Per Johansson skriver i projektbloggen Ömsesidig förståelse? om bibliotek, böcker, läsning och bibliotekariernas förhållningssätt till sina uppdrag:
“det som oroar mig är att man framöver blir så tagen av de digitala, internetförmedlade möjligheterna, att man faktiskt oavsiktligt bidrar till att nedvärdera det speciella värde som böcker har, eller rättare sagt kan föra med sig, när de läses och studeras i sin helhet.”
Per kommer att följa upp inlägget.
Jag håller inte riktigt med Per, men jag tycker att det han skriver är intressant.
Jag tror t ex att internet skapar nya förutsättningar att nå nya grupper med [olika former av] litteratur och därmed [olika slags] läsande i nya format. Vinnare är bl a synskadade och dyslektiker som med hjälp av t ex strömmande uppläsning eller talsyntes kan ta till sig ett innehåll som de tidigare saknat förutsättningar för.
Enligt min uppfattning är det bara en skillnad på format mellan en pappersbok och en e-bok, innehållet är detsamma oavsett det handlar om “Mein Kampf” eller “Hemsöborna”. Båda verken borde kunna ha likvärdiga förutsättningar att studeras med hjälp av en mobiltelefon, dator eller i pappersform. Naturligtvis luktar en pappersbok annorlunda och har ett annat symbolvärde som artefakt i alla för den som förhåller sig till det som normativt kallas “bok” – för en blind person är det troligen annorlunda.
Jag tror att begrepp som “text”, “läsning”, “litteratur”och “bok” är under ett förändringstryck iom de förutsättningar som interaktions- och informationssamhället ställer på dem. Det finns en normativitet här som säger att läsning etc är det som traditionellt betraktats som läsning etc – dvs seriell avkodning av tryckt västerländsk skrift på papper.
Har man dyslexi och inte klarar av läsningen av den tjocka boken, tja då är man väl intellektuellt undermålig, antar jag, något polemiskt. Men jag hoppas inte att det är det som Per menar.
Bibliotekariernas uppdrag? Hmmm. Samtidigt skriver du att texten är densamma oavsett medium. Hmmm. Jag tänker att varje text hittar sitt medium, eller – fräckare – att varje budskap hittar sitt medium. Likaväl som varje “läsare” hittar sitt. Diskussionen är inte bara intressant, den är basal ur aspekten: vad är bibliotekets själ, dess unikum, det som gör biblioteket till bibliotek och kan motivera dess existens.
Mitt svar är: fortsätt debatten, diskussionen, utrönandet forskningen! Det finns alltid en användare som kräver något att använda. Uno i mitteneftermiddan.
Tyvärr funkar inte tekniken på Pers blogg, mina kommentarer kan inte postas (försökt i flera dagar). men såhär lyder en av mina kommentarer: (förlåt, Peter, att jag lånar din blogg!)
“Kan i korthet konstatera att i mitt arbete möter jag ofta bibliotekarier som ännu inte tagit steget in i den digitala världen i någon högre grad. Arbetet med pappersböcker står fortfarande i fokus på våra folkbibliotek. Men det är väl vi “digitala” bibliotekarier som hörs mest i debatten genom våra bloggar.”
Själv funderar jag på något som Harry Järv lär ha sagt, enligt bis-bloggen http://bisbloggen.blogspot.com/2010/02/vad-harry-menade.html
“en person som kastas iland på en öde ö har bättre nytta av några böcker om överlevnadskonst, än en dator som kanske inte fungerar.”
Det är säkert helt riktigt. Å andra sidan är det öht väldigt sällan man bara sådär blir kastad iland på en öde ö. Det har aldrig hänt mig.
Däremot har det hänt att jag lyssnat på en ljudbok på cd när jag åkt bil eller bläddrat i ICA-kuriren i ett väntrum på sjukhuset. Eller läst Aftonbladet på nätet i stället för att köpa lösnummer.
Läsningen blir situationsanpassad, ungefär som Uno säger.
För ögonblicket läser jag Stephen Kings tegelsten “under the dome” i min telefon – (http://www.aldiko.com/)
Helt perfekt – istället för att knöla runt med en tung inbunden bok på fullsatta pendeltåg kan jag lätt hålla texten i en hand och bläddra med tummen.
situationsanpassning som sagt.