Har gymnasiereformen påverkat gymnasiebiblioteken?

Nej iaf, inte än, enligt Malin Bennison som undersökt gymnasiebibliotekens integrering i undervisningen efter 2011 års gymnasiereform och skollagsändring i sin nya B/I-uppsats Fick gymnasiereform och skollagsändring 2011 några konsekvenser? 

Det är nedslående, konstaterar Bennison, att inse att den nya gymnasiereformen hittills inte har lyckats följa upp den nya skollagen och göra skolbibliotekets roll klar och tydlig för skolans största arbetsgrupp, lärarna.

Till slutsatserna (min kursiv)

• De flesta lärare använder inte skolbibliotekarien eller skolbiblioteket alls i sin undervisning.
• De lärare som använder skobiblioteket i undervisningen gör det på ett sådant sätt att det är tydligt att skolbiblioteket ses som en friliggande resurs som de kan  använda i undervisningen om de vill.
• Lärarna anser att biblioteket saknar de fysiska förutsättningarna för att vara en naturlig del i undervisningen.
• Ytterst få lärare har ändrat sin användning av skolbibliotek och/eller skolbibliotekarie efter implementeringen av den nya skollagen och gymnasiereform 2011.
• Lärarna koncentrerar sin undervisning på ämneskunskaper och ser inte alltid de delar av målbeskrivningen som handlar om informationskompetens.
• Övriga delar av informationskompetensen ser lärarna  inte och lämnar därför eleverna utan handledning i dessa moment. Detta i kombination med att det används uttryck i skolans styrdokument som liknar de som används inom biblioteks- och informationsvetenskapen men inte fullt ut stämmer överens med den utveckling som skett gör att lärare och skolbibliotekarier har svårt att mötas i ett samförstånd om hur skolans mål skall tolkas.

Fem folkbibliotekarier om omvärldsbevakning

Emelie Lindström har i sin färska B/I-uppsats, Folkbibliotekarier om omvärldsbevakning, intervjuat fem bibliotekarier från Stockholms Stadsbibliotek om hur de beskriver sitt arbete med relationen till omvärlden och vilka områden inom omvärldsbevakningen de bedömer viktiga.

Och viktigt är mycket:

• Allmänbildning
• Nyhetsbevakning
• Aktuell kultur
• Närområdet
• Målgrupper, besökarna och deras behov av t ex medier
• Teknikutveckling
• Forskning
• Andra bibliotek

Lite anmärkningsvärt är att det ”är få av bibliotekarierna som nämner bevakning av sådant som kan röra bibliotekarieprofessionen som något prioriterat.”

Bibliotekens Facebook-sidor snarare marknadsföring än dialog

Anna-Karin Enqvist Jonsson har i sin B/I-magisteruppsats Biblioteket på Facebook gjort en  studie av hur svensk bibliotek använder sig av Facebook. Hon har undersökt såväl akademiska bibliotek som folkbibliotek

Syftet med hennes studie har varit att undersöka hur svenska bibliotek använder Facebook. Det hon kommer fram till är att folkbibliotek är mer aktiva i sin publicering av Facebookinlägg än akademiska bibliotek. De bibliotek som har en skriftlig policy för användning av Facebook eller sociala medier är mer aktiva än de som inte har någon sådan policy.
Hon ser ett samband mellan Facebook-aktivitet och antal personer som gillar bibliotekens Facebooksidor.

Dock skiljer sig användningen mellan folkbiblioteken och de akademiska biblioteken. Folkbiblioteken publicerar fler länkar och mer information om evenemang, boktips och medietips än de akademiska biblioteken.  De akademiska biblioteken fokuserar mer på information om digitala resurser, forskningsresultat och platsannonser.

