I en debattartikel i Aftonbladet konstaterar Magnus William-Olsson att den fysiska bokhandeln som socialt rum inte ersätter sina virtuella motsvarigheter. Man kan inte röra vid böckerna, man har ingen att diskutera dem med, man kan heller inte överraskas av oväntade bokmöten.
Eftersom statens syn på litteratur är ”ett komplicerat estetiskt objekt som representerar såväl kunskap som njutning och dygd” måste den allt mer utarmade och kvantitetsinriktade bokhandlarbranchen få staten att agera, menar William-Olsson.
Han föreslår därför att biblioteken ska rädda kvalitetslitteraturen – och kanske även den alltmer internetbaserade bokhandeln genom att bibliotek, som så vill, ska inrätta en utställningsyta dit bibliotekarierna beställer visningsexemplar av böcker från förlagen.
Ställ sedan några datorer i lokalen och låt folk köpa böckerna från internetbokhandeln mot procent av intäkterna, säger William-Olsson, som ser en rad fördelar:
- På det här sättet skulle det kunna finnas fullsorterade bokhandlar i alla delar av Sverige. Bokhandlar som dessutom kan exponera titlarna under lång tid.
- Biblioteken skulle få en ny verksamhet att utveckla och utvecklas av.
- Bliotekarien kan alltid hänvisa till bibliotekets samling av äldre och utgångna titlar av populära författare.
- Biblioteksanvändare som hatar att köa till något av bibliotekens böcker kan hänvisas till bokhandeln.
William-Olsson tror att kostnaderna för staten blir liten och att förlagen gladeligen skänker blädderexemplar av sina nya titlar. Han tror också att biblioteken skulle kunna få lukrativa avtal med förlag och internetbokhandlar.
”Förlagen skulle kunna sälja sina titlar på flera ställen och under längre tid. Priserna på böcker skulle troligen sjunka. Antalet säljande titlar skulle med all sannolikhet öka och trenden att färre titlar tar allt större andel av försäljningen skulle troligen brytas.”
Kort sagt: nästan alla aktörerpå bokmarknaden skulle vinna på en sådan lösning.
Själv tror jag inte ett dugg på idén.
- Det är knappast folkbibliotekens uppgift att rädda bokbranschen. Folkbiblioteken har en mer komplicerad uppgift än så.
En uppgift som har med bildning, lärande, social inklusion, barns språkutveckling och läskunnighet, demokrati, kulturuppleveler och information att göra.
Läsning av litteratur spelar en väldigt stor roll för åtagandet, men är inte allenarådande. Läsning av kvalitetslitteratur spelar också en stor roll, men är inte allenarådande. - Sedan drygt tio år finns det så kallade distributionsstödet från statens kulturråd till folkbiblioteken.
Stödet innebär att varje svenskt folkbibliotek får tillgång till de böcker som får utgivningsstöd från staten. Det handlar om ca 700 nya titlar varje år.
Stödet har utvärderats, men fortfarande är uppfattningarna säkert delade om hur det bäst fungerar.
Dessa distributionsstödda böcker kan också säkert fungera på det sätt som William-Olsson föreslår. Men med tanke på hur en del av bibliotekspersonalen föhåller sig till dem, så ska man inte ha alltför stora förhoppningar.Det skulle vara intressant att jämföra hur de distrubutionsstödda böckerna använts på olika bibliotek under de senaste åren. Det skulle också vara intressant hur bibliotek som samtidigt redan är den lokala bokhandeln – jag känner bara till ett exempel – arbetar med kvalitetslitteraturen. - Kommunerna ska avsätta en fysisk plats för ett utställningsrum – vilket inte självklart är gratis. Kommunala bokhandlare strider förmodligen mot Kommunallagen.
- Kommunerna upphandlar redan bokinköpen till sina bibliotek.
Det är ytterst ovanligt att man köper böckerna direkt från förlag. Att kommunerna, tack vare förslaget med uppvisningsrum, skulle få lukrativa(re) avtal med förlagen och internetbokhandlarna är inget som jag tror på. Sen tror jag heller inte att förlagen är så pigga på att släppa påseendeexemplar till 290 kommunbibliotek utan ersättning. (Men jag kan ha fel) - Förslaget kommer säkert att tas emot positivt av författare och förlag (om de nu får ersättning) men hur intressant är det för biblioteksanvändarna?
