Utveckling måste utgå från användarnas behov

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.
Jag har alltid älskat dessa rader av William Blake. Jag vill leva så, att man ser det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Det är ett slags dubbelseende på världen som ger mig energi, skapar en kreativ känsla och öppnar min hjärna för nya idéer och möjligheter.
Kommer att tänka på dessa diktrader nu när jag står i begrepp att byta jobb. Från att ha jobbat med mer övergripande regional biblioteksutveckling i drygt tio år, ska jag ta steget ut i ”verkligheten” och bli bibliotekschef i en lagom stor kommun i Mellansverige. Finns det plats för visioner i den konkreta biblioteksvardagen, undrar jag?
Jag känner mig som en upptäcktsresande som ska ge mig ut i en okänd terräng, osäker på om jag har med mig rätt karta och kompass. I bagaget finns många tankar och idéer – om demokratiska mötesplatser, yttrandefrihet och allas rätt till information, om digital delaktighet, personligt lärande och utveckling – men har jag de rätta verktygen för att tillsammans med personalen skapa en biblioteksverksamhet som angår och känns relevant för medborgarna?
Behövs det alls någon utveckling? Är det inte bra som det är? Räcker det inte med att 25 procent av invånarna använder sig av bibblan? Vi kan ändå inte ”frälsa” alla… Och vem vill egentligen ha fler besökare, fler utlån och mer verksamhet – det betyder ju bara mer jobb…
Ja, hur ska man kunna hålla liv i det ”visionära” när den dagliga biblioteksverksamheten tar överhanden? Jag menar visionen om ett levande bibliotek, som svarar mot de behov som finns i dagens samhälle och som leder till att ännu fler medborgare vill använda sig av bibliotekets tjänster. För det är väl så att ett bibliotek blir bättre ju mer det används, eller?
Just nu debatteras bibliotek flitigt. När biblioteken prövar nya grepp för att nå nya användare (t.ex. dataspel, sociala medier, laborativa miljöer) anklagas de för trendkänslighet och populism. Å andra sidan höjs ett varningens finger för att biblioteken håller på att bli ett elitistiskt projekt för dem som redan är informationskompetenta och vana att ta för sig.
I den här debatten saknar jag en ideologisk ryggrad från biblioteksfolkets sida. Vi måste kunna stå upp för att biblioteken är till för alla, och att verksamheten måste utvecklas i takt med att allmänhetens behov och medievanor förändras. Vi måste helt enkelt bli bättre på att skapa bibliotek i allmänhetens tjänst. Alltså tjäna allmänheten, utan att rynka på näsan!
I min ”biblioteksvision” står användaren i centrum. Biblioteket ska erbjuda en verksamhet som utgår från de behov, önskemål och intressen som allmänheten har, dvs. de invånare som bor i kommunen och betalar skatt till biblioteket. Jag anser att verksamheten ska baseras på kunskap om hur behoven ser ut, inte gissningar utifrån hur vi själva tänker.
Vi ska vara lyhörda för vad kommuninvånarna vill ha, och försöka tillgodose människors behov och önskemål i största möjliga utsträckning. Det tror jag leder till att fler medborgare vill använda sig av bibliotekets tjänster, vilket för mig är ett mått på att verksamheten håller en hög kvalitet.
”Our personal sense of what is valuable doesn´t matter unless it matches that of our customers”.
Så stod det på en skylt i entrén till Westerville Public Library, ett mindre bibliotek i delstaten Ohio som jag tillsammans med en grupp kollegor besökte i samband med en studieresa till USA sommaren 2009. Där, liksom på övriga amerikanska bibliotek som vi besökte, var användarperspektivet väldigt tydligt. Man ansträngde sig till max för att tillgodose användarnas behov – och skämdes inte för det! Tvärtom har detta synsätt bidragit till en positiv utveckling av biblioteket med fler besökare än någonsin och en sprudlande verksamhet.
Jag tycker att detta förhållningssätt vittnar om en stor respekt för bibliotekets besökare, som det finns alla skäl att ta efter här hemma!
Så nu gäller det att hålla visionen vid liv. Jag måste tro att det finns utrymme för det stora i det lilla – annars skulle jag inte våga ge mig i kast med detta projekt. Det är liksom där den stora utmaningen finns, tror jag…
Birgitta Hellman Magnusson
Bibliotekskonsulent, Länsbibliotek Östergötland, men fr.o.m. 1 mars bibliotekschef i Mjölby