Den finansiella krisen, biblioteken och Christer Hermansson

I DN tar Christer Hermansson strid för de bibliotek som hotas av nedläggningar i finanskrisens spår:
”I landets alla kommuner presenterar ledande tjänstemän och politiker besparingsförslag som innebär att den lagstadgade biblioteksverksamheten, kulturskolorna och allmänkulturen får stryka på foten. Kultur betraktas inte som någon kärnverksamhet.”

Det här får mig att fundera på några saker:

1) Christer Hermansson efterlyser en kulturlag. Det skulle kunna vara det som säkrar kommunala satsningar på kulturen. Möjligheten till en kulturlag omnämns i kulturutredningen, men avfärdas:

”Ett alternativ till den samverkansmodell som vi föreslår skulle kunna vara en generell kulturlagstiftning. En sådan skulle, efter bl.a. norsk förebild, kunna fastslå det offentliga ansvaret för att främja ett brett spektrum av kulturverksamheter så att alla kan få möjligheter att delta i kulturaktiviteter och uppleva en mångfald av kulturuttryck.

En lagstiftning skulle vara ett sätt att stärka kultur som politik-område samt att ge kultur större tyngd och klarare status som offentligt ansvarsområde. En lagstiftning som skulle reglera den offentliga ansvarsfördelningen för kulturverksamheter skulle dock, bl.a. med hänvisning till den kommunala självstyrelsen, med nödvändighet vara en lagstiftning utan tillsynsmyndigheter och sanktionsmöjligheter. En lag kan endast bli av symboliskt värde i och med att det skulle vara svårt att veta vem den skulle rikta sig till och vilken typ av kultur eller kulturyttringar som lagen skulle omfatta. En lag kan också, med rätta, ses som ett centralistiskt sätt att styra landstings och kommuners kulturpolitik. Å andra sidan kan en lag bli så allmänt hällen att den inte skulle få något reellt genomslag. Vi därmed inte lagstiftning är alternativ till den modell vi föreslår. Vår modell knyter i stället an till den del av den svenska förvaltningstraditionen som genom dialog och överenskommelser löser gemensamma uppgifter.”

2) Nu lyfts kanske skolbiblioteken in i skollagen, vilket skulle kunna rädda en del av de skolbibliotek som Christer Hermansson nämner.

3) Var finns en marknadsföringskampanj av biblioteken när man mest behöver den? Svensk Biblioteksförening verkar mest nöjd med framgången att Kungl. Biblioteket får ett nationellt uppdrag och att biblioteken köper fler böcker. Varför är man inte i Almedalen detta år som kommer att präglas av nyliberalers pyrschjakt på biblioteken?

4) Apropå folkbiblioteksstatistiken 2008 och den ökade utlåningen så är det ett känt faktum att vid ekonomiska kristider så ökar användningen av folkbibliotek. S te x filmen från USA här.
Bara med den kunskapen – att kollektivt ägande är bättre i kristider – borde vara något för kommunpolitikerna att ta fasta på.

5) Christer Hermansson beskriver varför ett kulturellt utbud behövs:
”Det kulturella utbudet utgör en väsentlig del i attraktionskraften för boende och besökande i kommunen. Ett rikt kulturliv bidrar starkt till en förbättring av medborgarnas livskvalitet, främjar kreativiteten och fyller en viktig identitetsskapande funktion. Utan kultur kan människan inte existera. Att ta del av och uppleva olika estetiska uttryck gör oss till mer empatiska människor.”

Det här är ord jag känner igen från vårens arbete med en kulturstrategi för Örebroregionen, som jag varit involverad i.  Det är ord som gärna finns i olika typer av styrdokument, handlingsplaner och utvecklingsplaner. Här gäller det att kämpa för att de inte bara ska vara vackrare ord än mantrat vård-skola-omsorg, utan också att de omformas i konkret handling.
När det finns vetenskapliga bevis på att kulturen har en helande kraft – varför måste den alltid ifrågasättas?
Och det är kanske det här som är paradoxen: i stället för att argumentera för kulturen som samhällsbyggnadsfaktor, som stöd till social inklusion, folkhälsa, trygghet och individens utveckling så får kulturcheferna rollen som kulturens bödlar.
I vårt förslag till kulturstrategi för Örebroregionen citerar vi Winston Churhill som under brinnande världskrig kritiserades för att han avsatt pengar till kultur i stället för vapen.
Gamle WC svarade på kritiken: ”If we don’t maintain the arts, then what are we fighting for?”

6) Något vi inte konstaterar, men som slagit mig är att det traditionella folkbiblioteket är något av en så kallad hygienfaktor. Något som finns på alla ställen – som en toalett, ungefär. Det är inte en tillgång, det är inte en brist – utan bara något man kan förvänta sig. Däremot borde ett modernt, nyskapande, utmanade bibliotek ses som en tillgång. Ett bibliotek som det skrivs om i massmedia – ett bibliotek i famkant. Läs gärna 2.0.