Gästbloggare: Sven Nilsson

Om det väsentliga – ett experiment: en Gutenbergselegi

Sedan några veckor är jag utan dagstidning. Det är ett medvetet experiment. I grunden finns ett uppdämt missnöje med att dagstidningarna mindre och mindre är nyhetsorgan, samtidigt som de mindre och mindre ger mig genomarbetade analyser och perspektivrika reflexioner. Redan tidigare i år lät jag prenumerationen på Sydsvenskan löpa ut. Från den 1 september var det dags för Dagens nyheter. Hur länge det här experimentet ska fortsätta vet jag inte.

Man kan ställa samma frågor till dagstidningarna som till biblioteken: har de någon framtid? Och svaret är i båda fallen detsamma: ja, om de är relevanta.

Hur går det här experimentet? Saknar jag tidningarna? Till att börja med kan jag konstatera att när det gäller nyheter har egentligen inget hänt. Uppenbarligen har tidningarna för länge sedan förlorat det mesta av sin nyhetsförmedlande betydelse. Jag vet lika mycket (eller lika lite) om vad som händer i världen från dag till dag som innan. Jag har radions P1 igång när jag dukar fram och äter frukost samt till lunchen och till middagen. Ofta lyssnar jag till Studio 1 i bilen. I regel kollar jag SVT 1 mellan 19 och 20 – Kulturnyheterna, de regionala nyheterna och Rapport.

Nätet har inte samma betydelse. Jag försöker varje dag gå in och läsa ledarna i de båda tidningarna jag tidigare abonnerade på. Men det är något med text på skärm, den får inte samma tyngd som text på papper. Medan jag tidigare kunde hålla på med ledarsidorna i en halvtimme, ögnar jag nu igenom dem på fem minuter och konstaterar: jaha, de tar upp den här frågan och tycker så här. Men varken ämnena eller tolkningarna blir väsentliga. Detsamma gäller bok-, film- och teaterrecensioner. Via skärmen förlorar det skrivna i väsentlighet, i relevans. Det gäller i ännu högre grad om kommentarfält och bloggar, ett dovt brus som inte ger någon särskild mening.

Mening och relevans söker jag i stället på annat håll. The Economist läser jag verkligen grundligt under hela veckan numret är aktuellt. Det ger ofta en känsla av att ligga steget före. När en fråga dyker upp i hemmamedierna har jag ofta mötte det i en internationell kontext; det gäller till exempel skolan, migration/integration och den ekonomiska krisen och naturligtvis de mer specifika internationella frågorna som rör utvecklingen i olika delar av världen.

Därtill läser jag mängder av reportage- och debattböcker som jag filtrerar fram hos nätbokhandlarna. För ett pris som är lägre än en veckotidning får jag genomarbetade och tänkvärda skildringar från olika delar av samhället, både det svenska och från andra delar av världen.

Totalt sett ger detta en känsla av nyttig distans.

Frågan är hur det går när och om jag återupptar mina dagstidningsabonnemang. Risken är att den där distansen gör att skribenterna jag tidigare satte sådant värde på inte längre kan fånga mitt intresse på samma sätt.

Men det är alltså inte nätet som eventuellt kommer att ersätta dem, i varje fall inte nu. Nätet är en fantastisk tillgång men det är som om själva mångfalden i rasande takt eroderar allt som publiceras där. Hur ska man kunna koncentrera sig på en enda sak när allt annat bara är ett klick borta?

Biblioteken då – lyckas de förbli relevanta? Om jag utgår från mig själv, och det är väl den enda jag kan göra, så måste jag konstatera att de spelar en liten roll idag. Åren 1970-76 tillbringade jag all min tid på olika bibliotek som forskare och skribent. Fortfarande när jag lämnade jobbet som chef för Malmö stadsbiblioteket i slutet av 1990-talet var biblioteken den källa där jag hämtade information. Men successivt har de förlorat i betydelse. I mina konsultuppdrag får jag nästan alla fakta, rapporter, statistik osv via olika webbkanaler.

Eftersom också detta material är utsatt för samma erosion som nyhetsmaterialet, måste jag hela tiden samla in mer och mer information. De elektroniska arkiven jag bygger upp kring mina projekt blir allt mer omfattande och det blir alltmer mödosamt att strukturera och analysera materialet. Där finns inga böcker och inga tidskrifter som hjälper mig med överblick och sammanhang.

Hur var det han sa, John Naisbitt i boken Megatrender (1983): ”Vi drunknar i information och törstar efter kunskap.” Den processen är kanske oundviklig. I så falla drabbar den både de klassiska medierna och biblioteken. Innerst inne tror jag ändå på en framtid för både dagstidningarna och biblioteken. Hur den ska se ut är ingen självklarhet. I vilket fall som helst tror jag att den finns endast om man kan lösa upp Naisbitts paradox – släcka kunskapstörsten och rädda oss från drunkningsdöden i floden av osorterad information, strunt och brus.