Temporära Folkbiblioteket spanar efter debatten om biblioteksentreprenader

Kulturtidskriften 10TAL och det Temporära Folkbiblioteket ställer en rad frågor om biblioteksentreprenad i allmänhet och den i Nacka i synnerhet: ”vad hän­der om en lit­te­rär sto­rak­tör bestäm­mer sig för att inve­stera i de kom­mu­nala bib­li­o­te­ken? Kanske fylls varje hyll­plan av kok­böc­ker och kom­mer­si­ella själv­bi­o­gra­fier, kanske fylls varje rum av spel­kon­so­ler och DVD-spelare, kanske fylls varje läsesal av sprud­lande poe­si­verk­sam­het och läs­för­stå­el­sen skju­ter i höj­den. Det vet vi inte, men vi vill gärna veta, och und­rar vart debat­ten tog vägen.”

Lördagen den 13 april, kloc­kan 18.00 öpp­nar tid­skrif­ten 10TAL, i sam­ar­bete med Temporära konst­hal­len, det Temporära Folkbiblioteket.

10TAL vill lyfta fram dis­kus­sio­nen om för- och nack­de­larna kring att pri­va­ti­sera kom­mu­nala folk­bild­nings­verk­sam­he­ter och fyl­ler  det temporära folkbib­li­o­te­ket med sin sam­lade utgiv­ning. Besök dem och passa på att bläddra i deras tid­skrifter och böc­ker, teckna bib­li­o­tekskort, dis­ku­tera kul­tur­po­li­tik med bib­li­o­te­ka­rien och se konst­hant­verk av Olle Arbman och Sara Elggren.

Nu blev det visst lite dålig stämning: Biblioteksdebatt 2013

Nu blev det visst lite dålig stämning

”…pissar generalsekreteraren på alla folkbibliotek och bibliotekarier…”

Det tornar upp sig till storbråk i biblioteksbranschen, igen. Tonläget har dock inte varit så uppskruvat sen SAB sålde ut sina BTJ-aktier för drygt tio år sen.

Bakgrunden ligger bl a i synen på hur biblioteken ska förhålla sig till e-böcker. Är tillgång och åtkomst till dessa en förutsättning för bibliotekens framtid, eller ej. Det finns följdaktligen en bakgrund kring de havererade förhandlingarna mellan Svenska Biblioteksförening och Förläggarföreningen och därmed finns också en annan dimension: är det biblioteksföreningen eller förläggarna som ska ha tolkningsföreträde när det gäller att definiera folkbibliotekens uppdrag. Så tolkar jag det i alla fall.

I ena hörnan finns kulturchefen i Strängnäs och/eller författaren Christer Hermansson (det är ibland lite svårt att veta i vilken egenskap kan uttalar sig). I den andra hörnan finns Svensk Biblioteksförenings generalsekreterare Niclas Lindberg.

Detta har hänt

I fredagens DN publicerade Christer en debattartikel ”Drömmen om litteraturen” där han ger svar på frågan om varför folkbiblioteken finns till: ”Läsning och litteratur kommer alltid att vara det viktigaste i folkbiblioteken.”  Han går också till full attack på Niclas Lindberg som beskrivs som okunnig. Han skriver också om censurdebatt och fri tillgång till information i skvalpet efter höstens Tintingate och Lilla Hjärtat-debatter.
Inlägget fick Anna-Stina Takala, som reagerat mot rasistiska stereotypier i svenska barnböcker, att reagera i ett svar på BBL:s webbplats. Läs gärna kommentarerna.

Idag svarar Niclas Lindberg på Hermanssons artikel i DN. Den som har tillgång till ett Facebook-konto kan följa diskussionen och argumenteringen även där. Bl a har Christer Hermansson i en Facebookkommentar redan utlovat ett svar på Niclas svar. Jag gissar att han kommer att låna argument från den rapport - Biblioteken och bokmarknaden – från folkskola till e-böcker - som professor Johan Svedjedal gjorde om bibliotek för Förläggareföreningens räkning i höstas.

