I går diskuterade tre tidskrifter och jag själv digitala strategier för kulturtidskrifter på nätet. Det var Martin Engberg, redaktör för Ord & Bild, Jonas Berström, Lira och Aaron Israelsson som nyligen tillträtt som redaktör för de hemlösas tidning Faktum. Deras tidskrifter är alla i pappersprodukter, med olika stor närvaro på nätet och själv arbetar jag både med papperstidskrifter och en renodlad webbtidskrift.
Eftersom jag är ordförande i Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter, har jag förstås mitt hjärta hos tidskriften. Den textbaserade, gärna lite eftertänksamma. Ibland får jag frågan om den verkligen passar på webben? Är inte nätet till för det snabba, underförstått lite ytligare och mer nyhetsbetonade.
Det var länge sedan jag tänkte så. Jag läser mängder av texter på nätet. Långa, viktiga texter. Det enda som jag som journalist och tidskriftsmakare kan känna mig orolig för är att till och med jag ibland har svårt att minnas ur vilken tidskrift den enskilda texten kom. Dels är tidskrifternas sidor ofta ganska lika varandra och dels använder jag ofta en applikation kallad ireader som gör att texterna ser tämligen lika ut i typografin (för att jag tycker att det blir mer lättläst så).
Problemet med det är att det blir allt svårare för de enskilda tidskrifterna att behålla sitt varumärke och i förlängningen av det att ta betalt för sina texter på webben.
Just svårigheten att ta betalt är det stora moment 22 för oss alla. Så länge vi inte kan ta betalt för nätpubliceringen eller på annat sätt dra in pengar på den kommer den förmodligen bara att förbli papperstidningens förlängning eller lillasyskon för de flesta. Det framgick tydligt i dagens debatt. Lira finns på nätet mest för att blivande prenumeranter lätt ska kunna hitta dem och få veta hur de ska göra för att få papperstidningen i brevlådan.
– Vi har insett att det vi säljer är en papperstidning och en cd-skiva. Det är det som är vår grej. Allt vi gör på nätet är till för att locka läsarna dit, sa Jonas.
Faktumredaktören Aaron menade däremot att webb och papperstidning fyller olika, men viktiga funktioner bägge.
– Vi måste naturligtvis sälja vår papperstidning, det är ju det våra försäljare får sin inkomst från och det hela vår verksamhet går ut på. Men webben kan vi använda till annat. Marknadsföring förstås, men kanske ännu viktigare för opinionsarbete, sa han.
Ord & Bild är de som hittills gjort mest för att publicera sig digitalt. Precis som de andra två tidskrifterna har de en Facebookgrupp, där de kan kommunicera med sina trognaste läsare och ge dem tips om nya texter etc. De har också gjort försök att sälja en pdf-baserad version av tidskriften via iphone-appen Qiosk, en virtuell tidskriftskiosk, som saluför ett par hundra svenska tidskrifter för ipad och iphone. Nu kommer de snart att finnas via en annan app som utvecklats av Natverkstan. De har också en blogg kopplad till sin hemsida.
– Men det viktigaste för oss också är pappersprodukten. Det var så vi startade för mycket länge sedan och det är den som är vår identitet. Det har dessutom visat sig vara väldigt svårt att ta betalt för texter på nätet, sa Martin.
Eftersom ekonomin är ett stort problem för alla kulturtidskrifter är det svårt att skapa tid för att ta till sig den tämligen snabba teknikutvecklingen.
Som det är nu är nätet alltså fortfarande mest en väg för oss att nå ut med det som vi alltid gjort, textbaserade tidskrifter. Det framgick ändå av debatten att vi nog egentligen alla lite drömmer om att göra mycket annat med våra sajter. Lira skulle kunna lägga ut musik om det inte vore så dyrt med rättigheter, de funderar på webbradio och jag själv skulle gärna fylla min nättidning med fler formexperiment, film, bilder och ljud och släppa lite på beroendet av texten. För visst är det roliga med nätet ändå att det öppnar för gränsöverskridande?
Aaron var den som gick längst:
– Om man bara sysslar med text är det väl tveksamt om man har någonting på nätet att göra, sa han.
Så tycker inte jag. Nätet lämpar sig utmärkt för text. Jag anser att vi ska fortsätta att ägna oss i första hand åt det som vi är bra på och tycker är roligt, nämligen att skapa innehåll. Innehållet är ju enligt alla gamla webbgurus det viktiga. Sedan får vi fundera på olika vägar för att nå ut med detta innehåll. Nätet är en väg av många och det finns inte EN strategi för hur vi ska oss till olika medier och marknadsföringskanaler. Det finns hur många som helst. Lika många som tidskriftstitlar förmodligen. Det vi bör göra är att fortsätta vara nyfikna och ständigt ompröva det vi gör utifrån de nya förutsättningar som ständigt ges oss.
Det är svårt att veta vad som är nödvändigt att göra för att överleva som tidskrift och publicist. Själv tror jag mest på att göra det som känns lustfyllt och roligt, särskilt när det nu ändå inte går att dra in pengar på det vi gör. Jag gör själv en nättidskrift som i mångt och mycket påminner om en papperstidskrift och jag Facebookar och twittrar som mitt eget privata jag. Naturligtvis använder jag de kanalerna även för mitt jobb. Jag gör reklam för en och annan sak jag gjort, men ännu mer får jag hjälp med kontakter och svar på frågor av alla de otroligt hjälpsamma människor som finns därute i cyberrymden. De ger mig också oändliga mängder nya tankar och idéer. Utan nätet vore mitt liv betydligt fattigare. Och troligtvis skulle tidskriftsvärlden också vara det.
Vi ses därute!
Siri Reuterstrand, red för www.alba.nu, twitteralias @Siri_gbg
