Orden som blir till ringar på vattnet
Av en händelse hamnade jag i Afghanistan första gången i mars 1996. Historikern Peter Englund och fotografen Paul Hansen skulle åka dit med Röda Korset, det fanns plats för en till och det blev jag. Så för tio år sedan hade jag redan gjort reportageresor till Afghanistan i fem år. När flygplanen kraschade in i World Trade Center var jag mentalt mer förberedd än de flesta på vad al-Qaida tillsammans med talibanerna var kapabla till. Jag hade också hunnit skriva min första bok om Afghanistan.
Fram till 11 september 2001 skapade Afghanistan knappt några rubriker. Efter 11 september hamnade landet långt upp på det internationella samfundets radar, även om ingen på flygplanen var afghan. Bomberna började falla i Afghanistan den 7 oktober. Jag reste runt Sverige och höll föredrag. Vi sökte tillsammans förklaringar till dårskapen.
Utsikten från Stiernhööksgymnasiet i Rättvik är underbart vacker. Jag minns hur vi stod och pratade där, Inger, en av lärarna, och jag, för snart tio år sedan.
I förra veckan fick jag ett mail från henne. ”Hej Nina! Det var faktiskt du som i samband med en föreläsning här på skolan väckte mitt intresse för Afghanistan för många år sedan. Jag köpte bl a din bok Afghanistan Inga Problem! Och du har signerat den åt mig 25.10-01. Så småningom blev jag engagerad i SAKs (Svenska Afghanistankommittén) vänskolearbete och nu är jag, i deras regi, på väg att åka till Afghanistan om en vecka”.
Häftigt! Vi bygger broar tillsammans. Orden blir till handling.
Inger har med sig min andra bok om Afghanistan. I den finns en bild på kvinnliga lärare i Taloqan som ligger i provinsen i norr dit Inger ska. Jag har mailat en bild till, av rektorn på gymnasiet för flickor. Jag är övertygad om att Inger kommer att träffa dem. De kommer att bli så glada över att se bilderna; de vet att jag berättat deras historia. De hade en så avundsvärd styrka, kvinnorna i Taloqan, när talibanerna planerade attack bara 40 km därifrån. Jag var där tillsammans med dem då. Och nu träffar Inger dem igen.
Det är så orden fungerar. Som ringar på vattnet. Ibland är de svåra att hitta. Det vet alla som författar. Det tar tid. Massor av tid. Och inkluderar en bit ångest emellanåt när man inte tror det blir tillräckligt bra.
Så får man ett mail som från Inger och allt faller på plats.
Jag tipsade henne om att hon skulle köpa med sig Marianne karameller som enkla gåvor; man äter gärna något sött till teet. Inger har med sig fem påsar. När hon kommer tillbaka har hon egna berättelser att berätta för fler.
Orden som blir till ringar på vattnet
Av Nina Hjelmgren
Av en händelse hamnade jag i Afghanistan första gången i mars 1996. Historikern Peter Englund och fotografen Paul Hansen skulle åka dit med Röda Korset, det fanns plats för en till och det blev jag. Så för tio år sedan hade jag redan gjort reportageresor till Afghanistan i fem år. När flygplanen kraschade in i World Trade Center var jag mentalt mer förberedd än de flesta på vad al-Qaida tillsammans med talibanerna var kapabla till. Jag hade också hunnit skriva min första bok om Afghanistan.
Fram till 11 september 2001 skapade Afghanistan knappt några rubriker. Efter 11 september hamnade landet långt upp på det internationella samfundets radar, även om ingen på flygplanen var afghan. Bomberna började falla i Afghanistan den 7 oktober. Jag reste runt Sverige och höll föredrag. Vi sökte tillsammans förklaringar till dårskapen.
Utsikten från Stiernhööksgymnasiet i Rättvik är underbart vacker. Jag minns hur vi stod och pratade där, Inger, en av lärarna, och jag, för snart tio år sedan.
I förra veckan fick jag ett mail från henne. ”Hej Nina! Det var faktiskt du som i samband med en föreläsning här på skolan väckte mitt intresse för Afghanistan för många år sedan. Jag köpte bl a din bok Afghanistan Inga Problem! Och du har signerat den åt mig 25.10-01. Så småningom blev jag engagerad i SAKs (Svenska Afghanistankommittén) vänskolearbete och nu är jag, i deras regi, på väg att åka till Afghanistan om en vecka”.
Häftigt! Vi bygger broar tillsammans. Orden blir till handling.
Inger har med sig min andra bok om Afghanistan. I den finns en bild på kvinnliga lärare i Taloqan som ligger i provinsen i norr dit Inger ska. Jag har mailat en bild till, av rektorn på gymnasiet för flickor. Jag är övertygad om att Inger kommer att träffa dem. De kommer att bli så glada över att se bilderna; de vet att jag berättat deras historia. De hade en så avundsvärd styrka, kvinnorna i Taloqan, när talibanerna planerade attack bara 40 km därifrån. Jag var där tillsammans med dem då. Och nu träffar Inger dem igen.
Det är så orden fungerar. Som ringar på vattnet. Ibland är de svåra att hitta. Det vet alla som författar. Det tar tid. Massor av tid. Och inkluderar en bit ångest emellanåt när man inte tror det blir tillräckligt bra.
Så får man ett mail som från Inger och allt faller på plats.
Jag tipsade henne om att hon skulle köpa med sig Marianne karameller som enkla gåvor; man äter gärna något sött till teet. Inger har med sig fem påsar. När hon kommer tillbaka har hon egna berättelser att berätta för fler.
ja jag kan bara hålla med jag åkte också till Afghanistan första gången med bra sällskap och det ger fortfarande ringar på vattnet och ett när verk utan like
SMILE AND WAVE !!