Det, som är sanning i Uppsala, är bara dåligt skämt i Lund

Innan dess har en annan professor, Olof Sundin, kommenterat Svedjedals rapport i BBL:  ”Begränsad syn på bibliotekens samtida uppgifter”: ”Som utbildare av framtida bibliotekarier tycker jag det är synd att rapporten avslutar sin i många stycken intressanta historiska första halva samt de många initierade kommentarerna om bokmarknaden i stort med en traditionell och begränsad syn på folkbibliotekets samtida uppgifter. Folkbibliotek behöver istället fortsätta arbeta med att skapa förutsättningar för människor att möta, dela och producera information, kultur och upplevelser genom de kanaler som finns tillgängliga och som människor använder sig av.”

Och vad tycker jag?

1) Jag tror att folkbibliotekens ägare, allmänheten, kan kräva mycket mer av sina bibliotek än att vara en pappersboksamling.

2) Jag tror att folkbibliotekens fortsatta starka ställning hos allmänheten är beroende av att biblioteken svarar mot de behov av kunskap, information och upplevelser som allmänheten har – oavsett förmedlingsformat.

3) Jag tror därför inte att e-boksfrågan nödvändigtvis är en ödesfråga.

4) Jag har jobbat på folkbibliotek under 5 decennier. Ju mer jag vet om bibliotek, desto mer svårtolkat, komplext blir dess uppdrag och roller för mig. Jag kommer därför aldrig att hålla med experter som förklarar för mig vad ett biblioteks kärna är, oavsett de säger litteratur eller förmedling. Bibliotek är för mig mycket mer komplexa organisationer som inte låter sig förklaras på ett kategoriskt sätt.

5) ”Bibliotek handlar inte om böcker. Faktum är att de aldrig handlat om böcker.” har Thomas Frey sagt. När jag läste det blev jag alldeles konfunderad, det vände på min värld. Jag tvingades fundera själv. Min subjektiva förklaring av vad bibliotek handlar om är fördela makten över tillgången till information, kunskaper och upplevelser mellan människorna i ett samhälle.
Att den normativa och främsta kulturbärande artefakten för denna tillgång de senaste 500 åren är tryckt på papper är en helt annan sak. Så kalla mig inte bokhatare för det är är jag inte och det är inte det som det handlar om. Men jag vågar påstå att alla författare inte vill mänsklighetens bästa och att alla böcker inte motiverar sin existens mer än möjligen för forskningen. Och det ska gudarna veta att det funnits (finns) en rad folkbibliotek som inte stått på de godas sida; t ex i Nazityskland, i Sydafrika under apartheid eller på andra håll.

Till försvar för #upplevelsebiblioteket

Det traditionella folkbiblioteket är döende i sin nuvarande form. Men det finns en utvecklingsväg för framtiden – nämligen upplevelsebiblioteket. Det menar iaf Odd Letnes, redaktör på norska Bok og Bibliotek apropå en debatt i vårt västra grannland om folkbibliotekens framtid. Han får svar av Minervas redaktör Kristian Meisingset som säger (min kursiv):

”Hvis biblioteket trengs, som et multifunksjons kulturhus, med utlån av bøker som en stadig mindre sentral oppgave, så greit nok. Hvis andre institusjoner i kommunen utfører kulturhusoppgavene godt nok, så la oss tenke tanken: Legg ned biblioteket.”

Min personliga reflektion till det hela är att debatten präglas fortfarande av en förlegad syn på biblioteket och dess uppgifter. Målet för biblioteksverksamheten måste vara att underlätta för kunskapsinhämtning och lärande i lokalsamhället. Ibland handlar det om att förmedla såväl e- som e-böcker – men det kanske kan göras på andra sätt också! Fokuset är inte medieformatet utan funktionen – vad vill folk använda biblioteket till? Det är ju vår egendom!

Finns det bibliotek om 20 år?

Kungl. Biblioteket har bett tolv skribenter att sia om bibliotekens framtid, både som funktion och som fysisk plats. Resultatet presenteras i boken Finns det bibliotek om 20 år? som presenetas på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg nästa vecka. (Anders Frenander, Anna Ekström, Anna Serner, Anna-Stina Takala, Berit Högman, Birgitta Rydell, Björn Jordell, Gunnar Sahlin, Henrik Bylund, Inga Lundén, Jonas Ellerström, Karin Linder, Karin Olsson, Madeleine, Sjöstedt, Margareta Pålsson, Nicklas Lundström och Per Svensson är det något förutsägbara gänget bakom artiklarna)

Eftersom de flesta av skribenterna har någon anknytning till författande, böcker och bibliotek så lär väl svaret vara givet. En likartad fråga ställdes ju i BTJ:s intervjubok från i vintras Folkbibliotekens framtid? till ungefär samma människor  med, vad jag tror – har ju inte sett KB:s bok än - ungefär samma resultat. Då handlade det iofs om folkbibliotek. KB:s fråga handlar förmodligen om bibliotek, sådär i allmänhet. Vilket borde resultera i en diskussion om vad det där ”bibliotek” är för något.