Om jag är nyfiken på en ny bok så kan jag ju lika gärna låna den först, eller? Jag vill ju ha den hyfsat snabbt – har jag tur så kanske den finns inne på hyllan på biblioteket, vilket är troligt om det smalare litteratur. Är boken väldigt efterfrågad, kanske biblioteket köper in flera exemplar. Och då går det lika fort som om jag skulle beställa den själv via någon av bibliotekets datorer.
Peter Alsbjers blogg (2007 - 2022) 
100% av Magnus William-Olssons böcker kommer ironiskt nog till biblioteken just som kulturrådsböcker….
MWO håller jag inte med heller (även om han är en bra poet och kritiker i övrigt) angående att de virtuella motsvarigheterna. Var är detta bokmöte, var hittar man ny litteratur nuförtiden i vår bokhandel i Tyresö? deras utbud är ytterst begränsat. Där är alla bloggar, nätbokhandlare, forum mm. överlägset i boktipsande och mötesskapande.
Och röra boken, vilket tjafs, känns böcker olika, ger de olika upplevelser beroende på bindning och omslag?
Jag kan förvisso tycka att bibliotek bör närma sig bokhandlen lite mer när det gäller att inte ”lagerhålla” dvs. gömma böcker som ingen vill läsa i magasinet.
Tack för intressanta invändningar. Låt mig försöka bemöta några av dem. Vad gäller folkbibliotekens uppgift så var ju förslaget riktat till kulturutredningen (indirekt regeringen) och inte till folkbiblioteken. Det kanske inte är folkbibliotekens uppgift att rädda bokhandeln, men det jag vill argumentera för är att det är statens. Tanken var ju inte heller att det skulle åläggas biblioteken, utan göras möjligt för de bibliotek som vill att öppna sådana showooms (att döma av de många bibliotekarier som hört av sig till mig, finns det åtminstone några som skulle vilja). Invändingen om kommunallagen har jag inte tänkt på, men frågan är väl i vad mån det faktiskt skulle räknas som ”bokhandlar” (och tanken var ju att staten skulle bidra just med ekonomiskt stöd för lokalen). De upphandlade bokinköpen är ju ett problem. Men ännu finns det ju lyckligtvis bibliotek som köper in själva, åtminstone stora delar av böckerna, så kompetensen är väl inte helt förrunnen. Eller har jag fel? Andreas Tanderstens kommentar om att datorskärmen (med dess bloggar och tips) är väl så bra som goda bokhandlar förstår jag inte. Ett exempel. Jag är intresserad av spansk litteratur och försöker hålla koll på utgivningen genom tidskrifter, kulturbilagor, bloggar, nätbokhandlar, etc och köper också mycket på nätet. Men när jag tar mig ner till de stora bokhandlarna i Madrid eller Barcelona (eller mindre i Altea, Guadix eller Granada) finner jag likväl alltid massor av böcker som jag har missat. Det blir alltid tunga resväskor på hemvägen. Vad gäller utbudet i Tyresös bokhandel (som jag inte känner närmare) är de brister Anders Tandersten påtalar just skälet till mitt förslag. Sanningen är att det bara finns ett tiotal bokhandlar i Sverige som håller ett rimligt sortiment.
Jag skulle till sist vilja fråga om ni som avvisar mitt förslag eventuellt har andra idéer som kan bidra till att vända utvecklingen mot att a) allt färre titlar står för allt större del av omsättningen. b) att bokhandlarna vill returnera böcker till förlaget snabbare och snabbare vilket leder till att böcker måste ”gå ihop” på tre månader c) att upplagorna för det överväldigande antalet böcker sjunker, vilket i sin tur gör att inkomsten från de egna böckerna sjunker för allt fler författare och att kåren därmed långsamt avprofessionaliseras.
Också om man ensidigt värnar bibliotekens intressen måste det ju vara viktigt att det skrivs och publiceras goda böcker.
Tyresö bibliotek köper in huvuddelen av sina inköp via BTJ och kompletteringsköper sedan högaktuella titlar från Adlibris för snabbhetens skull. En allt större del av våra inköp sker också numera på inköpsförfrågningar.
