Gästbloggare: Doris Dahlin

Bienvenu/welcome. Jag har just kommit ut från terminal 1 och sitter strax intill välkomstskylten. Flygbussarna in till Nice avlöser varandra men till Menton är det en dryg timmes väntan. Mannen bredvid beklagar mig. Ska jag inte i stället åka till Monaco och byta buss där så att jag slipper sitta här mitt i avgaserna? Jag ruskar på huvudet, avvisar samtalsförsöken. Bredvid mig finns en långt mer lockande samtalspartner. Inte blir tiden här lång, inte störs jag av avgaserna i sällskap med Sofi Oksanens Stalins kossor.

Läsa böcker. Låna ut dem. Samtala med dem inne i mitt eget huvud eller tillsammans med andra. Skriva dem. Jag vet inte vad av det som varit viktigast i mitt liv, men vet att böckerna vill jag inte vara utan.

Just nu är jag i Frankrike för att slutföra manus till min nästa bok, ”Till mamma på mors dag”. En bok om mammor och pappor, men mest av allt om att återerövra sitt liv efter det att man en gång blivit fråntagen det. Har det någon betydelse om jag skriver klart den här boken och om jag läser ut Stalins kossor? Eller borde baddräkten varit mitt enda ressällskap?

Jag har många gånger talat och skrivit om att böcker var en livlina för mig som barn, att de även många gånger är det för mig som vuxen. Det är klart att det inte är någon slump att jag blev bibliotekarie, att jag så småningom blev författare. Men nej, jag vill inte krama ihjäl varken bibliotek eller böcker. Alla barn behöver inte böcker. Inte alla vuxna heller. Många klarar sig alldeles förträffligt utan, har redan förutom sitt bröd, även rosor, språk och kanske mest av allt hoppet om en mänsklig tillvaro.

Jag kliver så småningom på bussen och när den rör sig längs den franska Rivieran tänker jag, barnen i Monaco behöver de böcker? Nej det behöver de nog inte. Makten, pengarna och härligheten har de redan. Nej kanske inte härligheten. Och kanske är det i själva verket de som mest av allt behöver böcker för att erövra empatin, tron på människans unika värde? Eller är den som mest av allt behöver böcker kvinnan som senare visar sig bo på parkbänken nedanför huset där jag just nu bor? Hon vars liv syns rymmas i den fullastade barnvagnen. Eller är det ungdomarna med de tomma ögonen? Barnen vars hopplöshet svider inpå bara skinnet?

Jag vet inte. Men jag vet att böcker ibland handlar om liv och död. Om att finna rätten till sitt eget liv hur mycket man än lever mitt uppe i skiten. Jag vet att jag vill fortsätta skriva böcker, prata om dem, läsa dem. Jag vet att det varit en viktig del av mitt liv att vara skolbibliotekarie på min egen gamla gymnasieskola, att gå med bokvagnen på sjukhusbiblioteket, att som barnbibliotekskonsulent slåss för utvecklingsstörda barn och ungdomars rätt till böcker. Ett slags betala tillbaka. Jag vet att det är en annan form av att betala tillbaka när jag arbetar med relationer på arbetsplatser. När jag skriver om utsatthet och utstötningsmekanismer, skuld och skam. Jag vet att hur många sådana saker jag än gör kan det aldrig motsvara min enorma tacksamhet för den överlevnad som jag en gång fick. Men vet att det ändå är en bra bit på väg

Doris Dahlin

2 kommentarer

  1. Bra, Doris! Nästan en novell. Kommer att läsa mer av dig framgent, inget snack, du blir tryckt och läst! Bästa inlägget på hela Alsbjers blogg nånsin. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.