För att ta reda på vad ett ”bibliotek” är måste man ochså definiera begerepp som ”medier”, ”bok”, ”text”, ”författare”, ”litteratur”, ”kvalitet”,  ”läsning”, ”bildning” och ”makt” eftersom de hör ihop. Det är begrepp som kommer att finnas även om 20 år, så frågan är enligt mitt förmenande felformulerad. Eller man kunde lika gärna byta ut begreppet ”bibliotek” i rubriken mot  ”medier”, ”bok”, ”text”, ”författare” etc och kommit fram tillungefär samma svar.

Folk slutade inte skicka brev bara för att Posten la ner sina kontor. De skriver brev på andra sätt och postkontoret flyttade in på ICA.  Folk slutar inte läsa ens om biblioteket som vi känner det försvinner. Folkbiblioteken blir en del av kulturhusen.

Och varför måste alltid det finnas med ett frågetecken när biblioteksfolk ska göra statements!

(OK, ja, jag är sur för att jag inte fick vara med och skriva)

Richard Watson om framtidens folkbibliotek

Den engelske framtidsforskaren Richard Watson (mannen bakom boken  Future Minds: How the Digital Age is Changing Our Minds, Why this Matters and What We Can Do About It) funderar på framtiden för folkbiblioteken i ett blogginlägg. Han skriver vackert om biblioteken:

”… public libraries are important because of a word that’s been largely ignored or forgotten and that word is Public. Public libraries are about more than mere facts, information or ‘content’. Public libraries are places where local people and ideas come together. They are spaces, local gathering places, where people exchange knowledge, wisdom, insight and, most importantly of all, human dignity.”

Det finns två huvudslutsatser i hans analys

1) Vi bör acceptera att ett bibliotek utan böcker fortfarande skulle  vara ett bibliotek, eftersom det skulle fortsätta att vara en viktig samhällsresurs – en neutral offentlig plats – där slumpmässiga möten med människor och idéer äger rum.

2) Vi bör överväga att finansiera bibliotek på nya sätt. Det kan betyda bibliotek går tillbaka till sina filantropiska rötter och ber förmögna privatpersoner att köpa eller bygga bibliotek snarare än att köpa fotbollsklubbar eller konstgallerier.

….eller varför inte statliga skatter på fritidsaktiviteter som inte är kända för att ge själen näring eller som inte ökar den sociala sammanhållningen och låta intäkterna användas för att subventionera andra, mer användbara saker som offentliga bibliotek eller bra böcker.

Om privatiseringar av bibliotek och speciellt i Nacka

Vinterns och vårens följetong om förslagen att privatisera biblioteken i Nacka börjar nu uppmärksammas i forskningen från B/I-utbildningarna:

• Anna-Karin Rennemark: Bilder av biblioteket : en ideologianalys av debatten omkring privatisering av folkbibliotek (ABM, Lund)
• Terese Danielsson: ”Bokpallar i en stormarknad” eller ”Biblioteket i Babel”- vart är vi på väg? En diskursanalytisk studie av privatiseringsdebatten hösten 2010-våren 2011 (Högskolan i Borås)

Tja, slutsatserna då? ”Det framkommer bland annat att privatiseringsdebatten är starkt polariserad och att privatisering framställs på olika sätt beroende av aktör och ideologisk övertygelse.”

Om folkbiblioteket som offentlig arena

Johanna Lagerberg och Emelie Sundström har precis släppt sin superintressanta B/I-magisteruppsats om folkbiblioteket som offentlig arena -  Biblioteket som offentlig arena. Låt er inte avskräckas av undertiteln ”En analys i ljuset av Jürgen Habermas offentlighetsteori” för det här är tough shit i en aktuell biblioteksdebatt. Under vilka förutsättningar kan bibliotek inta positionen som offentliga arenor och mötesplatser? Speciellt när det skrivs så mycket och vackert om arenor för kultur i den senaste kulturutredningen.