Jag kan mycket väl tänka mig att bibliotek som har knappa resurser skulle kunna lockas av idén om ett showrom, inte minst av en sådan anledning att fräscha böcker faktiskt då skulle finnas i bibliotekets lokaler. Problemet med fattiga bibliotek är ju tyvärr att de tvingas hålla på sina gamla böcker (PO Enquist?) som sedan ratas av kunderna eftersom de just är ofräscha. Ratas de av kunderna slutar kunderna komma och då får biblioteket ännu mindre pengar att röra sig med. Ett ansvarsfullt bibliotek jobbar efter medieplanering och (anstränger sig) att köpa rätt böcker, dvs. de som efterfrågas av kunderna. Vän av ordning brukar invända att det så fall bara blir spänningslitteratur för hela slanten på bibliotek, så vad med det? Jag har jobbat några år nu och sett många böcker som jag själv tycker är bra stå kvar olånade på hyllan. Min gamle ”husgud” Kristian Lundbergs böcker t.ex. ”Simpletons böcker” med 2 lån på 8 år, en mkt bra bok klart bättre än hans deckare enligt mitt tycke, men den har inget egenvärde att vara i ett biblioteks boksamling enbart på kvalité. Jag tror tyvärr att väldigt många böcker från förlagen skulle på samma sätt skulle stå obläddrade i detta ”showroom”. Många av de kur-böcker som vi trots allt lägger in blir just orörda, trots att de står på nyhetshyllan i månader. Ett färdigpröjsat showroom med oönskade böcker på display löser ingenting.
Huvuddelen av de inköpsförslag vi får är heller inte sådan spänningslitteratur utan snarare just smalare litteratur men som kanske uppmärksammats i media. Tidningar, tv, bloggar mm, inte de kurböcker som inte en kotte har en susning ens getts ut.
Jag har själv varit en sådan bokköpare som Magnus William Olsson. När jag gick på skrivarlinjen i Skurup spenderade jag en stor del av min tid på antikvariat som Gregers i Malmö, köpte redan då osedligt många böcker via antikvariat och nätet, alldeles för många om jag får säga det själv, många ligger tyvärr olästa i kartonger men även i min bokhylla (t.ex. ”Livets skrift – texter om poesi” av MWO, kom till sidan 67 säger bokmärket…)
Har man sådana resurser att man kan köpa böcker av en bokhandlare i Spanien och släpa hem dem i resväska är det förstås självklart att man ska göra det. Men att delta i det virtuella kulturlivet kostar ingenting och är ett mycket enklare alternativ för de flesta människor att kunna möta böcker, förstås på bekostnad av bläddrandet.
Och utbudet i en normal bokhandel, hur stort är det egentligen jämfört med nätet? Hur stort är det urval av böcker som de 7 miljoner människor som inte bor i någon av våra storstäder faktiskt kan tumma på?
Mitt svar finns på https://peterals.wordpress.com/2009/01/29/mitt-svar-till-magnus-william-olsson/
Först en kommentar angående det hela med kommunallagen: vad som faktiskt står i lagen har jag ingen koll på – däremot har jag exempel på bibliotek där böcker också säljs. Mitt stadsdelsbibliotek här i Lund, till exempel, har både ”Barnens första bok” och den tillhörande skivan till salu. Boken delar de dessutom ut till samtliga nyfödda i upptagningsområdet. Förutom denna har de en hel hylla med ”En bok för alla”, där alla titlar är just till salu.
Till Peterals lista ang. bibliotekens roll skulle jag vilja lägga inte bara barnens språkutveckling och läskunnighet, utan även vuxnas.
I övrigt vill jag mena att vad gäller bokbranschens situation, så har vi ju här dilemmat som följer fenomenet ”The long tail”. Människor presenteras redan för fler alternativ än någonsin förut. Detta gäller kulturutövande såväl som annat. Vi måste välja hur vi spenderar vår tid, och någonting måste falla undan. Då vi har fler alternativ kommer konsumenterna spridas på fler böcker/föreställningar/vad-det-nu-gäller: detta leder i sin tur givetvis också till färre läsare/besökare/konsumenter per specifikt val. Inget konstigt i det. Därmed skulle det förmodligen inte heller hjälpa att presentera ytterligare fler alternativ för läsare på ett bibliotek…
Intressant synpunkt om den långa svansen. Egentligen finns det mycket i biblioteksvärlden som förmodligen överenstämmer:
– fjärrlånesystemet som innebär att mängden böcker som är möjliga att låna är gigantisk – även om kanske 20% är de böcker som lånas mest
– urvalet av medieformer är stort – även om minst 80% består av svartskriftsböcker i pappersform
– jag gissar att 20% av låntagarna lånar 80% av medierna och att 20% av allt som ges ut (film, konst, böcker,poesi, fotografier, musik, bloggar(!) etc) är bra – resten skräp.