Enligt författaren är den vanligaste anledningen som biblioteken uppger till att de använder Facebook, att de vill skapa dialog med användarna. Författaren kan dock konstatera att kommunikationen på Facebooksidorna  består mest av envägskommunikation. Mycket till interaktion och dialog handlar det inte om i praktiken. En slutsats hon gör är att ”Facebook används mer som ett verktyg för marknadsföring av framförallt evenemang än som ett verktyg för att föra dialog med användarna”. (Min kursiv)

En tendens som författaren ser  är att på de Facebook-sidor där bibliotekarierna snabbt kommenterar och besvarar inlägg och är lite mer personlig eller avslappnad i tonen är även användarna mer aktiva och diskuterar oftare saker med bibliotekarien.
Min slutsats är att om biblioteken ska ta sin plats på sociala medier på allvar och på ett trovärdigt sätt, så måste det avsättas tid för det. Det är samma grundläggande biblioteksarbete (boktips, lästips, stöd att hitta information och söka kunskaper) och samma kompetenser som behövs som i arbetet på det fysiska biblioteket. Att uppdatera Facebook-sidan är inget man ska göra efter det att alla återlämnade böcker är uppställda i rätt ordning på hyllan. Det ska göras planerat, dvs resurssatt och med rätt information till rätt målgrupp i rätt tid.

Om bibliotekarier på film

Det har skrivits mycket om bibliotekariers stereotypiska bild i allmänhet. Det har även skrivits ett antal artiklar och uppsatser om hur bibliotekarier framställs i litteraturen. Det finns dock väsentligt mindre dokumenterat om bibliotekarier i filmer, konstaterar Kasper Lundell och Carina Lyrén i sin aktuella B/I-magisteruppsats Bibliotekarier i Film – en analytisk studie om stereotyper.

Författarna anser att det är viktigt att bibliotekarier är medvetna om den stereotypisering som förekommer av yrket. Det är viktigt att bibliotekspersonalen bekantar sig med de olika stereotyperna - både de äldre med den stela asexuella gamla damen såväl som de nyare med den sexiga bibliotekarien. Författarna menar också att den stereotypiska bilden av bibliotekarieyrket och biblioteket  som arbetsplats påverkar såväl befintliga biblioteksbesökare som potentiella. I dessa tider när biblioteken slåss om uppmärksamheten blir detta extra viktigt.

Författarna har gått igenom 20 spelfilmer från 1940-talet (En skön historia, 1940) och framåt (Tidsresenärens hustru, 2009). Slutsatsen? Jo:
”Resultatet visar att den vanligast förekommande bibliotekarien i filmerna är en kvinna som är under 30 år eller 50 år och äldre. Hennes yttre attribut kännetecknas av ett alldagligt utseende men hon har ett tjockt eller långt hår som oftast är utsläppt. Hon klär sig i diskreta färger och har en neutral klädstil och hon använder oftast inte glasögon. Filmbibliotekarien kan upplevas som populär eftersom hon ofta omges av vänner och bekanta. Som person är hon lugn men allvarlig och kan upplevas som bekymrad. Men hon är ingen pessimist och ej heller någon optimist och visar sällan tecken på vare sig feghet eller mod. Filmbibliotekarien förefaller vara en normalbegåvad eller intelligent person som är omtänksam, vänlig och artig och som sällan tystar ned någon. Hon har ett neutralt förhållningssätt och visar inte så ofta ifall hon har någon humor. Arbetet som bibliotekarie förefaller i huvudsak varken tråkigt eller spännande och bibliotekarien rör sig oftast bland böcker eller datorer.”

Den som vill fördjupa sig kan kolla in

och

och

 

 

Drömmer bibliotekschefer om elektriska får?

(Jag ber om ursäkt för den krystade rubriken för detta inlägg, men jag kunde bara inte låta bli)

Rose-Marie Andersen och Anette Swärd har i sin aktuella B/I-uppsats – Vad drömmer en bibliotekschef om? - frågat fem bibliotekschefer om bibliotekets roll, framtid och vägen dit.
Det är intressant att när de intervjuade cheferna talar om folkbibliotekets roll i samhället idag, är deras bild av den inte statisk utan snarare en del av en ständigt pågående process.

Biblioteken av i dag

Just dessa intervjuade chefer lyfter några teman som är tydligare än andra, när de talar om den roll som de anser att folkbiblioteket har i dag:

Biblioteket som mötesplats för kommuninvånare

”Biblioteken är och arbetar hela tiden för att vara en plats där besökare känner sig hemmastadda och välkomna.”

