fallen) verkligen inte om hur man hanterar tekniken. Men om man ser till den vuxna delen av befolkningen som inte har möjlighet att ta del av de digitala samhällstjänsterna, så vill jag nog påstå att handhavandet av själva tekniken faktiskt är en viktig del. Många av oss vana användare har nog glömt bort hur det var i början, när man inte ens kunde koordinera handens rörelse på musen med muspekaren på skärmen…

    Det finns många aspekter (och olika ingångar) i den här frågan. Vad jag ville peka på var följande:
    – att det inte enbart är inom bibliotekariekåren som det finns en digital klyfta
    – att skolan har en viktig roll att spela när det gäller det unga utanförskapet
    – att det ytterst handlar om en resursfråga, och att det därför är viktigt att våra beslutsfattare får upp ögonen för vilka konsekvenser det kan få för samhället om 1,5 miljoner (eller det dubbla, beroende på hur man räknar) av Sveriges befolkning inte får vara delaktiga i det digitala samhället

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.