Om bibliotekarier på film

Det har skrivits mycket om bibliotekariers stereotypiska bild i allmänhet. Det har även skrivits ett antal artiklar och uppsatser om hur bibliotekarier framställs i litteraturen. Det finns dock väsentligt mindre dokumenterat om bibliotekarier i filmer, konstaterar Kasper Lundell och Carina Lyrén i sin aktuella B/I-magisteruppsats Bibliotekarier i Film – en analytisk studie om stereotyper.

Författarna anser att det är viktigt att bibliotekarier är medvetna om den stereotypisering som förekommer av yrket. Det är viktigt att bibliotekspersonalen bekantar sig med de olika stereotyperna - både de äldre med den stela asexuella gamla damen såväl som de nyare med den sexiga bibliotekarien. Författarna menar också att den stereotypiska bilden av bibliotekarieyrket och biblioteket  som arbetsplats påverkar såväl befintliga biblioteksbesökare som potentiella. I dessa tider när biblioteken slåss om uppmärksamheten blir detta extra viktigt.

Författarna har gått igenom 20 spelfilmer från 1940-talet (En skön historia, 1940) och framåt (Tidsresenärens hustru, 2009). Slutsatsen? Jo:
”Resultatet visar att den vanligast förekommande bibliotekarien i filmerna är en kvinna som är under 30 år eller 50 år och äldre. Hennes yttre attribut kännetecknas av ett alldagligt utseende men hon har ett tjockt eller långt hår som oftast är utsläppt. Hon klär sig i diskreta färger och har en neutral klädstil och hon använder oftast inte glasögon. Filmbibliotekarien kan upplevas som populär eftersom hon ofta omges av vänner och bekanta. Som person är hon lugn men allvarlig och kan upplevas som bekymrad. Men hon är ingen pessimist och ej heller någon optimist och visar sällan tecken på vare sig feghet eller mod. Filmbibliotekarien förefaller vara en normalbegåvad eller intelligent person som är omtänksam, vänlig och artig och som sällan tystar ned någon. Hon har ett neutralt förhållningssätt och visar inte så ofta ifall hon har någon humor. Arbetet som bibliotekarie förefaller i huvudsak varken tråkigt eller spännande och bibliotekarien rör sig oftast bland böcker eller datorer.”

Den som vill fördjupa sig kan kolla in

och

och

 

 

Vad tycker besökarna om personalens tatueringar?

Lacy Ellinwood hete en amerikansk kollega som tänkt göra en liten undersökning om besökarnas, och de ograverade kollegornas, uppfattningar om tatuerad bibliotekspersonal.
Eftersom hon är intresserad av internationella förhållanden så tar jag chansen att marknadsföra hennes undersökning här. Har du erfarenheter? Så svara på hennes enkät eller skicka henne ett mail: ”lmellinwood2@gmail.com”.

Fler tatuerade bibliotekarier!

För er som inte visste det finns det en sida på den här bloggen med länkar till sidor på webben med tatuerade bibliotekarier.

OK, det är kanske ytligt, men jag menar det kan vara ett sätt att komma bort från den traditionella, stereotypa  bilden av bibliotekspersonalen som inåtvänd, asocial med dålig klädsmak och ännu värre andedräkt och att visa upp att det finns alternativ till den bilden.

I vilket fall så har Massachusetts Library Association precis börjat sälja sin kalender med tatuerade ungdomsbibliotekarier från delstaten. De har också fått en hel del uppmärksamhet på webben redan.

Och så här ser det ut när några av deltagarna presenterar sina kroppsutsmyckningar: 

Och frågan som inställer sig: När kommer BTJ att nappa på idén? Jag känner till en del kollegor som gladeligen skulle exponera sina kroppar i en sån här kalender. Eller måst man göra allt själv? Hör av dig i så fall, om du vill vara med, så kanske vi gör något kul!

Lite beige och okysst…

Linda H Axelsson har skrivit en intressant och lite skrämmande magisteruppsats på BHS. Titeln säger allt:  Okyssta jungfrur i beigebruna kläder.

Enligt Linda är det viktigt att diskutera den stereotypa bibliotekariebilden för att öka medvetandet om den och kunna bidra till att den kan tvättas bort. Hon har därför undersökt bilden av folkbibliotekarien i samtida amerikansk och svensk skönlitteratur. Bland titlarna:

Christer Hermansson: Ich bin ein Bibliothekar! (aktuellt, eller hur?)
Vivecka Lärn: Midsommarvals (Saltön, ni vet)
Katarina Mazetti: Grabben i graven bredvid (självklart!)
Josephine Carr: The Dewey Decimal System of Love (wow, vilken titel I)
Rhett Ellis: How I Fell in Love with a Librarian and Lived to Tell About it
(wow, vilken titel II)

Citat från uppsatsen:

”Något som förvånar mig är avsaknaden av citat som framställer bibliotekarier som ordningspoliser”

”Deras sätt att klä sig och bete sig anger att det är fråga om individer som helst håller sig i bakgrunden, personer som kanske till och med är rädda för att synas och ta plats. De beskrivs i de flesta fall som försynta och rätt anspråkslösa – grå små möss, helt enkelt.”

”Något som förstärker bilden av bibliotekariekaraktärerna som gamla tanter eller hemvävda, är deras frisyrer. I flera fall beskrivs håren som tråkiga och livlösa. Brunt är den dominerande färgen, och det blir snabbt tydligt att det inte, i alla fall inte i någon större utsträckning, är fråga om några glänsande guldbruna hårmanar, snarare lerbruna hår som saknar såväl lyster som volym.”

Sex
Ett kapitel i uppsatsen heter ”Diskurs om bibliotekarier, det motsatta könet och sex”. Vilket visar sig vara lika tråkigt som det låter, eftersom bibliotekarierna i skönlitteraturen är ointresserade eller rentav rädda för intimare förhållanden. Inte direkt som Peter Sellers i ”Bara två kan leka så”…

Linda skriver också att ”under de månader som jag har jobbat med den här undersökningen har jag vid mina besök på bibliotek betraktat bibliotekarier och funderat på vilka signaler de sänder ut, hur de klär sig och hur de beter sig. Och tyvärr, mina egna iakttagelser stämmer till viss del överens med den skönlitterära bilden”

Hmm, kampen mot tofflorna och för läderbyxorna måste börja på riktigt!

Jag ser fram emot Linda Unnhems bok ”Swing it” som kommer i maj!