Biblioteket som demokratisk plattform

”Den demokratiska funktionen upprätthålls genom tillgängligheten till biblioteket och till dess medier. Genom att tillhandahålla och tillgängliggöra medier inspirerar biblioteket till läsande och lärande. Genom att erbjuda datorer och annan IT-teknik, till exempel läsplattor, kan den digitala klyftan motverkas. Kulturupplevelser nämns som en faktor som kan motverka samhällsklyftorna”

Biblioteket som central plats i lokalsamhället

”Det handlar också om att forma verksamheten så att den skapar en plats som gör biblioteket till en central och viktig funktion i samhället”

Framtidens bibliotek

Framtida temaområden på 10 års tid som cheferna anger är

Deras visioner handlar om:

En bred och lättillgänglig verksamhet
”Att nå fler invånare genom fler och nya aktiviteter inom bibliotekets väggar men också genom att visa sig mer ute i samhället.

Ökad samverkan
”För att biblioteket ska kunna fortsätta sin verksamhet i framtidens utbudsrika och informativa samhälle krävs mer samarbete med andra föreningar och institutioner.”

Upprätthålla bibliotekets demokratiska samhällsroll
”Biblioteket kan ses som en tillgång där det skapas sammanhang och det ska ha en aktiv roll för att tackla sociala och ekonomiska klyftor.”
Skapa ett kreativt klimat
”…biblioteket som en plats för personlig utveckling och en plats där man har möjlighet att möta kompetent personal som lotsar till kunskap och kulturupplevelser.”
Vara en central plats och en mötesplats i kommunen
”…det läggs också betydelse i att vara en funktion som bidrar till stadens utveckling.”

Vägen till visionerna

Politiskt mod och prioriteringar
Cheferna ”önskar inte obegränsade resurser … Däremot ses en god ekonomi som en framgångsfaktor.”
”Då kan de lokala biblioteksplanerna vara en viktig del av en kommuns eller stads utvecklingsstrategi. Inte minst om biblioteksplanen är ett beslut som flera kommunala instanser ställt sig bakom.”

En frisk organisation
”Det handlar också om att biblioteken har chefer med visioner och att de som arbetar inom organisationen har samma yrkesprofessionella mål.”
”Förutom medarbetarnas inställning och ett tydligt ledarskap talar respondenterna om kunskap och vikten av att ta in andra kompetenser i verksamheten…”

Samarbete och hållbara relationer
”…samarbete och samverkan ses också som framgångsfaktorer för en lyckad verksamhet.”

Tintingate revisited

Maria Simonsson gör en diskursanalays av höstens Tintindebatt i sin aktuelle B/I-uppsats ”Biblioteken kan inte hålla på att rensa ut”. Bakgrunden är välkänd: 25 september 2012 beslutade Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri att plocka bort samtliga Tintinalbum från hyllorna på biblioteket Tiotretton. Miri motiverade sitt initiativ med att barn ska slippa bli utsatta för de stereotypa bilder som finns i Tintinalbumen.
Författaren vill därför undersöka vad debatten säger om synen på den konstnärliga friheten och folkbibliotekens urvalsarbete i Sverige idag. Hon har undersökt ett 20-tal artiklar, krönikor och blogginlägg. Hon konstaterar att ”Man har inte hört särskilt mycket från biblioteksvärlden i den mer publika debatten” (min kursiv och apropå, öhh, just ingenting).

Författaren urskiljer två huvuddiskurser i Tintindebatten:
Informationsfrihetsdiskursen - biblioteket är yttrandefrihetens fanbärare, huvuduppgiften för biblioteken och dess anställda är i ett demokratiskt samhälle att förmedla fri information.

Urvalsdiskursen - urvalsarbetet är en viktig del av demokratiprocessen, det är också viktigt att göra biblioteket tillgängligt och välkomnande för alla och därmed undvika stereotypa bilder.

