Om bibliotekslagen som kulturlag, samverkansmodellen och barnperspektivet i KB:s inflytandestruktur

Jag satt och läste i Ungdomsstyrelsens rapport När – Var – Hur om ungas kultur, som jag skrivit om här, när jag fick en förfrågan om medverkan från Framsidan, ni vet en av få riktigt viktiga och värdefulla tidskrifter om svensk biblioteksverksamhet. Nu hade man tydligen fått nej tack till att bidra från ett 30-tal andra skribenter och de började tydligen bli desperata och leta i bottenskrapet efter publicitetskåta personer. Och då dök tydligen mitt namn upp.
Det dom ville att jag skulle svara på en fråga hur 2§ i Bibliotekslagen bör tolkas. Ni vet den där med “Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i övrigt skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.” Men inte hela paragrafen, utan den som handlar om “kulturell verksamhet i övrigt“. Dvs biblioteken som kulturhus.

Är Bibliotekslagen även en Kulturhuslag?

Formuleringen i lagen som jag tidigare inte funderat speciellt mycket över, triggar igång lite tankar. Till att börja med kollar jag upp i vilka lagar där ordet kultur eller kulturell nämns. Om man tar bort  mer eller mindre irrelevanta lagar och förordningar som har med statliga bidrag olika konstformer, instruktioner till statliga myndigheter, överenskommelser med andra stater, olika kungörelser och undantar den ganska omfattande lagstiftningen om kulturminnen och kulturarv så finns det kulturaspekter på en handfull lagar.
En del handlar om olika etniska minoriteters rättigheter till en egen kultur ( som t ex Sametingslagen: “Sametinget ska verka för en levande samisk kultur och ta initiativ till verksamheter och föreslå åtgärder som främjar denna kultur.” eller Förordningen om särskild utbildning med judiska studier i grundskolan: “Den särskilda utbildningen syftar till att öka möjligheterna för elever i grundskolan som tillhör den nationella minoriteten judar att fördjupa sina kunskaper om sin minoritets kultur, historia, traditioner och religion.”). Andra handlar om handikappades rätt till  kulturella aktiviteter (LSS: “I insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. I LSS anges också att det är en kommunal uppgift att verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i LSS 1 §”).

Biblioteket i Haninge kulturhus

Men, när det gäller lagstadgad rätt till kultur för allmänheten – som i Norge ungefär – så saknas det helt i Sverige. Men enligt mitt förmenande, och jag är ingen jurist, så jag har kanske helt fel, så finns det en svensk kulturlag iom skrivningen i Bibliotekslagen om att samhället ska erbjuda alla medborgare en plats  – biblioteket – för “kulturell verksamhet i övrigt“!
Även om skrivningen i lagen är vag, aldrig har prövats  och kulturbegreppet inte definierats så är formuleringen i  lagen tillräckligt kreativ att Bibliotekslagen kan tolkas som en Kultur(hus)lag.

 Kommunbiblioteken i samverkansmodellen

Just denna sommar sitter en lång rad regionala kulturbyråkrater och brottas med förslag till formuleringar i de kulturplaner som landstingen och staten ska bli överens om när det gäller statliga och regionala ambitioner för kulturlivet i landet, enligt den så kallade samverkansmodellen, före detta koffertmodellen.
Även om samverkansmodellen främst har som mål att reglera förhållandet mellan stat och län/region kring de verksamheter som får statligt bidrag (regional museiverksamhet, musik, konsulentverksamhet, bibliotek etc), så har många i andra generationens samverkansavtal utgått från ett regionalt perspektiv. Det är lika viktigt att man inom länet har en samsyn om tillgången till  och fördelningen av kulturverksamheterna, som att hitta fördelningsprinciper och ambitionsnivåer som överensstämmer med det staten ger uttryck för.

Ibland omnämns även kommunernas folkbiblioteksverksamheter i kulturplanerna. Oftast i samband med kartläggning över hur de regionala biblioteken arbetar.
Folkbiblioteken är, enligt mitt förmenande, i regel den enskilt största utgiftsposten för kultur på kommunal nivå. Först kommer folkbiblioteken, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen kommer möjligen kulturskolorna, därefter eventuella konsthallar, museer och andra institutioner. I t ex Örebro län omsätter folkbiblioteken ca 100 miljoner kronor per år. Pengarna går främst till lokaler, medier och löner.