(Om 20% av mina blogginlägg är bra för någon så är jag nöjd)
Den artikel i AB som startade diskussionen ovan reste ett förslag, men den försökte också föra ett resonemang. Resonemanget rörde värdeteorier. Så vitt jag kan se talar åtminstone du Peter Alsbjers utifrån den värdeteori jag kritiserade. Det handlar om en form av värdesubjektivism som är en av grunderna i marknadsliberalismen. Enkelt uttryckt: föremålets värde bestäms av subjektet. Ingen jävel ska tala om för mig vad som är bra eller dåligt. Smaken är som baken. Det jag tycker är bra är bra för mig. Denna hållning har torgförts så intensivt och så länge att många helt enkelt uppfattar den som sanning. Men är det nödvändigtvis sann?
Ur den kan man hur som helst härleda två retoriska strategier, båda synliga i Peter Alsbjers in lägg och hos många andra som identifierar sig med de nya medieteknikerna. För det första: framtiden framställs som determinerad. Den tekniska utvecklingen (som drivs av efterfrågan) kommer med nödvändighet att leda till ett eller annat förhållande. För det andra: Det spelar ingen roll vad du tror, folkflertalet (marknaden) bestämmer.
I det gamla grälet mellan värdesubjektivism och värdeobjektivism brukar jag tala för en sorts tredje kategori som kanske kunde kallas partiell värdeobjektivism eller utsträckt värdesubjektivism. Utgångspunkten är, precis som i artikeln i AB, att mätarna på t.ex. litterärt värde är illa kalibrerade. Köphandlingen eller för den delen internettbläddrandet är en dålig mätare på vad som är värdefullt. Den amerikanska retorikern Richard Lanham har intressanta tankar om sådant i sin bok The economics of attention. På Fria Seminariet i Litterär Kritik http://www.kritikerseminariet.nu som jag är med och leder har vi under ett par år diskuterat kring detta i termer av ”uppmärksamhet” och ”självrannsakan”. (Se också Kari Lövaas artikel i ämnet på http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=753489 )
Det vore intressant att diskutera också här. Låt oss begränsa oss till litteratur: Överensstämmer verkligen det vi väljer att köpa, låna eller surfa till med det vi sedan menar varit viktigast eller bäst i våra liv? Och om inte – hur ska denna insikt hanteras värdeteoretiskt?
Ergo:
om verklighet och omgivning förändras men inte kartan, så är det kartan som gäller. Det finns heller inget utrymme för en individuell uppfattning om kvalitet, kultur eller värde. Normen för kvalitet, kultur och värde avgörs i bästa fall av självutnämnd kulturelit eller i värsta fall av staten.
Enligt min uppfattning är det primärt – återigen – en fråga om makt och maktlöshet snarare än om värdeteori. Värdeteorierna speglar givetvis de rådande maktstrukturerna. (Och därav finns det ett absurt drag i William-Olssons resonemang. Enligt min mening har det strukturella problem, som är bokbranschens och författarnas kris, uppstått i förändringar av kulturvanor och kulturmönster i interaktionssamhället. Denna kris ska lösas, inte strukturellt, utan av en helt annan arena – folkbiblioteken. Folkbiblioteken som dessutom är inne i en förändringsprocess, där de ansvariga ska förhålla sig till andra medieformer, lärande, demokrati, delaktighet och tillgänglighet)
Den som t ex har tillgång till Aftonbladets kultursidor har en större möjlighet att definiera kvalitet, kultur och värde än en enstaka bloggare.
Massan är obildad och måste därför bildas.
Den maktstrategi som Magnus William-Olsson använder sig av handlar om att tilldela mig uppfattningar och åsikter som han inte vet om jag omfattar eller inte. Det irriterar mig lite. Mellan raderna skäller han mig för värdenihilist, medan jag ser mig mer som värdeanarkist. Dvs jag har en frihetlig syn på kvalitet, makt och kultur. Där det individuella perspektivet och ansvaret är fundamentalt, likaså att det perspektivet och ansvaret speglas mot ett ansvar att samarbeta och samverka med andra för en gemensam och ömsesidig nytta.