Från slutsatserna (min kursiv):

• ”I många av artiklarna kan man faktiskt hitta argument som passar i båda diskurserna, och det om något visar på komplexiteten i frågan. Det finns många beröringspunkter i diskurserna. Bl.a. kan man säga att det råder konsensus inom den diskursiva formationen att ”censur” inte är något bra, däremot vägrar urvalsdiskursen gå med på att urvalsarbete på bibliotek är censur.”
• ”Där informationsfrihetsdiskursen fokuserar på individens rätt att uttrycka sig, och bibliotekens roll som förmedlare av det fria ordet, ser urvalsdiskursen ett stort problem i att debatten som följde händelsen i Kulturhuset handlade mest om just detta. Behrang Miri efterfrågade debattom stereotypa bilder, vilket urvalsdiskursen också ville göra, men det blir en slags envägskommunikation från båda håll.”
• ”Man är på det stora hela taget ganska överens om att det är skillnad på barnbibliotek och vuxenbibliotek, och att all media inte passar på de förstnämnda. Men när det kommer till synen på stereotypernas skadeverkningar så anser urvalsdiskursen att vi måste ta ansvar för hur de bilder som möter barn och ungdomar på biblioteken påverkar dem.”
• ”Informationsfrihetsdiskursen ser samma bilder som något som vi måste lära barnen att förhålla sig historiskt till, och använda dem som diskussionsunderlag om rasism. Vi får alltså ge bilderna en ny funktion, och då är de inte längre reproducerande stereotyper.
• ”Konsekvenserna för diskursens formation för urvalsarbete på biblioteken i framtiden tolkar jag som att det måste finnas en större transparens i hur man arbetar. Debatten visar ju upp att bilden av verkligheten inte är den samma i de olika diskurserna…”
• Genom att inte höras i debatten alls, lämnar bibliotekarierna arenan öppen för felaktigheter och spekulationer om bibliotekens uppdrag och arbetssätt.

Om litteraturförmedling i förändring – om folkbibliotekarier på Facebook och Twitter

Att aktivt jobba för att tillgängliggöra skönlitteratur är något som folkbiblioteken arbetat väldigt länge med. Däremot är kommunikation med användarna via Facebook och Twitter något som folkbiblioteken fortfarande ofta är nybörjare på.

En ny magisteruppsats från BHS, av Anders Jaderup och Sofie Karlsson – Litteraturförmedling i förändring – om folkbibliotekarier, Facebook och Twitter (http://bada.hb.se/bitstream/2320/11982/1/k12_79.pdf) , har undersökt bibliotekariens roll i litteraturförmedling genom sociala medier.

Till slutsatserna:

• Det är enkelt att nå ut med informationen via Twitter och Facebook. Med en liten arbetsinsats kan bibliotekarien snabbt förmedla boktips eller liknande till många användare.
• Litteraturförmedling genom Facebook/Twitter är mer ytlig, kortfattad och innehåller mindre dialog med användarna än andra förmedlingsmetoder som t ex boksamtal och läsecirklar.
• Bristen på dialog gör att det finns en osäkerhet kring hur informationen tas emot av användarna och i vilken utsträckning som arbetet verkligen leder till fler fysiska besök på biblioteket och fler lån.
• Trots de ovan nämnda nackdelarna tycks samtliga respondenter fast beslutna att fortsätta med arbetet. Det anses viktigt att biblioteket finns där användarna finns, vilket allt oftare är på nätet.
• Vad gäller den aktivt rekommenderande och upplysande förmedlingen utgår  bibliotekarierna, ofta från sin egen smak och läsning snarare än någon traditionell folkbildningstanke.

Jag menar att det här är ingen fråga om antingen traditionella boksamtal eller sociala media. Det är både-och! Men verksamheten ska föregås av en kommunikationsplan som definierar vilka segment och målgrupper hos allmänheten som ska få del av litteraturförmedlingen och vilken arbetsmetod som är bäst för just dem.

Bibliotekspersonalens attityder till TV-spel

Svaret på frågan om vilka attityder bibliotekspersonalen har till TV-spel på bibliotek lämnas direkt i titeln till Albin Olsenmyrs B/I-magisteruppsats. I ”TV-spel är inga konstigheter!” har han genomfört en enkätundersökning till folkbiblioteken i landet.