Jag är övertygad om att folkbiblioteken borde kunna ha en mer framträdande plats i kulturplanerna utifrån uppdraget att erbjuda allmänheten en plats för kulturella aktiviteter. Allra helst när man beskriver den regionala infrastrukturen för kultur. Biblioteken är ju utpekade i lagen som arenor för kulturell verksamhet, vilket borde innefatta en lång rad konstformer förutom litteratur. Det borde finnas utrymme för såväl aktivt deltagande som mer passivt betraktande.

Och vad har det med KB att göra?

Ungdomsstyrelsens rapport lämnar förslag på hur man ska sammanställa statistik så att man får en mer rättvisande bild av ungas levnadsvillkor relaterat till kulturutövande. Enligt Ungdomsstyrelsen skulle det vara önskvärt att få ytterligare information och kunskap om olika verksamheter som bidrar till ungas eget kulturutövande: ”… ungas deltagande i olika kulturverksamheter bör följas över tid och på ett annat sätt än idag. De områden som ska inkluderas är ungas deltagande i studiecirkelverksamhet, musik- och kulturskolorna samt kommunala verksamheter som öppna fritidsverksamheter, bibliotek och finansiering genom småskaliga arrangörsstipendier.”

En samlad kunskap om ungas kulturutövande ska kunna säkras och förstärkas genom en nationell, representativ och återkommande insamling av uppgifter om ungas kulturutövande. Här är det viktigt att Myndigheten för kulturanalys och Ungdomsstyrelsen har en nära samverkan. Statistiska centralbyrån spelar också en central roll, säger rapporten. Man vill därför ”förbättra deltagarstatistiken inom folkbildningen, musik- och kulturskolorna samt bibliotekens verksamhet kring kultur”.

Således bör myndigheten med ansvar för nationell bibliotekssamverkan, KB, vara lite på tå när Myndigheten för kulturanalys knackar på dörren och ställer frågor om bibliotekens kulturella verksamhet och speciellt när det rör ungas deltagande i kulturlivet.
KB lär inte komma undan att ha en barn- och ungdomsstrategi för sin verksamhet. Det är något som kommer att gälla alla statliga myndigeter. En positiv signal är att man tar in Svenska barnboksinstitutet för att lägga ämnesord i Libris.
Men frågan är hur beredd man är på att samla in och analysera uppgifter om folkbibliotekens kulturella verksamheter ”i övrigt”?
Varför inte bjuda in representanter för Ungdomsstyrelsen som medlemmar till den nationella referensgruppen? Då kan man slå två flugor i en smäll; trovärdighet att man tar barn- och ungdomsperspektivet på allvar; legitimitet när det gäller att förhålla sig till bibliotek som kulturarenor – speciellt när det gäller en prioriterad målgrupp.

Jag tror att det blir extra viktigt för KB att tänka utanför biblioteksfältet om de ska kunna genomföra det nationella uppdraget. Därför måste man ge sig ut utanför sin trygghetsbox och även bjuda in andra aktörer än de som i förstone verkar vara självklara. Jag menar att folkbibliotek är alltför komplexa organisationer för att enbart utlämnas till bibliotekarier för sin verksamhetsutveckling..
Och eftersom KB tydligen inte finns på Ungdomsstyrelsens karta (än) så borde det vara taktiskt rätt att visa på att barn- och ungdomsperspektivet är högprioriterat på KB!

Själv tycker jag att det finns en stor risk för grupptänkande i en nationell referensgrupp där medlemmarna liknar varandra för mycket. Syftet med den nationella referensgruppen är att fånga upp strategiska frågor från KB:s expertgrupper. Just därför tror jag att man måste söka sig utanför biblioteksfältet. SUHF representeras ju bl a av ett par universitetsrektorer, det är ju bra.  Men annars ska man kanske hellre tänka kommundirektörer, journalister eller professionella omvärldsanalytiker. Men visst, ja, såna jobbar ju inte gratis…