Enligt författarna känner dagens folkbiblioteken ett behov av att främst legitimera sin verksamhet genom att förklara vad man gör i mätbara termer, som t ex utlånings- och besöksstatistik. Mer abstrakta kvaliteter som t ex det som Habermas kallat ”det offentliga borgerliga rummet” sätts på undantag. Enligt Habermas ligger detta rum till grund för demokrati, jämlikhet och deltagande i samhällslivet. Grunden för deltagande i den demokratiska processen är enligt Habermas bildning; den gemensamma referensram som förutsätts för ett jämlikt samtal.
Habermas menar dock att i det postmoderna samhället försämras förutsättningarna för en gemensam bildning. Det finns allt färre platser att samlas på samtidigt som det blir svårare att hitta de stora berättelserna att gemensamt kunna förenas kring och diskutera i offentligheten.

Författarna menar att folkbiblioteken i sin iver att finna sin legitimitet gentemot samhället i termer av instrumentell och informationsteknologisk karaktär glömmer bort förankringen i det fysiska biblioteksrummet med kopplingen till värden som demokrati och folkbildning.

I uppsatsens slutdiskussion menar författarna att ”…bibliotekets framtid inte ligger i en anpassning mot kommersiellt mätbara värden utan snarare att, som en av få instanser i samhället, positionera sig mot detta och istället förespråka humanism och demokratiska ideal. Samhället behöver inte ett bibliotek som går i marknadens spår utan definierar sig som någonting särskilt, någonting som är unikt och värt att bevara samt försvara.”

Enligt författarna finns det ”en risk i att biblioteken som befinner sig i kommersiella knutpunkter framförallt kommer att locka den del av befolkningen som är köpstark; där verksamheten tenderar att bli upplevelseorienterad och samlingarna konsumtionsvaror. De lokala biblioteken behåller i högre utsträckning den traditionella rollen och riskerar att endast fylla en funktion för marginaliserade grupper och därmed verka stigmatiserande snarare än främjande för demokratin.”

Den här sista slutsatsen är mycket intressant: planerar vi våra bibliotek för en köpstark medelklass som egentligen klarar sina medie-, upplevelse, informations och bildningsbehov på egen hand på nätet? Eller för grupper i utanförskap där vi snarare bekräftar utanförskapet än bjuder in till delaktighet? Eller är det en falsk motsättning?

Jag menar att den tekniska utvecklingen, och med den utvecklingen av nya medieformer och förändrad kulturkonsumtion, påverkar allmänhetens behov av bibliotekens (och därmed folkbildningens) tjänster. Jag menar också att de svenska folkbiblioteken, som vi känner dem, har en fortsatt viktig roll att fylla som garant för demokratin i lokalsamhället, som iscensättare och regissör av demokratiska samtal. (Jag tror inte att de stora berättelsernas tid är förbi – det händer för mycket i Japan och i Libyen just nu för det)  Det kräver dock en regissör – dvs nya kompetenser för bibliotekspersonalen och att de inte lämnar arenan åt sitt öde. Det kräver nya former, även digitala, av arenor och nya arbetssätt.

En utmaning för biblioteken borda vara att hitta nya former för att beskriva och legitimera sin verksamhet – utlånings- och besökssiffror visar som Johanna Lagerberg och Emelie Sundström bara teknikaliteter. Går folkbiblioteken från transaktioner till relationer så säger den traditionella statistiken inte mycket. Vad ska man mäta i stället? Folkhälsotal? Högt valdeltagande? Låg andel främlingsfientliga partier i fullmäktige? Inflyttade barnfamiljer i glesbygden?

Biblioteket som ansvarssamhällets motor

’Tilbageblik fra 2020: hvad skete der med medierne?’ är en alldeles färsk dansk debattbok som handlar om hur dagens samhällspolitiska utmaningar ska säkra ett fortsatt demokratiskt, kritiskt och oavhängligt medieutbud.

Jens Thorhauge, direktör vid Bibliotek og Medier, har bidragit med sin vision ”Biblioteket, ansvarssamfundets motor” som kan laddas ner och läsas här.

Gästbloggare: Christian Hauschke (D)

How German librarians communicate (not)

Main:
Peter invited me to write a guest posting in his blog. Thanks a lot! I decided to make a roundup of the most interesting (to me!) debate in German biblioblogs in 2010. I beg for pardon if this posting is a bit too muddle-headed. The discussion went in different directions, it still does.
I tried to catch the most important views.

