Pojkars läsning, eller brist på, är ett ämne som tidigare uppmärksammats av Kulturrådet, SOM-institutet och nu senast av Litteraturutredningen. Anna-Karin Beate Karlsson resonerar i sin nya B/I-uppsats, Vad har tonårspojkar för syn på biblioteket?, om varför killarna inte kommer till biblioteket.
Hon ställt tre frågor till fyra tonårsgrabbar: Vem menar de att biblioteket riktar sig till? Vad är bibliotekets funktion i samhället? Känner de till vad biblioteket erbjuder?
Det är möjligt säger författaren att samhällets genuskontrakt – det informella regelverket kring genusmässiga förhållningssättet för människorna i ett samhälle – ”får mina informanter att se sig själva som en grupp, för vilken biblioteket inte fyller någon funktion. Det kan vara så att detta regelverk likställer vissa attribut hos kvinnor, äldre, funktionshindrade, barn och individer med handikapp som någonting omanligt, inkapabelt. Därmed fyller biblioteket en viktig funktion för de som i samhället är inkapabla, någonting som får informanterna att inte uppleva biblioteket som en plats för dem då det regelverk de, omedvetet, följer utmålar dem till att vara kapabla individer.”
”Då läsning anses vara en kvinnlig aktivitet och bibliotek så starkt förknippas med böcker blir biblioteket per automatik en kvinnlig institution.”
Min fundering:
För många män är biblioteket en kvinnlig arena. Kanske är det så att för många män är det en lika stor utmaning att gå in på biblioteket som som på Lindex avdelning för damunderkläder?En plats som kräver både mod och förmåga att avläsa koder. Kanske det är så att för unga killar kanske det räcker med den mamman de förhoppningsvis har hemma – det faktum att 85 % av bibliotekspersonalen är kvinnor – och de flesta i sina bästa år – gör att tonårskillarna ser biblioteket som ett ställe med en massa morsor?
Jag tror inte att biblioteken själva ensamma kan påverka samhällets genuskontrakt men om vi vill har fler killars som läser och som använder sig av biblioteken så måste biblioteken verkligen analysera såväl genusmönster som anpassa sitt utbud av tjänster. Jag menar inte nödvändigtvis förgivettagna ”killaktiviteter” som LAN eller Bosse Bildoktorn, snarare att erbjuda platser för t ex eget skapande dvs en miljö där de kan definiera sig som att bli kapabla inom flera områden – och med hjälp av bibliotekens traditionella medier och utbud. Empowerment!
Framför allt måste bibliotekspersonalen prata med och fråga sina presumtiva brukare om förväntningar och behov – oavsett genus, klass eller etnisk bakgrund – om det är viktigt att nå dem.
Det kan ju också vara så att såväl meröppna bibliotek som bibliotekens webbtjänster (e-böcker mm) passar män bättre eftersom vi där inte behöver visa upp våra oförmögor, inkapabiblitet, offentligt!