Hinder

• Det främsta problemet enligt undersökningen för etablerandet av TV-spel på biblioteken har att göra med den höga kostnaden.
• Mängden olika spelkonsoler.
• Personalens brist på kompetens.
• Brist på efterfrågan.

Men anledningarna till att de bibliotek som satsar på TV-spel verkligen gör det, beror på aspekter som har att göra med kultur, demokrati/jämställdhet, marknadsföring och sociala sammanhang .

Tonårspojkar och bibliotek – en komplex relation

Pojkars läsning, eller brist på, är ett ämne som tidigare uppmärksammats av Kulturrådet, SOM-institutet och nu senast av Litteraturutredningen.  Anna-Karin Beate Karlsson resonerar i sin nya B/I-uppsats, Vad har tonårspojkar för syn på biblioteket?, om varför killarna inte kommer till biblioteket.

Hon ställt tre frågor till fyra tonårsgrabbar: Vem menar de att biblioteket riktar sig till? Vad är bibliotekets funktion i samhället? Känner de till vad biblioteket erbjuder?

Det är möjligt säger författaren att samhällets genuskontrakt – det informella regelverket kring genusmässiga förhållningssättet för människorna i ett samhälle – ”får mina informanter att se sig själva som en grupp, för vilken biblioteket inte fyller någon funktion. Det kan vara så att detta regelverk likställer vissa attribut hos kvinnor, äldre, funktionshindrade, barn och individer med handikapp som någonting omanligt, inkapabelt. Därmed fyller biblioteket en viktig funktion för de som i samhället är inkapabla, någonting som får informanterna att inte uppleva biblioteket som en plats för dem då det regelverk de, omedvetet, följer utmålar dem till att vara kapabla individer.”

”Då läsning anses vara en kvinnlig aktivitet och bibliotek så starkt förknippas med böcker blir biblioteket per automatik en kvinnlig institution.”

Min fundering:

För många män är biblioteket en kvinnlig arena. Kanske är det så att för många män är det en lika stor utmaning att gå in på biblioteket som som på Lindex avdelning för damunderkläder?En plats som kräver både mod och förmåga att avläsa koder. Kanske det är så att för unga killar kanske det räcker med den mamman de förhoppningsvis har hemma – det faktum att 85 % av bibliotekspersonalen är kvinnor – och de flesta i sina bästa år – gör att tonårskillarna ser biblioteket som ett ställe med en massa morsor?
Jag tror inte att biblioteken själva ensamma kan påverka samhällets genuskontrakt men om vi vill har fler killars som läser och som använder sig av biblioteken så måste biblioteken verkligen analysera såväl genusmönster som anpassa sitt utbud av tjänster. Jag menar inte nödvändigtvis förgivettagna ”killaktiviteter” som LAN eller Bosse Bildoktorn, snarare att erbjuda platser för t ex eget skapande dvs en miljö där de kan definiera sig som att bli kapabla inom flera områden – och med hjälp av bibliotekens traditionella medier och utbud. Empowerment!
Framför allt måste bibliotekspersonalen prata med och fråga sina presumtiva brukare om förväntningar och behov – oavsett genus, klass eller etnisk bakgrund – om det är viktigt att nå dem.
Det kan ju också vara så att såväl meröppna bibliotek som bibliotekens webbtjänster (e-böcker mm) passar män bättre eftersom vi där inte behöver visa upp våra oförmögor, inkapabiblitet, offentligt!

Den lekande människan

”Om folkbiblioteken i Sverige har föresatsen att engagera barn, och framför allt ungdomar (eftersom de kan vara en svårflirtad målgrupp) iden lässtimulerande verksamheten så skulle de vinna på att rikta in sig på barns och ungdomars eget skapande och lek och låta unga bli mer delaktiga på alla plan. De borde också definiera sig själva som en kulturinstitution med fokus på barnens och ungdomarnas fritid i stället för att lägga huvudpunkten vid samarbete med skola och utbildning. Ett sådan förhållningssätt kan bidra till barn- och ungdomsbibliotekens överlevnad.”
Carolina Thelin i B/I-uppsatsen (Lund) Homo Ludens – Om eget skapande och lek i bibliotek.

Rutchbanan på barnavdelningen i Hjörring