Julstämning 2 Julgästbloggare: Boris Zetterlund

Utan hatt fyra kvällar i New York

”Everybody passing through here is somebody, if nobody in the outside world” Patti Smith i Just kids

Vemodet är inte sällan regnets följeslagare och det vräker ner på

Bowery Avenue som en gång var gatan för de rädda och de förlorade.

Nu skräms den bara i fantasierna hos de riktigt sippa och i någon trist handbok.

På Bowery Ballroom spelar Margot and the Nuclear So So’s avig skön pop med röster som harmonierar med regnet utanför. Dock finns inte mycket melankoli i raden ”All I wanna say is …. get fucked”. Publiken var där för bandets skull. Inte emo, depp, synt, cool eller de avmätta.

Åter till Chelsea Hotel, myternas hotell. Ett rum för yviga, aldrig pissnödiga (stort, ingen toalett). Fransk balkong mot tjugotredje gatan. Bedagad arty chic. Inte längre på den soliga sidan, aldrig mer till sin fördel i närbild.

Ok, för er som missade den filmreferensen: Gloria Swansons ”I’m ready for my close up” i Sunset Boulevard.

Hotellet har charm, konsten på väggarna ger en skön atmosfär. Alla de berömda poeterna och musikerstjärnornas andar stryker en sakta över håret i den korta tidsrymd som uppstår mellan vakenhet och sömn.

Konferensen går igång. Jag lämnar er utanför.

Tunnelbanan lämnar aldrig sina spår men bjuder alltid upp. En kraftfull baryton sjunger Turandot, en tunn, tunn yngling sjunger sin blues, några ungdomar leker parningslekar, en kvinna spelar balkandragspel, en man med kalla ögon smeker sitt sår, ett gäng spelar skön jug folk jazz på bleckgitarr, fiol, såg och tvättbaljebas. Blind Boy Chocolate and the Milk Sheiks. Jo, en färgad i bandet.

Momas köer får en alltid att vända men alltid bara några meter.

Andra våningens konst gör mig förvirrad. Av mycket förstår jag så lite. En vilja att omfamna men en växande irritation. Jo, jag kan ta till mig vilken djuplodande intellektuell förklaring som helst, jag brukar nicka begrundande i grupp. Den moderna konsten från tidigare nittonhundratal på femte våningen passar mig bättre, kanske kommer jag ifatt med tiden. Specialutställningen om Maya Deren tog den tid jag hade denna dag. Pionjär i feministisk experimentell film. Ansågs avant garde, filmerna underhåller. En snygg blandning av film, performance och poesi. Litterära etnografiska och psykologiska ambitioner. Unikt enligt Maya som vill säga att kvinnor inte är som andra. Kvinnor har ”awareness of becomingness”. Om ni någon gång får chansen se då ”Meshes of the afternoon”.

Metropolitan Room. Jazzballadduetter ackompanjerade på dragspel, bas och gitarr. Dragspelet ger den rätta vridningen, men vidare till Olive Tree Café på klassiska MacDougal Street för att sänka dubbla macchiatos. En Chaplinfilm spelas upp på väggen, en specialitet. Chaplin är servitör som sjunger sig till succé men överger framgången för att rädda flickan undan (immigrant-?)polisen. Under kaféet ligger Comedy Cellar. Ni kan nivån:

”I was so ugly as a boy so even the priest wouldn’t have me”. På Bitter End, Bleecker Street, är det ”Chics night” men jag hittar inte stämningen. Jag vandrar upp till Chelsea och nattvakterna rasslar efter.

Köper fascinerande ”Just kids” på Shakespeare Books, 716 Broadway. Fin bokhandel, men gigantiska Strand ett kvarter upp har naturligtvis mer (över 2 miljoner böcker).

Zebulon i Williamsburg, Brooklyn bjuder alltid ut sig. Har en gång sett avantgarde teater här. Idag är det experimentella filmer som förspel. God, god öl och jag väntar på Jesse Harris. Vars instrumentalförkvällenmusik får mig att i salongen betrakta de coola katterna med de vackra kvinnorna. Det smyger på mig, förhållandet är det omvända. Det är männen som är ”med” och de är fler än kvinnorna. Ansiktena är orörliga i förhållande till de markerande, mätande ögonrörelserna. Under den bakåtlutade blänkande ytan strömmar djurets instinkter. Fingrar kröks, armar bänds och lår hävs. Tänder sänks i varmt kött. En annan värld.

Så varför inte en vegetarisk burgare till en smakfull ale på Juliette runt hörnet från Bedford Avenue. Därpå en ljuvlig fikonstrudel, Blackbird Parlour. Skönt liv.

En taxichaufför berättar om sitt bedrägeri. ”When your children starve, what can you do”. En annan, en ryss, diskuterar klassisk musik som absolut, skönheten är nedtecknad. I jazzen är det annorlunda, där strävar musikern efter att nå den yttersta skönheten (platonskt?). Virtous, annars misslyckad? Patti Smith resonerar på liknande sätt ”For art sings of God, and ultimately belongs to him”.

Jessie Baylin på Mercury Lounge är en uppenbarelse. Strålade sensualitet. Barfota svartglittrande Nancy Sinatralik omgiven av kvinnliga medmusikanter och män i fedorahattar. Vacker pop, ett stänk av jazzsoul, fräck energi. Vem vill någonsin ha något annat.

I närmast charmigt ruffiga Lower East Side där Mercury ligger klär männen i hatt även utan solglasögon. Pröva gärna stabbiga och slabbiga Katz Delicatessen som ligger bredvid på East Huston (sedan 122 år). Där gömmer sig det America som föregick Mad Men. Ingen elegans men nostalgin slingrar sig om en som en hungrig nymf. Nåja.

Blev ingen hatt.

Boris Zetterlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s