In May 2010 I wrote a posting about professional communication (ger) between librarians. It was the posting with the most comments that Infobib – the blog I’m usually writing in – ever had. It obviously hit a nerve in the German biblioblogosphere.

What was it about? Two studies about how librarians communicate were published. Petra Marker wrote her diploma thesis (ger) about the reception of biblioblogs in Germany. Her key finding was that a lot of librarians still not use blogs, neither reading nor writing.

A few weeks before Irene Barbers, Heike Gennermann and Sabine Hack held a speech at Inetbib Conference about ”IT-related trends for the mailing list InetBib and their reflection on the Inetbib Conference 2010″ (ger). They found out that most trend topics were mentioned in blogs a long time before they are discussed in Inetbib or in common journals. The most impressive example is the discussion about open source library systems. This was discussed Koha, for example, was mentioned in Germany oldest biblioblog Netbib) in 2001. It took only 7 years since the mailing list seriously adopted this topic. The library journals still ignore open source library systems.

It seems to be obvious: There’s a gap between biblioblogs and printed journals and their authors. But how can we come together? The discussion is still very active. I’d like to share some of the most approaches.

Written

Planet Biblioblog

To put it simply, Planet Biblioblog is a RSS aggregator which contains more than 90 biblioblogs. It’s my daily answer to the question: What’s up in libraryland?

The pearl diver

The Perlentaucher
(pearl diver) is an online magazine that delivers a daily overview about the most interesting newspaper articles in german newspapers. Liane Haensch decided to try something similar with blog postings. Each week since June 2010 (ger) she collects some postings that seem interesting to her. She describes (ger) her approach as an offer for unfrequent blog readers, who could be overwhelmed by the amount of postings in Planet Biblioblog.

Journal of the future

Heinz Pampel and Lambert Heller subsequently postulated Eight criteria for a Journal of the Future. They believe that common LIS journals should (really!) move to the web. This would be a sustainable and striking approach, if the journal editors would move themselves out of the print age.

Social Bookmarking

In 2008 I suggested to create something like a global library news collection. Working title was LibNews:

Idea: Bibliobloggers from all over the world are making news compilations every now and then, tagging them in a special way. English language as a scientific lingua franca would be first choice for such articles. Now, there are two ways to realize this:

Suggestion A: the manual approach
The article authors are tagging their articles in a social bookmarking tool. I would suggest bibsonomy, it’s much faster than del.icio.us. But any service will do.

Spoken

There are a lot of traditional LIS conference in Germany. I already mentioned the Inetbib conference. Others are Bibliothekartag with thousands of participants, more regional events like the Verbundkonferenzen or conferences on special topics, for example the Open Access Days. Some people were unsatisfied with these conferences for
different reasons.

• Experts seldom learn something new on these conferences
• Some project news are kept like a secret for no other reason than that someone wants to present them on special conferences

As it’s a commonplace that the most important aspect of conferences is meeting people, the idea of unconferences or barcamps, being held and discussed in other countries, was widely appreciated. Soon the name Bibcamp (ger) was found and until now it was held three times. First in Potsdam and Berlin (2008), second in Stuttgart (2009) and the last one was in Hannover (2010). It’s by far my library-related highlight, and I’m looking forward to the fourth in Hamburg in March 2011.

So what’s exactly going on in Germany?

To tell the truth: I have no idea. The pearl diver is still active and I recommend it on a regular basis to other librarians. And just a few days ago Peter Mayr explored (ger) how often blogs were cited in some LIS publications. His first results leave us a bit more optimistic than the research mentioned above.

Anyway: There has to be a greater change in librarianship to gather the print librarians, the online librarians and (the biggest part) those that live in both worlds together. Librarianship changes on a monthly, weekly, daily basis. To get along with these changes we need the experiences of elder librarians as well as the dynamic and the curiosity of the younger ones. I’m slightly optimistic that these changes will happen. And what’s up in Sweden?

Gästbloggare: Birgitta Hellman Magnusson

Utveckling måste utgå från användarnas behov

     To see a World in a Grain of Sand
     And a Heaven in a Wild Flower,
     Hold Infinity in the palm of your hand
     And Eternity in an hour.