”När förändringens vindar blåser bygger en del vindskydd, andra väderkvarnar.”
Mao Zedong
”Det är inte den starkaste arten som överlever, inte heller den mest intelligenta, utan den art som bäst anpassar sig till förändring.”
Charles Darwin
Inget av det du skriver i första stycket av ditt svar ovan har jag hävdat eller står jag för. Jag skrev inte heller någonting om värdenihilism, som ju är något annat. Däremot blir jag intresserad av det du kalla värdeanarki. Hur artikulerar du din värdeanarki i verkligheten t.ex. i förhållande till frågan om en dikts värde (och dikten ka ju uppträda i många medier, så det har inte med teknik att göra nu). Ta en både av många älskad och kanoniserad dikt som Södergrans ”Landet som icke är”. Kan du beskriva den ”anarkistiska” värderingen (jag menar så att den skiljer sig från det jag kallar värdesubjektivism)? Hur bör den värdeanarkistiska bibliotekarien t.ex. förhålla sig till dikten och sin värdring av den i yrket?
Bibliotekarier brukar, enligt min erfarenhet, väldigt sällan förhålla sig till enskilda texter, som t ex lyrik, i sitt yrkesutövande. Det kan säkert förekomma, men i undantagsfall Om det t ex är fråga om att hitta lämpliga texter till högläsning inom äldreomsorgen. Värdering av enstaka skönlitterära texter brukar snarare vara uppgifter för litteraturvetare eller möjligtvis pedagoger.
Däremot bedömer bibliotekarier innehåll i olika typer av medier. Oftast handlar det böcker som föreslås eller övervägs till inköp. Beroende av vilken typ av bibliotek det handlar om, vilket uppdrag biblioteket har av sina ägare och vilka begränsningar detta innebär samt andra faktorer som medieanslag, medieplanering och målgruppens behov och förväntningar – så ser bibliotekarien till att mediebeståndet är relevant och aktuellt.
Som folkbibliotekarie är jag inte primärt pedagog även om jag arbetar med folkbildning. Det jag gör syftar till att hjälpa folk att orientera sig i tillvaron snarare än att försöka fostra dem . Därför ser jag till att mediebeståndet på mitt bibliotek är överraskande, levande och flexibet. Det innhåller klassiker och kanoniserade författere lika väl som unga, nya. Det innehåller olika typer av medier och genrer för olika gruppers och individers behov.
Jag kan förhålla mig till dikten på ett personligt och individuellt plan, som inte har med mitt yrkesutövande att göra. Och då faller själva frågeställningen. Eller, så är jag för korkad för att förstå den.
Se hit: Vi söker deltagare till vår magisteruppsats
Rubrik: Vuxnas upplevelser av skönlitteratur
Syfte: att ge en förståelse i vad vuxna män och kvinnor upplever i
mötet med skönlitteratur.
Vi söker personer som vill vara med i vår undersökning. Vi vänder oss till dig som skriver och läser bokbloggar, eftersom vi vet att du har ett stort läsintresse och är van att uttrycka dina tankar om böcker. Ditt deltagande innebär att du för läsdagbok under två månaders tid, och läser minst fyra böcker i månaden. Vi avslutar perioden med en mindre informell intervju via e-post, som handlar om din läsdagbok. Deltagandet är helt över nätet, och du väljer själv de böcker du vill läsa.
Vi som behöver din hjälp är två studenter som läser Biblioteks- och informationsvetenskap på Högskolan i Borås. Dina uppgifter och dina svar kommer att behandlas så att inga obehöriga får tillgång till dem, och i den färdiga uppsatsen kommer du självklart att vara anonym. Vill du ta tillfället i akt och bli mer medveten om din egen läsning? Tveka inte att anmäla ditt intresse!
För mer information om studien, kontakta oss på mailadress:
magisteruppsats2009@hotmail.com
Hälsningar Ingrid Lycksén och Jeanette Sandström
Högskolan Borås Institutionen för Biblioteks- och informationsvetenskap
Handledare: Kersti Nilsson