 

Jag har alltid älskat dessa rader av William Blake. Jag vill leva så, att man ser det stora i det lilla, och det lilla i det stora. Det är ett slags dubbelseende på världen som ger mig energi, skapar en kreativ känsla och öppnar min hjärna för nya idéer och möjligheter.
Kommer att tänka på dessa diktrader nu när jag står i begrepp att byta jobb. Från att ha jobbat med mer övergripande regional biblioteksutveckling i drygt tio år, ska jag ta steget ut i ”verkligheten” och bli bibliotekschef i en lagom stor kommun i Mellansverige. Finns det plats för visioner i den konkreta biblioteksvardagen, undrar jag?

 Jag känner mig som en upptäcktsresande som ska ge mig ut i en okänd terräng, osäker på om jag har med mig rätt karta och kompass. I bagaget finns många tankar och idéer – om demokratiska mötesplatser, yttrandefrihet och allas rätt till information, om digital delaktighet, personligt lärande och utveckling – men har jag de rätta verktygen för att tillsammans med personalen skapa en biblioteksverksamhet som angår och känns relevant för medborgarna?

 Behövs det alls någon utveckling? Är det inte bra som det är? Räcker det inte med att 25 procent av invånarna använder sig av bibblan? Vi kan ändå inte ”frälsa” alla… Och vem vill egentligen ha fler besökare, fler utlån och mer verksamhet – det betyder ju bara mer jobb…

 Ja, hur ska man kunna hålla liv i det ”visionära” när den dagliga biblioteksverksamheten tar överhanden? Jag menar visionen om ett levande bibliotek, som svarar mot de behov som finns i dagens samhälle och som leder till att ännu fler medborgare vill använda sig av bibliotekets tjänster. För det är väl så att ett bibliotek blir bättre ju mer det används, eller?

 Just nu debatteras bibliotek flitigt. När biblioteken prövar nya grepp för att nå nya användare (t.ex. dataspel, sociala medier, laborativa miljöer) anklagas de för trendkänslighet och populism. Å andra sidan höjs ett varningens finger för att biblioteken håller på att bli ett elitistiskt projekt för dem som redan är informationskompetenta och vana att ta för sig.

 I den här debatten saknar jag en ideologisk ryggrad från biblioteksfolkets sida. Vi måste kunna stå upp för att biblioteken är till för alla, och att verksamheten måste utvecklas i takt med att allmänhetens behov och medievanor förändras. Vi måste helt enkelt bli bättre på att skapa bibliotek i allmänhetens tjänst. Alltså tjäna allmänheten, utan att rynka på näsan!

I min ”biblioteksvision” står användaren i centrum. Biblioteket ska erbjuda en verksamhet som utgår från de behov, önskemål och intressen som allmänheten har, dvs. de invånare som bor i kommunen och betalar skatt till biblioteket. Jag anser att verksamheten ska baseras på kunskap om hur behoven ser ut, inte gissningar utifrån hur vi själva tänker.

 Vi ska vara lyhörda för vad kommuninvånarna vill ha, och försöka tillgodose människors behov och önskemål i största möjliga utsträckning. Det tror jag leder till att fler medborgare vill använda sig av bibliotekets tjänster, vilket för mig är ett mått på att verksamheten håller en hög kvalitet.

 ”Our personal sense of what is valuable doesn´t matter unless it matches that of our customers”.

Så stod det på en skylt i entrén till Westerville Public Library, ett mindre bibliotek i delstaten Ohio som jag tillsammans med en grupp kollegor besökte i samband med en studieresa till USA sommaren 2009. Där, liksom på övriga amerikanska bibliotek som vi besökte, var användarperspektivet väldigt tydligt. Man ansträngde sig till max för att tillgodose användarnas behov – och skämdes inte för det! Tvärtom har detta synsätt bidragit till en positiv utveckling av biblioteket med fler besökare än någonsin och en sprudlande verksamhet.

Jag tycker att detta förhållningssätt vittnar om en stor respekt för bibliotekets besökare, som det finns alla skäl att ta efter här hemma!

Så nu gäller det att hålla visionen vid liv. Jag måste tro att det finns utrymme för det stora i det lilla – annars skulle jag inte våga ge mig i kast med detta projekt. Det är liksom där den stora utmaningen finns, tror jag…

 

 

Birgitta Hellman Magnusson
Bibliotekskonsulent, Länsbibliotek Östergötland, men fr.o.m. 1 mars bibliotekschef i Mjölby